Ordförande Persson - fascinerande elak, men föga informativ
På de fyra timmarna med Göran Persson har egentligen inte mycket nytt framkommit. Eller rättare sagt, det nya är att höra Göran Persson själv – stundtals i riktigt elakroliga ordalag – berätta det vi egentligen redan visste. Ett par odödliga citat har fötts i Eric Fichtelius intervjuserie. Alla bekräftar de bilden av Göran Persson som obotligt självgod, arrogant och maktfullkomlig. Ibland undrar man också om han inte, när han bekymrat lägger huvudet på sned och ojar sig över Carl Bildts framtid som arbetslös, lider av någon form av mytomani. Men det viktigaste är egentligen att han är en fenomenalt skicklig talare – och tillika en vass och rolig sådan.
Vilken annan svensk toppolitiker hade kunnat fylla fyra timmars talad självbiografi (och ändå få till bonusmaterial för nätet…)? Olof Palme, om han varit i livet, och Carl Bildt förstås. Men sedan hade det varit slut. Vem hade orkat höra Ingvar Carlsson väsa i fyra timmar om varför han valde Göran Persson till finansminister? Lars Werner, Kjell-Olof Feldt och Torbjörn Fälldin hade säkert kunnat fylla varsin timme. Och av de ännu äldre fanns det säkert en och annan intressant och duktig retoriker.
Men få har som Göran Persson blivit ett fenomen som fascinerar nästan i det oändliga. För man bör betänka att fyra timmar är en oändlighet i dokumentärsammanhang. I synnerhet när det handlar om en person som mestadels sitter i en fåtölj och berättar om sig själv.
Och ska jag vara fullkomligt uppriktig så har väl inte Eric Fichtelius alltid använt sig av den gyllene journalistregeln och ”dödat sina älsklingar” i redigeringen. Snarare verkar han ha velat inkludera så mycket som möjligt av materialet i slutprodukten. Det är inte undra på. Har man gjort detta till sitt livsprojekt mer eller mindre och fått offra jobbet som politisk kommentator på SVT på kuppen, vill man förstås inte att det ska vara över på en timme. Frågan är bara hur han lyckades övertyga SVT-ledningen om att han satt på fyra timmar brännhett material.
Har det då framkommit några andra sidor av Buffel-Persson under filmens gång? Nja, egentligen inte det heller. De flesta var vid det här laget införstådda med att han är en smådrömmande, hårt arbetande, socialdemokratiromantisk arbetarson med komplex för sin vikt och med förkärlek för natur och stillhet.
Först i sista delen kommer det första egentligt stora avslöjandet, som motsäger det mesta de flesta trott innan. Nämligen att Göran Persson säger sig ha försökt övertala Margot Wallström att flytta hem och bli minister, för att därmed hamna i position för att bli hans efterträdare. Eller en av hans tänkbara efterträdare rättare sagt. Men här avslöjas också hela dokumentärens svaga punkt. Det är ju bara Göran Persson som talar… INGEN av de personer han talar om kommer till tals. Därmed kan man egentligen inte dra någon annan slutsats av materialet än att detta är den version som Göran Persson vill att omvärlden ska tro på.
Så visst är det ett fascinerande porträtt på en mycket speciell person. Men något politiskt samtidsdokument når Ordförande Persson tyvärr inte upp till. Man sitter och låter sig underhållas av hans oförskämda elakheter om folk till höger och vänster. Han har ju faktiskt en poäng i att det borde vara helt okej att faktiskt säga vad man tycker om och till sina med- och motståndare. Vi är till mans väldigt konflikträdda här i Sverige. Men jag har inte lärt mig mycket mer om världen som snurrar kring Persson än vad jag redan visste. Jo, att Helmut Kohl käkar smör…
Vi tar några redan klassiska citat:
Carl har ju inget jobb. Jag tror att han är i behov av en försörjning. Jag tror att det är så dystert. […] Så att jag känner mig faktiskt just nu ganska rådvill. Jag känner ett ansvar för honom. Men… (Carl Bildt avgår som moderatledare.)
På 25 år har vi haft 12 regeringar i Sverige. Och det börjar ju på att bli om inte Italienskt tempo så åtminstone ganska mycket. Och dessutom en blockpolitik som har varit ganska cementerad. Och ett sånt land gör inga stora förändringar. Därför att ett sånt land präglas ju av att man vet att det som förändras i grunden nu det rivs upp om tre år igen, därför att då är det det andra gänget som är tillbaka. Och den här situationen som Sverige har hamnat i nu, har ju skadat tror jag Sverige som nation mycket mycket mer än vad vi egentligen begriper. Långsiktig stabilitet, spelregler och allt sånt som vi pratar om blir omöjligt med den typen av parlamentarisk situation. Ovanpå det ett statsfinansiellt förfall som också säkert delvis är en bild av det här. (Att åtta av de tolv regeringarna var socialdemokratiska, som dessutom i alla fall utom två avlöste varann ”glömde” Göran här.)
Det tar sin lilla tid… (…när Olof Johansson pratar.)
Jag är upprörd. Och det är alltså en omskrivning då för vad jag känner. Jag skulle kunna uttrycka mig starkare. Jag är ärligt förbannad. (Miljöpartiet förhandlar med de borgerliga 2002.)
För vår del är det meningslöst att fortsätta samarbetet med miljöpartiet. De är stöddiga, de är otrevliga, de smäller i dörrar och de ljuger om oss. (Se ovan.)
Träffar jag Maud så måste jag ha en person med mig. (Maud Olofsson är ytterst opålitlig och kan hitta på elaka saker helt utan grund om Göran.)
Idag skulle jag rösta nej. (november 2000)
Jag skulle rösta för naturligtvis. (november 2001) (EMU är en knepig fråga för Göran.)Det går väl inte att ha den attityden. Varför har man gått in i politik då? Jävla kamrersmentalitet. (Leif Pagrotsky säger nej till EMU.)
Han har inte skrivit en enda tung genomarbetad artikel om näringspolitik. Det första han presterar som näringsminister handlar om EMU-frågan. Det är klart att jag är besviken på honom. Sen läggs den också ut på regeringens hemsida. Och då var måttet rågat. Det får vara någon måtta på fräckheten. (Se ovan.)
Jaa… kära gamla Margareta. En mycket märklig person måste jag säga. Hon har ju inte gjort särskilt stora politiska insatser på sista tiden. Hon har ju kommit till vägs ände i sitt politiska arbete. Det har blivit allt mer och mer marginaliserat. Allt mindre tungt och genomgripande. (Generationsskifte i regeringen.)
Hennes styrka är ju inte tänkandet… (Om sin efterträdare Mona Sahlin)
Det finns inget personligt hos mannen. [...] En väldigt tunn politiker. (Om Fredrik Reinfeldt)
Det är ju inte kossan Doris danspartner… (Om sin ”kronprins” Per Nuder.)
Lars Leijonborg ska tydligen dra runt dynghögen. (Om rollfördelningen i alliansen.)
Jag tror aldrig vi har haft så lite käk… (Första reaktionen efter valförlusten.)
Nej det går jag inte med på. Det är fel. (Svar på Fichtelius påståenden om att han är elak.)
