Jag har varit ganska tyst under hösten. Jag har inte gjort någon samlad analys av “flyktingkrisen”, “samhällskollapsen”, omsvängningarna i migrationspolitiken i det ena politiska partiet efter det andra och de alltmer igenbommade gränserna. Det beror delvis på uppgivenhet. Men mest på att jag föredrar att inte bilda mig förhastade slutsatser. Jag läser, lyssnar, analyserar, grubblar, omvärderar och värker slutligen fram en åsikt som en utdragen förlossning. Fler borde testa det, snarare än att ryckas med i den ena vågen efter den andra.

Uppgivenheten är mest riktad till EU. Unionen som stod för fred, fri rörlighet, integration, samarbete och ökad solidaritet mellan länder har på något halvår kollapsat framför våra ögon. Men jag är också allt mer uppgiven inför de människor som tar det här läget som en intäkt på att SD har haft rätt och i vädrandet av någon sorts fascistisk morgonluft vältrar sig i öppen främlingsfientlighet på sociala medier. Och slutligen är jag besviken på våra ledande svenska politiker, som står handfallna, från höger till vänster. Där den enda handlingskraften verkar vara riktad åt att skaffa sig kortsiktigt “andrum”, delvis i hopp om att stoppa tillströmningen till SD.

Har SD haft rätt?

Så – först och främst – nej, SD har inte fått rätt. SD är ett parti vars ideologi säger att i stort sett varje asylsökande som får komma in och stanna är en för mycket – ett hot mot den nationella identiteten och den svenska kulturen. Det har ingenting med vad som är praktiskt, organisatoriskt eller ekonomiskt möjligt att göra, även om de förstås argumenterar simultant på alla dessa vägar mot ett slutnare land, beroende på vilken väljargrupp som blidkas av vilket argument. Inte heller handlar det om var pengar “hjälper flest”.

Deras världsbild grundar sig i en tro att människor med olika ursprung inte kan och inte bör leva inom samma territorium. Nationalism. Förakt mot det mångkulturella. Förakt mot religionsfrihet. Och, fortfarande puttrande under ytan, värre saker än så. Hat och kulturrasism.

Som om det inte vore nog avskräckande med det ideologiska haveriet vill SD dessutom styra landet med järnhand. De vill kontrollera media, polis, rättsväsende och kultur på ett sätt som i längden leder till att bara SD-åsikter är godkända. Och vilka som passerar det nålsögat bestämmer SD. Det har visat sig redan i liten skala i kampen mot det egna ungdomsförbundet och andra obekväma personer i partiet. Det har visat sig i de ledande företrädarnas försök att stänga ute media, hota fri media och att helt enkelt vägra att svara på obekväma frågor.

Det har visat sig i det sektliknande, alternativa informationssamhälle de har byggt upp på nätet. Bland annat genom att utge sig för att vara vanliga medborgare som har “tröttnat” och startat en facebookgrupp, men som sedan visar sig bara vara ännu en propagandakanal för SD-medier och SD-åsikter.

Så nej, SD har inte haft rätt och kommer inte att få rätt. Däremot är förstås alla former av inskränkningar i asylrätten och den fria rörligheten helt i linje med deras åsikter. De kommer för varje nytt sådant förslag att lagom djärvt flytta fram sina positioner och hävda att de minsann skulle gjort ännu mer i den riktningen och ännu snabbare. Att det som görs nu inte är nog och för sent. Och visst, SD:s kärna hade inte varit nöjda innan asylinvandringen är nere på noll och gärna minus.

Är det rätt att “stänga” gränserna?

Är det som regeringen gör därmed fel? Nej. Om just ID-kontroller är en klok och hållbar åtgärd kan förstås diskuteras, inte minst då Öresundsregionens långt gångna integration över gränserna förminskas och hotas. Men rent krasst håller det förstås inte att Sverige som enda land i EU står kvar som ett solidariskt och öppet samhälle, som erbjuder permanenta uppehållstillstånd och frikostig anhöriginvandring. Vi måste anpassa oss till och harmonisera med vår närmaste omvärld, hur ruskigt fel ute den än är. Det är baksidan av ett globalt samhälle.

Om våra EU-grannar stänger sina gränser och motar iväg asylsökande kan vi inte ensamma ta emot alla med öppna hjärtan. Framförallt kan vi inte göra det mot det egna folkets vilja. Om 70 procent av svenskarna nu anser att vi bör strypa asylinvandringen går det i längden inte att gå emot folket. Slaget för våra öppna gränser och öppna hjärtan är förlorat, för den här gången. Det är bara att inse, mitt i det tragiska. Vi kan fortfarande vara stolta över att vi har gjort vad vi har kunnat och att vi höll ut längst av alla i Europa.

Vad gick snett?

Hur hamnade vi då plötsligt där? Höstens markant ökade flyktingströmmar frestade förstås på mottagningssystemet till det yttersta. Vi nådde den praktiska gränsen för hur många vi kan ta emot, med de höga krav och regler vi ställer på oss själva i nuläget. Det handlar egentligen inte om plats eller pengar – och definitivt inte om antal människor med annan bakgrund som vår kultur klarar av att umgås med på en gång. Det handlar om ett system med fundamentala brister och samtidigt så höga krav på sig självt att det inte går att lösa en oväntad tillströmning på kort sikt. Och när regeringen själv inte tror på att de kan lösa det, faller folkets mod snabbt.

En systemkollaps skulle jag däremot inte kalla det. Allt fungerar i stort sett som vanligt i samhället, för oss som redan är inne i värmen. Det innebär så klart stora påfrestningar på vissa myndigheter och kommuner att lösa situationen, men den katastrofretorik som även de normalt mer sansade debattörerna har hänfallit sig åt under hösten är gravt överdriven. Den syftar snarare på att “moraliskt” rättfärdiga beslut om inskränkningar i asylrätten och gränskontroller än på att vi verkligen skulle stå på någon sorts ruinens brant.

Sanningen är snarare att ingen idag ledande politiker i Sverige egentligen har förmågan att överblicka situationen, hitta långsiktiga lösningar, få med sig folket på dessa och sedan faktiskt genomföra dem inom överskådlig tid. Beredskapen har varit usel och baserat sig på (förvisso välvillig) ideologi och övertro på solidariska EU-lösningar.

Framtiden

Mina sympatier ligger fortfarande orubbade i den linje som Centerpartiet håller fast vid. Sverige ska vara ett öppet land. Det är det enda långsiktiga målet som är värdigt. Men just nu är jag uppgiven, därför att det inte är möjligt när världen ser ut som den gör i EU och i den inhemska politiken såväl som folkopinionen. Och bakom nästa hörn lurar Donald Trump – och ännu mer hat, inskränkthet och konflikt…