Sweden Rock Festival är en livslång kärlek, men inte ett förhållande utan skav. Mitt 24:e år innehöll liksom tidigare en hel del utmaningar och en hel del fantastiska band.

I år var det färre besökare på festivalen än de två senaste åren. Även om det fortfarande var tjockt med folk på vissa spelningar märktes det ändå att området klarade belastningen på ett annat sätt. Området har också utökats och optimerats, bör nämnas, där bland annat baren mellan Festival och Rock Stage flyttat åt sidan för att förbättra sikt och publikflöde. Det var också ett par grader svalare på dagtid, vilket jag inte har någonting emot.

Själv var jag åter ensam, och något övermodig i hur många band jag skulle orka med att se nu när jag “bara” hade mig själv att tänka på. Efter 20 respektive 21 band 2022 och 2023 blev det nu hela 24 – nästan som i fornstora dagar. Det kanske inte låter så dramatiskt, men ett band extra per dag innebär ett par timmar tidigare start på dagen, ett par timmar senare slut på densamma eller helt enkelt ett par timmar mindre tid att vila och äta ordentligt däremellan. Det rörde sig dessutom nästan undantagslöst om hela spelningar den här gången.

Samtidigt led jag av ischias, vilket gjorde att jag knappt kunde sitta ner under hela festivalen. Som krona på verket cyklade jag och vurpade på vägen hem på lördagen, när jag ville vara smart och undvika trafikstockningen på kvällen, och slog i knäet ganska hårt. Inget gick sönder, men jag hade svårt att gå på söndagen. Så sliten har nog kroppen aldrig varit efter en festival. Det tog ett par veckor att komma i normalklena gängor igen. Om det var värt det? Tja… det framgår när vi går in på det viktigaste – musiken!

Här kommer en genomgång av 19 av de sedda banden. Några är mest lösryckta reflektioner, andra mer fullständiga recensioner. Håll till godo.

Onsdag 5 juni

Michael Schenker Group

På Time To Rock förra året spelade Michael Schenker nästan bara gamla UFO-hits, till mitt förtret. Nu betalar han igen och spelar i stället uteslutande MSG-material. Om man ändå ska invända mot något är det de tre första skivorna som dominerar kraftigt i setet: “The Michael Schenker Group” (1980), “MSG” (1981) och “Assault Attack” (1982), med tre, fyra respektive tre låtar. Det är å andra sidan de tre bästa åren i MSG-karriären. Liksom förra året är dock både Michael själv (69 år) som sångaren Robin McAuley (71) synnerligen pigga för sin ålder. Det blir inte mer Konceptet än så här.
Höjdpunkt: “Let Sleeping Dogs Lie”

Rival Sons

Efter ett depåstopp missar jag de tio första minuterna. Då lyckas bandet drämma av såväl “Mirrors” som “Nobody Wants to Die”, från fjolårets mästerverk “Darkfighter”. Låtarna jag ville höra. Så på det viset ett antiklimax. Inte bandets fel dock och resten av spelningen är prickfri. För att inte säga oerhört välljudande och proffsig. Tredje låten från nämnda skiva får jag höra och den blir den stora behållningen.
Höjdpunkt: “Darkside”

Electric Callboy

Electric Callboy är det sista av de 24 banden som åker in i mitt springschema. Mest för att de passar bra in rent logistiskt. Och lite för att jag vill visa mitt stöd för den här försiktiga breddningen av festivalen till tysk industritechno. Det är också det “på gränsen”-band av de jag lyssnat in mig på inför festivalen som visat upp flest potentiella livelåtar. Den riktigt minnesgoda bloggläsaren känner också igen namnet, då fjolårets Eurovision-tvåa, finska Käärijä får anses ha hämtat inspiration till såväl sin låt “Cha Cha Cha” som till sin frisyr hos Electric Callboys “We Got the Moves”.

Till saken. Jag som älskar tyskt trams faller omedelbart för de här gossarna. Vilken show, vilket ös, vilket gensvar! Det sprakar om hela föreställningen, på en helt annan nivå än vad gemene Sweden Rock-besökare är van vid. Peruker och kläder byts. Allsång utkrävs. Bomber avfyras. Folk dansar och partajar. Denna udda fågel kan bara beskrivas med ett ord: succé. Enda gången det blir antiklimax är när samarbetet med Babymetal “Ratatata” framförs, med Babymetals delar förinspelade på videoskärm. Svårt att lösa på annat sätt, så klart, men ändå. Desto mer effektfullt blir det när 10 000 metalheads helt skamlöst sjunger allsång till Backstreet Boys gamla örhänge “I Want It That Way”.
Höjdpunkt: “Hypa Hypa”

Megadeth

När Megadeth presenterades var jag inte överdrivet taggad, bara två år efter att de spelat på samma tid och plats på samma festival. Men sedan såg jag den förväntade setlistan. Pur mumma för oss som älskar bandets 90-tal allra mest. Eller vad sägs om “Skin o’ My Teeth”, “Sweating Bullets” och “A Tout le Monde”! Att de bara någon månad innan spelat även “Countdown to Extinction”, “She-wolf” och “This Was My Life” var förstås för bra för att vara sant. Så långt räcker inte de 75 minuterna till på Sweden Rock.

Ändå, den tveklöst bästa setlistan jag sett med bandet, även medräknat underskattade “Dread And the Futitive Mind”, “Angry Again” och “Trust” – och förstås “Hangar 18” och “Symphony of Destruction”, som alla spelades även 2022. Jag är så exalterad att jag knappt noterar att Dave Mustaine är sitt mest surmulna jag. Det tar tre låtar innan han mumlar: “Good evening Sweden”. Efter ytterligare ett par låtar upprepar han hälsningen, som om han redan glömt bort den. Det är i stort sett mellansnacket… Perfekt ljud!
Höjdpunkt: “A Tout le Monde”

Torsdag 6 juni

Primal Fear

Det är väl egentligen aldrig något snack om annat än att jag ska ta en kort dygnsvila efter Megadeth för att stiga upp igen och se Primal Fear, på platta ett av mina favoritband. Live har de däremot inte levererat något att minnas på länge. Så tyvärr inte heller denna gång. Ralf Scheepers är risig i rösten. Riktigt dunderrisig. Låtvalet är närmast ett skämt. Det kan rent av vara så att det här är bandet med absolut sämst självuppfattning om vilka låtar som är deras bästa.

“Seven Seals” från 2005 är bandets magnum opus. Den innehåller egentligen bara en dålig låt, “Rollercoaster”. Men i stället för att spela “Diabolus”, “Demons and Angels” eller “All For One” väljer man… “Rollercoaster”. Det är provocerande. Den självbetitlade debuten är också en gammal favorit. Men i stället för “Promised Land” eller “Battalions of Hate” får vi trötta “Chainbreaker”. De har även kläckt suveräna låtar som “Mind Control”, “Visions of Fate”, “Six Times Dead (16.6)”, “Angel in Black”, “Bullets & Tears”, “In Metal We Trust”, “Rulebreaker”, “Eyes of an Eagle”, “Sign of Fear”, “Face the Emptiness” och “Hear Me Calling” – för att bara nämna några – genom åren, men väljer ändå att avsluta med den totalt intetsägande “Final Embrace”.

Tre låtar från den senaste given “Code Red” är väl motiverat. Det är deras bästa på mycket länge. Men även här lyckas de på något sätt kringgå båda de potentiella hitsen: “Their Gods Have Failed” och “Cancel Culture”. Nä, jag blir mest förbaskad och önskar min dyrbara sovmorgon tillbaka.
Höjdpunkt: “Another Hero”

Iron Savior

Iron Savior är ett produktivt band som aldrig tagit klivet in bland de stora. Frontmannen Piet Sielck har nyligen genomgått cancerbehandling, men verkar ha återhämtat sig fint och är på strålande humör. Jag har blott lyckats se tyskarna live en gång tidigare, för 21 år sedan på den fantastiska lilla festivalen Gates Of Metal i Hultsfred. Det här är deras debut på Sweden Rock, vilket förstås är på tiden. Spelningen i sig är inget märkvärdigt i övrigt. Visst hade jag gärna hört några gamla godingar som “Deadly Sleep”, “Made of Metal” och “Thunderbird”. Kanske borde en klämkäck dänga som “Cybernatic Queen” vara given också. Men de låtar som framförs är goda nog.
Höjdpunkt: “Heavy Metal Never Dies”

Gloryhammer

Jag halvsågade senaste skivan “Return to the Kingdom of Fife”, men måste erkänna att de tre bidragen därifrån “Holy Flaming Hammer of Unholy Cosmic Frost”, “Keeper of the Celestial Flame of Abernethy” och “Wasteland Warrior Hoots Patrol” alla förtjänar sin plats i setet. I övrigt är det beprövade pärlor som “Gloryhammer”, “Angus McFife”, “Universe on Fire” och “Unicorn Invasion of Dundee” som levereras. Det går inte annat än att mysa med och digga loss. Power metal blir inte trallvänligare än så här. Alla spexiga enhörningar i publiken instämmer.
Höjdpunkt: “Universe on Fire”

Satyricon

Det är nästan lite tidigt på kvällen för Satyricon. Det där riktiga mörkret vill inte infinna sig. Det hjälper inte att Sigurd Wongraven är sluskigt klädd i jeansväst och pratar norska på det där hopplöst glada sättet. Dock kan bandet rada upp hit efter hit. De åtta sista låtarna känns som ett enda långt extranummer. Eller vad sägs om: “Now, Diabolical”, “Deep Calleth Upon Deep”, “Black Crow on a Tombstone”, “Repined Bastard Nation”, “The Pentagram Burns”, “Fuel for Hatred”, “Mother North” och “K.I.N.G.”? Jo, mäktigt. Då hade de ändå ställt “The Ghost of Rome” och “Commando” åt sidan. Man får nästan något religiöst i blicken.
Höjdpunkt: Allsången i “Mother North”

Bullet

Var det värt det att efter en lång dag sitta i två timmar och vänta in Bullets sena spelning? Bandet som jag nyligen sett i Malmö för tolfte gången. Dum fråga. Klart att det var. Är det några som alltid levererar är det Bullet. Den här gången har de till och med grävt upp “Turn It Up Loud” från debuten “Heading for the Top”. Lite synd kanske att de 18 år efter Sweden Rock-debuten fortfarande huserar på samma scen, men den sena tiden gör det flitiga eldandet både effektfullt och välkommet värmande.
Höjdpunkt: “Turn It Up Loud”

Fredag 7 juni

Treat

Jag såg Treat två gånger under 2023, så jag är inte totalmotiverad att efter ytterligare en sen kväll kliva upp och se första spelningen för dagen – igen. Men rätt vad det är så står jag där. Och givetvis är det inget jag ångrar. Hitkavalkaden är monumental och leveransen gedigen. Den här gången får vi klara oss utan “Ghost of Graceland”, vilket är lite synd. Annars är alla de vitala beståndsdelarna där. Och Robban Ernlund kan vara den charmigaste frontmannen på hela festivalen, i all sin ödmjukhet.
Höjdpunkt: “Home of the Brave”

Nestor

Att Nestor redan är större än Treat, innan de ens har släppt sin andra skiva, är nästan lite provocerande. Men inte på något sätt oförtjänt. Det är helt enkelt två kanonskivor det handlar om, fullspäckade av nostalgiska 80-talstongångar och fästande melodier. Tobias Gustavsson är dessutom en av Sveriges bästa och mest karaktäristiska rocksångare. Spelningen kryddas av en hejarklack i bästa amerikanska tappning.
Höjdpunkt: Victorious

Battle Beast

Det här är festivalens bästa spelning. Jag känner det nästan direkt när de drar igång “Circus of Doom”. Noora Louhimo har alltid varit en kompetent frontkvinna, men nu är hon en fullfjädrad gudinna. Hon står för den i särklass bästa sånginsatsen av alla 24 gig jag ser. Hon dominerar fullständigt publiken. Dessutom radar bandet upp hit efter hit. Att äldre godbitar som “Out of Control”, “Black Ninja” och “Touch in the Night” inte får plats är… fullt begripligt, med tanke på vad de har spottat ur sig på de tre senaste skivorna. Det är möjligen “Familiar Hell” som jag inte riktigt ser samma storhet i som bandet själva verkar göra. Framförallt höjer sig samtliga fem låtar från “Circus of Doom” ett snäpp live. Att jag var lite tveksam till skivan när den kom är mer och mer svårbegripligt idag.
Höjdpunkt: Eden

F.K.Ü.

Det fanns en tid i början av 2000-talet då thrash var mitt förstaval av hårdrocksgenrer. I slutet av den eran släppte F.K.Û. “Where Moshers Dwell” och spelade på Sweden Rock i stickade Freddy Krueger-tröjor. Dessa har de dessbättre för alla inblandade parter skippat nu. Tre starka släpp senare kan de i princip fylla setet med idel thrashhits, i den mån sådana existerar. Rykande färska “The Horror and the Metal” får fyra låtar och det är på inget sätt oförtjänt. Det är som alltid rak och klockren liveleverans från Uppsalas stolthet.
Höjdpunkt: “Twitch of the Thrash Nerve”

Judas Priest

Här har vi årets solklara besvikelse. Så trött, så oengagerat, så rutinmässigt. Det börjar kännas 2011 all over again, när bandet var på väg att lägga ned, bara några år efter sin återförening. De skulle bara göra en sista turné, men då hoppade gittaristen KK Downing av. I kom den relativt okände ynglingen Richie Faulkner och på något magiskt sätt spred livsglädje och vitalitet i bandet igen. Så pass att de håller på än idag. Men nu verkar även Faulkner-effekten på upphällningen.

Setlistan. Detta oerhört viktiga vapen i en livespelning. Den får inte slå slint. Den får inte gå på tomgång. Den får inte vara sömnig och uppgiven. Det är precis vad den är den här turnén. Det roligaste som grävts fram är gammalt mög som “Rapid Fire”, “Riding on the Wind” och “Sinner”, som ingen vid sina sinnens fulla bruk frågat efter.

Nya plattan “Invincible Shield” innehåller trots allt en del godbitar som “Gates of Hell” och “Crown of Horns”, men dessa ställs åt sidan till förmån för hopplösa försök att efterlikna en klyschig heavy metal som inte ens Judas Priest själva någonsin fallit för i sin glans dagar: “Panic Attack” och “Invincible Shield”.

När de äntligen plockat bort uttjatade “Metal Gods”, ja då kommer den än mer uttjatade “Living After Midnight”in i stället. Ingenting från bästa plattan “Defenders of the Faith”, ingenting från nyskapande “Nostradamus”, bara “Painkiller” från “Painkiller”. Jämfört med KK’s Priest på Time To Rock förra året är det här så andefattigt att man somnar stående.
Höjdpunkt: “Turbo Lover”

Lördag 8 juni

The Darkness

Jag minns The Darkness två första spelningar på Sweden Rock som exceptionellt energiska och annorlunda, med Justin Hawkins som en oberäknelig estradör. 2015 började han exempelvis bygga ett torn av medhörningshögtalare och klättrade upp på detta. Nu menar jag inte att just detta ska bli en fast rutin, men jag förväntar mig något. Den här spelningen (liksom den 2018) gick helt och hållet på rutin.

Och är verkligen debuten “Permission to Land” SÅ överlägsen alla senare släpp att den måste representeras av sju låtar än idag? Bandet har trots allt släppt inte mindre än sex album efter det, där åtminstone tre inte är helt oävna. Låtar som “One Way Ticket”, “Every Inch of You”, “Open Fire” och “Last of Our Kind” hade lätt kunnat ta plats här och skapa lite variation. “Barbarian” och “Solid Gold” får vi i alla fall. Att “Love Is Only a Feeling” håller än motsäger inte det ovan nämnda…
Höjdpunkt: “Love Is Only a Feeling”

Beast In Black

Ett tag känns det som att bandet aktivt gått in för att köra ett worst of-set. I mina ögon givna inslag som “Eternal Fire” och “Moonlight Rendezvous” lyser med sin frånvaro, till förmån för skåpmat som “Hardcore”, “The Fifth Angel” och “Born Again”. Det tar sig lite under den andra halvan med låtar som “Blind and Frozen”, “Cry Out for a Hero” och “One Night in Tokyo”, men det där riktiga lyftet kommer aldrig. De som fortfarande föredrar Beast In Black framför Battle Beast är helt ute och cyklar.
Höjdpunkt: “Blind and Frozen”

Bruce Dickinson

Bruce Dickinson verkar piggare idag än för ett år sedan när Iron Maiden gästade festivalen. Senaste soloskivan “The Mandrake Project” är också riktigt stark. Den får, tillsammans med karriärstoppen “The Chemical Wedding”, bidra med respektive tre låtar. När Bruce radar upp en hel kör på scenen får till och med småtrista “Rain on the Graves” liv.
Höjdpunkt: “Tears of the Dragon”

Hammerfall

Kommande “Avenge the Fallen” är det bästa Hammerfall har spottat ur sig på åtminstone 18 år. Den goda formen visar sig direkt och bandet radar upp pålitliga livenummer i en till synes aldrig sinande rad. Nya “Hail to the King” och “The End Justifies” gör inte bort sig i sällskapet, tvärtom. Joacim Cans duckar visserligen för de högsta tonerna, men känns annars säkrare som sångare idag än för 20 år sedan.
Höjdpunkt: “(We Make) Sweden Rock”

Alice Cooper

När jag senast såg Alice Cooper, på Liseberg 2017, var jag rätt övertygad om att det var sista chansen. Men här står han igen, sju år senare och levererar minst lika starkt. Det är märkligt krut i den gubben. Att rörelserna emellanåt är lite stela gör liksom inget. Han äger sin stapplighet. Och vilket låtval för oss som älskar hans 80-tal och tidiga 90-tal! Det blir “He’s Back (The Man Behind the Mask)”, “Feed My Frankenstein”, “Hey Stoopid”, “Snakebite” och “Bed of Nails”, vid sidan av givna “Poison” då förstås. Det ger också mindre plats till flummigt skit från 70-talet. Så, i stort sett bara hits, rakt igenom! Alice utklassar Judas Priest som huvudakt. Mycket bra ljud, dessutom.
Höjdpunkt: “Hey Stoopid”

Mina recensioner av Orden Ogan, Hulkoff, Mystic Prophecy, Dampf och Avantasia finns nu på swedenrockmagazine.com – för dig som är prenumerant!