Skivåret 2009
Skivåret 2009 dominerades fullkomligt, faktiskt helt uteslutande, av hårdrock. På grund av det yrkesrelaterade lyssnandet blev det helt enkelt inte tid till att upptäcka något nytt i andra genrer. När öronen behövde vila blev det i stället gamla beprövade kort som plockades fram. Årets låt är dock tveklöst Promoe – Svennebanan, men det är en annan historia.
På pappret var 2009 ett betydligt mindre spännande skivår än 2008, för den hårdare rocken. I år var det i stort sett bara Kiss av de riktiga giganterna som släppte ifrån sig, och det kunde de förstås lika gärna ha låtit bli. Men nu är det ändå sällan de gamla dinosaurierna som verkligen levererar. Comebackande Rammstein blev till exempel rejält köttade i sin egen gren av en oväntad uppstickare. Kan en trio insnöade norrlänningar, knappt kända nedanför Umeälven verkligen ha gjort årets platta? Ja, varför inte?
Annars var den stora nyheten för året förstås Spotify, med vars hjälp man lagligt kan fusklyssna, som komplement till promohögen (som numera är närmast digitaliserad) och Ginza/CDON-beställningarna.
Jag har i vanlig ordning brottats en del med betygsgränser och placeringar hit och dit och alldeles konsekvent och rättvist har det säkert inte blivit, men nu får det vara färdigt. Några betyg kan ha ändrats jämfört med recensioner och Leader of the Pack-panelen i Sweden Rock Magazine. Jag är inte mer människa än så…
9
1. Raubtier – Det finns bara krig – Självaste Rammstein mötte sina övermän från Haparanda.
2. Powerwolf – Bible of the Beast – Självdistans, klämkäcka refränger och hårda kyrkoorglar.
8
3. Candlemass – Death Magic Doom – Edling och vänner visar att kapaciteten är orubblig.
4. The Poodles – Clash of the Elements – En skiva fylld med radiohits som söker mig.
5. Narnia – Course of a Generation – Hårdare, snabbare och med en stark ny sångare.
6. Crucified Barbara – ’Til Death Do Us Party – Med betoning på party.
7. Immortal – All Shall Fall – Även norsk black metal har sina ljusa stunder.
8. Grave Digger – Ballads of a Hangman – Pålitlig tyskmetall av ädlaste sort.
9. Clutch – Strange Cousins From the West – Krossad av 50 000 ostoppbara ton sten.
10. Vader – Necropolis – Årets insats på dödsmetallfronten kommer från Polen.
11. Wolf – Ravenous – Plötsligt sitter låtarna och då kan man ha överseende med sången.
12. The Devil’s Blood – The Time of No Time Evermore – Flumrock som direkt från 69.
13. Amorphis – Skyforger – Vackert melodiöst och småproggigt från finnskogarna.
14. Mystic Prophecy – Fireangel – MP har radat upp en ohelig treenighet av kanonplattor.7
15. Primal Fear – 16.6 (Before the Devil Knows You’re Dead) – Spretigt, men rejäla toppar.
16. Megadeth – Endgame – Megadeths bästa sedan Cryptic Writings lovar en ljus framtid.
17. Wolfmother – Cosmic Egg – 2009 var vargens år på alla sätt, även det kosmiska äggets.
18. Cheap Trick – The Latest – Veteranerna blev en angenäm ny bekantskap för mig.
19. Kreator – Hordes of Chaos – Har stadigt stigit i graderna med varje repetition.
20. Rebellion – Arise – From Ginnunga Gap to Ragnarök – The History of the Vikings Volume III – Årets titel om inte annat – stabil, men kanske något förhastat att ge den en åtta.
21. Gov’t Mule – By a Thread – Åttan hängde på en skör tråd, men sjuan är stark.
22. Deströyer 666 – Defiance – Ytterligare ett stycke stark extremism.
23. Necrodeath – Phylogenesis – Imponerade hårt vid recensionen men föll sedan i glömska.
24. Tenet – Sovereign – En av årets främsta totalrensare, för överfylld skalle.
25. Chickenfoot – Chickenfoot – Vann supergruppsmatchen med marginal.
26. Savage Circus – Of Doom and Death – Om det låter Blind Guardian utan Thomen? Ja.
27. Unanimated – In the Light (The Covenant of Death) – Småtralligt och trolskt.
28. Ram – Lightbringer – Ram är ofantligt mycket bättre än de flesta svenska retroakter.
29. Savage Messiah – Insurrection Rising – Thrashgenren får nytt blod, och det behövs.
30. The Answer – Everyday Demons – Nej, det är inget nytt hjul, men det rullar friktionsfritt.
31. Wizard – Thor – En stadig portion tyskmetall, som sig bör utan självdistans.
32. U.D.O. – Dominator – Inte lika fräsch och klämmig som ”Mastercutor”, men klart duglig.
33. Saxon – Into the Labyrinth – Lite ojämn och aningen vekare än ”The Inner Sanctum”.
34. Freak Kitchen – Land of the Freaks – Gillar man Freak Kitchen så går detta hem.
35. Deathstars – Night Electric Night – Sent omsider växte dragningskraften till sig.
36. Saidian – Evercircle – Saknar man gamla goda Edguy kan man sluta leta.
37. Lion’s Share – Dark Hours – När Dio går kräftgång kommer Lion’s Share till räddning.
38. Warbringer – Walking Into Nightmares – Ytterligare ett löfte om thrashåterväxt.
39. Wolfchant – Determined Damnation – Ännu en varg med bett.
40. Believer – Gabriel – Meckigt, men understundom klart briljant, trots gapig sång.
41. Vektor – Black Future – Det tar tid att lyssna in sig, men islossningen är värd det.
42. Dark Moor – Autumnal – Kanske det just nu pålitligaste symfpowerbandet.
43. Ghost Brigade – Isolation Songs – Finskt vemod i en av sina bättre stunder.
44. Hellish Crossfire – Bloodrust Scythe – Sången är småjobbig, men riffen blodiga.
45. Vilefuck – What Lies Ahead Is Already Dead – Material för vildsint älskog.6
46. Stryper – Murder By Pride – Härligt hårt, men låtarna kunde ha varit ännu vassare.
47. Gotthard – Need to Believe – Småtralligt, men höll inte riktigt året ut.
48. Kingdom Come – Magnified – Skulle nog ha vuxit ytterligare om den inte fallit i glömska.
49. Europe – Last Look At Eden – Ett klart fall framåt, utan att slå undan benen på någon.
50. Hot Leg – Red Light Fever – Arvet förs vidare, men The Darkness storhet är avlägsen.
51. Mortification – The Evil Addiction Destroying Machine – Förväntningarna var högre.
52. F.K.Ü. – Where Moshers Dwell – Vansinnig thrash, men också överdosering av humor.
53. Jorn – Spirit Black – Jörn sjunger som en kung, men har svårt att skrapa ihop låtar.
54. The Mars Volta – Octahedron – Pendlar från småskönt till överpretentiöst.
55. Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – De gör det lite för enkelt för sig och vinner inte.
56. Artillery – When Death Comes – Enligt skolboken, men jag kräver mer.
57. Holyhell – Holyhell – Manowars skyddslingar är bra, men inte magiska.
58. Altaria – Unholy – Ett par hits för dem på rätt sida mängden, men de stannar där.
59. Obscura – Cosmogenesis – En av årets bättre brutaliteter.
60. The 69 Eyes – Back In Blood – Lyssnades in utan ansträngning, men försvann sedan.
61. The Wildhearts - ¡Chutzpah! – Någon hit hänger kvar i spellistan men helheten är glömd.
62. W.E.T. – W.E.T. – Det är så snyggt och utstuderat att det blir äckligt.
63. Ensiferum – From Afar – Sången är den svaga länken numera, men annars håller det.
64. Evil Masqerade – Fade to Black – En svagare version av Firewind, med viss ojämnhet.
65. Dark Funeral – Angelus Exuro pro Eternus – Överraskande tjusigt, men inte min sak.
66. Shadow Gallery – Digital Ghosts – Småtrevlig prog, som undviker de värsta fallgroparna.
67. Bonafide – Something's Dripping – Det pyser småtrevligt, men kräver mer skrev.
68. Magnum – Into the Valley of the Moon King – En och annan låt flyter i gräddsåsen.
69. Bon Jovi – The Circle – Lite soft och identitetslöst, men ett steg i rätt riktning.
70. Brainstorm – Memorial Roots – Tyskarna kan säkert, men pressvecken är för släta.
71. Cripper – Devil Reveals – Ett alternativ till Arch Enemy, med ojämnheter i underlaget.
72. Revolution Renaissance – Age of Aquarius – Ett klart tapp efter den lysande debuten.
73. Bloodbound – Tabula Rasa – Faller framåt med Breed tillbaka, men långt från fantastiskt.
74. ReinXeed – Higher – Uppfyller alla krav på standardpower, men klarar anständigheten.
75. Hirax – El Rostro de la Muerte – Thrash av den gamla, oförsonliga skolan.
76. Mehida – The Eminent Storm – Progressiviteten blir stundtals väl genomträngande.
77. DGM – Frame – Snygga saker, men lever inte upp till sina egna progambitioner.
78. The Generals – Stand Up Straight – Fräsig rock’n’roll utan häpnadsväckande mervärde.
79. Place Vendome – Streets of Fire – Slät melodic rock men med Kiskes röst som ess.
80. Aggressive Chill – Destination 7734 – Symfoniinslagen blir lite för mycket.5
81. Stratovarius – Polaris – Några låtar växer så smått, men storhetstiden känns avlägsen.
82. Mustasch – Mustasch – Jag älskar Mustasch, men fick inte alls till det med den här.
83. Dååth – The Concealers – Även här småtrevligt, men lättförgängligt.
84. Mean Streak – Metal Slave – Lite fantasilös årdrock av 80-talets oförskönade skola.
85. Havok – Burn – Gillades vid tillfället, men inget som har bränt djupa spår i minnet.
86. Great White – Rising – Gammelrock utan större avtryck för eftervärlden.
87. Sirenia – The 13th Floor – De är varken störst i genren eller pinsamma kopior.
88. Dream Theater – Black Clouds & Silver Linings – Omständigheternas mästare.
89. Dark Illusion – Where the Eagles Fly – Fegar ur lite, där tyngd och spets borde satts in.
90. Doro – Fear No Evil – Doro har ett koncept och viker inte en tum från det.
91. Herman Frank – Loyal to None – Traditionell metal som saknar Accept-magi.
92. Dare – Arc of the Dawn – Soft som en isglass, men utan föregångarens toppar.
93. Skyclad – In The… All Together – Folk-/metalhybriden går bara hem bitvis.
94. Sparzanza – In Voodoo Veritas – Trots flera chanser lossande den aldrig riktigt.
95. Hysterica – Metalwar – Musiken matchar inte riktigt imagen och viljan.
96. Metalium – Grounded – Chapter Eight – En monumental mellanakt från favoriterna.
97. Nightmare – Insurrection – Skåpmatsplatta som inte alls matchar ”Genetic Disorder”
98. Mantic Ritual – Executioner – Ett av dessa verk som godkändes och passerade.
99. Rammstein – Liebe ist für alle da – Årets besvikelse, där inget mer än ”Pussy” sticker ut.
100. W.A.S.P. – Babylon – W.A.S.P. låter exakt som vanligt och det räcker inte.
101. Necrophobic – Death to All – Hård comeback som inte övertygade mig.
102. Kiss – Sonic Boom – Kanske årets släpp i uppmärksamhet, men knappast i låtmaterial.
103. Heaven And Hell – The Devil You Know – Monomentalt släpig och tråkig.
104. Lilian Axe – Sad Day on Planet Earth – Titelspåret följs inte upp av resterande låtar.
105. Axxis – Utopia – Den här typen av trallpower känns ganska daterad vid det här laget.
106. Behemoth – Evangelion – Grå tråkdöds som fick tokpisk av landsmännen i Vader.
107. Bigelf – Cheat the Gallows – Säkert jätteduktigt, och därmed ointressant.
108. UFO – The Visitor – Godkänt, men hitlöst och långt ifrån glansdagarna.
109. Ilium – Ageless Decay – Inte utan anledning har den fallit i total glömska.
110. Hardcore Superstar – Beg For It – Nej, detta har jag inte bett om, det kom ändå.
111. Moonstone Project – Rebel on the Run – Inte komplett utan potential, men utan toppar.
112. Steel Panther – Feel the Steel – Skoj första gången, tröttsam redan andra.
113. Helix – Vagabond Bones – Inga utstickande ben här, bara släta fettvalkar.
114. Alestorm – Black Sails At Midnight – Keelhauled är en hit, men ganska ensam.4
115. Mob Rules – Radical Peace – Identitetslös prog-/power metal ur b-divisionen.
116. Ian Gillan – One Eye to Morocco – Mysfarbrorn är nu långt ifrån sitt skrikiga rebelljag.
117. Sacred Steel – Carnage Victory – Tufft, men utan vidare fäste.
118. After All – Cult of Sin – Börjar lovande men dyker snart in i den grå massan.
119. God Dethroned – Passiondale – Föga imponerande vardagssläpp.
120. Duff Mcagan’s Loaded – Sick – Föga imponerande sidoprojekt i väntan på något annat.
121. Nasty Idols – Boy's Town – Inte direkt en comeback som slagit stort.
122. Geff – Land of the Free – Melodic rock i sin mest nedslipade och eggslöaste skepnad.
123. Porcupine Tree – The Incident – Dystert och intrikat.
124. Ace Frehley – Anomaly – Red på Kiss-febern, men detta är verkligen inget märkvärdigt.
125. Warfect – Depicting the Macabre – Lite för mycket metalcoresnegling med risig rensång.
126. Ashent – Deconstructive – Jag är mållös av förträngda upplevelser.
127. Mastedon – Mastedon 3 – Det är inte ens smör, det är margarin.
128. Pearl – Little Immaculate White Fox – MealLoafs lilla pärla behöver lite putsning.
129. Pestilence – Resurrection Macabre – Omvärlden står orubbad.
130. Archaic – The Time Has Come to Envy the Dead – Ännu en bortglömd parantes.
131. The Project Hate MCMXCIX – The Lustrate Process – Processteknik, nej tack.
132. Seance – Awakening of the Gods – Traditionstrogen döds utan känsla.
133. Delain – April Rain – Satte inga själsliga avtryck.
134. At War – Infidel – Thrash utan större originalitet än de patriotiska texterna.
135. Leaves’ Eyes – Njord – Standardmallen för fruntimmersmetal är avprickad.
136. Sonata Arctica – The Days of Grays – Hur de än bär sig åt förblir de i andrasorteringen.
137. Lynyrd Skynyrd – God & Guns – Gubbar som försöker låta up to date.
138. Nostradameus – Illusion's Parade – Försök att lyssna in sig har inte gett utdelning.
139. Hellfueled – Emission of Sins – En skitnödig Ozzy-wannabe stör eventuell kvalitet.
140. Forgery – Harbouring Hate – Ett alternativ till Slayer, vilket inte säger mycket.
141. Slayer – World Painted Blood – Trötta föredettingar försöker låta arga.
142. Swashbuckle – Back to the Noose – Pirattema i all ära, men man måste ha låtar också.
143. Stormhammer – Signs of Revolution – Det räcker inte att vara tyskar med häftigt namn.
144. Lacuna Coil – Shallow Life – Ytligt var ordet, liv är det dock ont om.
145. Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us – Var man inte deprimerad innan...
146. Adagio – Archangels In Black – Tämligen överskattad prog-/power metal utan karaktär.
147. Corroded – Eleven Shades of Black – Flirtar för mycket med amerikanska förebilder.
148. Epica – Design Your Universe – Dussinvara från närmaste överskottslager.
149. Scar Symmetry – Dark Matter Dimensions – Metalcoreträsket är djupt.
150. Grief Of War – Worship – ”Samurai crunch” låter slående likt thrash med AOR-prod.
151. Sepultura – A-Lex – Jag är ingen obotlig Cavalera-nostagiker – det här var bara kasst.
152. Inmoria – Invisible Wounds – Svårt, modernt och långt från Morgana Lefay-klass.
153. Babylon Bombs – Babylon's Burning – Sleaze i sitt mest färglösa tillstånd.
154. Katatonia – The Night Is the New Day – Medicinering är en utväg.3
155. Killing Touch – One of a Kind – Renspolad medelhavsmetal med enerverande sång.
156. Samael – Ritual – Alldeles för svart metall för min tekopp.
157. Ashent – Deconstructive – Hade jag kommit ihåg den hade jag skrivit något här.
158. Beardfish – Destined Solitaire – Men snälla, gör gärna saker så omständiga som möjligt.
159. My Dying Bride – For Lies I Sire – Rekommenderas starkt mot insomnia.
160. Hardline – Leaving the End Open – Alla vassa kanter vadderade och hjälmen på.
161. Bibleblack – The Black Swan – En på det hela taget trist historia.
162. White Skull – Forever Fight – Direkt usel sång och ett tämligen dåligt band.
163. Queensrÿche – American Soldier – Patetiskt, pinsamt och patriotiskt.
164. Cauldron – Chained to the Nite – Riktigt talanglösa sopor som lever på ”true”-imagen.
165. In Solitude – In Solitude – Snälla sluta uppmuntra alla dessa retroband från avgrunden.2
166. Tim "Ripper" Owens – Play My Game – Direkt hälsovådligt att lyssna på.1
167. Lita Ford – Wicked Wonderland – Oljud som endas med god vilja kvalar in som musik.
