Jag hade nästan kunnat klippa och klistra min inledning från ett år sedan. Det känns återigen riktigt svalt inför finalen i Melodifestivalen. Vi vet redan vem som kommer att vinna och hans låt är inte speciellt bra. Men så är det förutbestämt – tydligen. Och då går det inte att ändra på det, eller? Finns det ändå en mikroskopisk möjlighet att bastubröderna Kaj kan skrälla mot Elake Måns?
Deltävlingarna har varit av genomgående låg kvalitet, där man möjligen undantaget Saga Ludvigsson direkt har kunnat plocka ut vilka två låtar som kommer att gå till final. Inte desto mindre lyckades svenska folket i vanlig ordning vaska de två bästa poplåtarna: Nomi Tales – “Funniest Thing” och Malou “Prytz – 24K Gold” – och sånär även Meira Omar – “Hush Hush”, som klarade sig med ett nödrop via finalkvalet. Detta till förmån för kanonmat som Snygg-Erik Segerstedt och Annika Wickihalder.
Att svenska folket alltid tenderar att luta sig tryggt mot beprövade namn är anmärkningsvärt. John Lundvik hade kunnat ställa upp med vilken skitlåt som helst (vilket han också gjorde) och ta sig direkt till final. Och nu är även Scarlet “accepterade” efter förra årets finalmiss och kunde därmed få komma in i värmen. Något nytt vill vi helst inte ha, eller? Hur var det nu med Kaj, finlandssvenskarna från Österbotten… Nåjaa, de har minsann bastat sig rakt in i folkets hjärtan på första försöket. En ljusglimt i mörkret. Kommer vi mäkta med att ro dem i land också, ända till Basel? Där är det mer tveksamt.
Det råder dock ingen tvekan om vilka som har skapat mest eko runt om bland Eurovisionfansen i Europa. Det är Kaj de vill se. De är ytterst trötta på slätstrukna poplåtar som “Revolution”.
Positivt låtsläpp
Om jag ändå ska vara lite positiv är det ett steg i rätt riktning att låtarna nu släpps dagen innan respektive deltävling. Du kan alltså lyssna på låtarna från första deltävlingen hela vägen till finalen, i stället för att hinna glömma bort dem under fem veckor. Nästa steg blir att släppa alla låtar samtidigt – innan första deltävlingen, som i stort sett alla andra länder gör.
Inavelsrapport
Som brukligt numera är det samma låtskrivarkollektiv som ligger bakom i stort sett alla bidrag, i olika konstellationer på upp till sex personer. Alltid med artisten listad som gisslan. Flest låtar den här gången har Dino Medanhodzic, Anderz Wrethov och Herman Gardarfve med tre vardera. Peter Boström, Thomas G:son, Jimmy Jansson, David Lindgren, Jimmy “Joker” Thörnfäldt och Patrik Jean nöjer sig med två vardera.
Omdömen i startordning
- John Lundvik – Voice of the Silent
John Lundvik har både vunnit och kommit trea tidigare, men senast med “Änglavakt” för tre år sedan gick det sådär. Han får nog rikta in sig på något liknande den åttondeplatsen även nu. Det sprakar på scenen, men låten är alldeles för slät för att ha en chans.
- Dolly Style – Yihaa
Dolly Style överraskade genom att ta sig till finalkval och sopa hem det. Men låten är oemotståndligt trallvänlig och kitschigt klyschig. Tjejerna gör dessutom det, kanske näst Måns, mest välslipade scenframträdandet.
- Greczula – Believe Me
Den som diggade Bryan Adams och Rod Stewart på 80-talet gillar säkert retrovibbarna och raspet i Greszulas röst. Det är synd att han inte fick en mer slagkraftig låt att brottas med, får energin är det inget fel på. Bör ändå vara en juryfavorit.
- Klara Hammarström – On and On and On
I vilket annat land som helst i Europa hade Klara Hammarström nämnts som en av de stora favoriterna till segern – men inte i Sverige. Vi gillar att ha EN vinnarkandidat. Helst en man. Eller möjligen Loreen. Och helst med en mer stel poplåt. “On and On and On” är alldeles för glad och catchig för gemene svensk. Lite trist, för det finns ett ständigt sug efter “girl bops” i Eurovision.
- Scarlet – Sweet N’ Psycho
Det var nästan förutbestämt att Scarlet skulle återvända efter förra årets smygsuccé. Trots att de inte tog sig till final med “Circus X” erövrade de barnens hjärtan med sin småläskiga image. Jag hade nog väntat mig att de skulle får ett större genomslag för “Sweet N’ Psycho”, men de tog sig inte ens direkt till final i första rundan. Hade varit ett gediget Eurovision-bidrag och precis som Klara nämnts som segerkandidater i vilket annat land som helst.
- Erik Segerstedt – Show Me What Love Is
Snygg-Erik alltså… 12 år äldre. Trots att han har sagt “goodbye” två gånger är han tillbaka igen. Med en låt som jag inte skulle kunna minnas en ton av ens om mitt liv hängde på det.
- Maja Ivarsson – Kamikaze Life
Maja är en estradör med rutin och karisma. Det är synd att hon har fått en The Sounds Ligth-låt att jobba med. Redan direkt efter första deltävlingen blev Meira Omar (som fick ta vägen via finalkvalet) mer populär.
- Meira Omar – Hush Hush
Trots att hon bara gick till finalkval från första deltävlingen blev Meria Omar snabbt viral med sin “bira, bira, bira, bärs, bärs”-etnopop, både i Sverige och i Europa. Här lär hon snabbt klättra förbi några stofiler och ta sig upp på övre halvan.
- Måns Zelmerlöw – Revolution
Elake Måns har varit storfavorit sedan hans namn släpptes. Sedan blev det blandat mottagande när vi väl fick se bidraget. Några hyllade hans framträdande, där han letar sig ut ur en vagina och blir sprutad i ansiktet. Andra lyssnade även på låten och påpekade försynt att den blott är en sämre version av “Heroes”. Totalt sett kan man inte kalla det för något annat än ett antiklimax. Måns kommer INTE att gå i Loreens fotspår och vinna Eurovision två gånger, som många i Europa befarat (och oddsen fortfarande säger). Frågan är om han ens vinner Melodifestivalen? Ja, skulle jag ändå säga. Konkurrensen, särskilt tilltalande den internationella juryn, är för svag. Men Kaj kan mycket väl ta hem tittarrösterna överlägset.
- Saga Ludvigsson – Hate You So Much
Visst kan Saga sjunga, men att den här slätstrukna countrypopen skulle ta sig vidare direkt till final i första rundan får anses vara årets mest obegripliga skräll. Nu var femte deltävlingen tämligen erbarmlig, men ändå.
- Annika Wickihalder – Life Again
Annika sjunger bra. Där slutar det positiva. Hon är ju så glad över att ha hittat tillbaka till livet, men det blir nästan psykotiskt klämkäckt och låten är som hämtad direkt ur soptunnan från Melodifestivalen 2005.
- Kaj – Bara bada bastu
Från mitt fadersland Österbotten kom Kaj och utlovade årets “comic relief” i Melodifestivalen. Det kunde ha blivit platt fall, tack och hej direkt, som så ofta. Men “Bara bada bastu” hade något mer. Jag tror inte ni anar vilket genomslag den fick i Europa, bokstavligt talat över en natt. Det är låten “alla” pratar om och önskar att Sverige hade varit modiga nog att skicka. Även om svenska folket någorlunda verkar med på noterna och möjligen kommer att premiera Kaj mer än Elake Måns, kommer förstås den internationella juryn att sätta P för detta spex.
Tips
- Måns Zelmerlöw
- Kaj
- Greczula
- Dolly Style
- Scarlet
- Meira Omar
- Klara Hammarström
- John Lundvik
- Saga Ludvigsson
- Maja Ivarsson
- Annika Wickihalder
- Erik Segerstedt