Någon Eurovision Song Contest blir det som bekant inte i år och därmed kommer vi aldrig att få facit. Men självklart har jag gått igenom alla årets 41 bidrag och i vanlig ordning betygsatt och skrivit kloka omdömen. Att det inte blir någon tävling är egentligen sekundärt, kanske lika bra. Fel låt vinner alltid.
Det såg ut att bli ett lovande år, innan coronan kom och la sin våta, unkna filt över hela väldens tillvaro. Här finns den beskärda dosen av högt, lågt, etno, techno, ballader, nakenchockar och tokiga kläder. Jag skulle gå så långt som att säga att det här är den bästa uppställningen sedan 2013.
Mitt råd är att titta på alla bidragen. De är värda det!
Egentligen är det så här det borde fungera varje år. Att jag får rangordna bidragen enväldigt. Det här är alltså inte ett tips i vanlig mening, utan lite realism och massor av personligt tyckande.
- Bulgarien, Victoria – Tears Getting Sober
Bulgarien har all anledning att sörja att Eurovision blev inställt just i år. Victoria låg nämligen i ett utmärkt ytterspår för att kunna köra om Storbritannien på upploppet och ta hem hela härligheten. En väldigt soft och vacker låt. Men det är förstås svårt att fullt ut bedöma hur det här i slutändan hade gjort sig på scenen utifrån den här vardagsrumsversionen. Fråga: Har Bulgarien och grannen Rumänien synkat sina bidrag i år? De är som del 1 och 2 av samma låt.
- Armenien, Athena Manoukian – Chains on You
Video-/studioversionen är popperfektion. En skithäftig låt, med många ansikten och Athena som en slipad diamant. Liveversionen är lite tunn. Inte alls Athenas fel – hon kan sjunga – men musiken blippar för slött i bakgrunden och koreografin och ljussättningen är trist. Men det är ju sådant som hade gått att styra upp på en Eurovision-scen. Här fanns alla förutsättningar att bli Eurovision-veckans raket.
- Storbritannien, James Newman – My Last Breath
“My Last Breath” hann segla upp som en fanfavorit innan tävlingen blåstes av. Och med fortsatt vind i seglen är det troligt att Storbritannien hade fått revansch för 22 svåra år i Eurovision. Men ödet ville annorlunda. Det är absolut en bra låt, men inte riktigt så bra att jag blir alldeles till mig. Videon är fräsig, med en väderbiten naturmänniska som vinterbadar och sedan promenerar runt och utövar yoga i snöskogen i endast badbyxor och mössa.
- Albanien, Arilena Ara – Fall from the Sky
Studiolåten på engelska är en jättefin ballad och fick en försiktig tumme upp på första genomlyssningen. Men sedan hittade jag den albanska liveversionen och blev omedelbart förförd. Det slår gnistor om Arilena, som sjunger starkt och med stark inlevelse.
- Ryssland, Little Big – Uno
Var börjar man ens. Det här är briljant Eurovision-humor, nästan på samma nivå som Verka Serduchka och Alf Poier. Rysslands svar på Aqua, sjunger alltså på spanska, i kulörta 70-talskläder. I bakgrunden dansar en rundlagd dvärg breakdance i sparkdräkt. Och så en egen dans på det. Vad finns det att inte älska?
- Danmark, Ben & Tan – Yes
Men, JA! Precis som förra året skickar Danmark en riktigt söt feelgood-låt som du bara smälter till. Det är omöjligt att inte ryckas med här om du inte har ett schlagerhjärta av sten!
- Rumänien, Roxen – Alcohol You
Det här är snyggt. Känslosamt, men samtidigt ordvitsigt som värsta goa gubben Glenn. Roxens enda aber är att grannen Bulgarien skickat en ännu snyggare låt i precis samma stuk…
- Azerbaijan, Efendi – Cleopatra
Den är stencool. Med “r” som rullar mer än Joakim Brodéns i Sabaton gör Efendi sig snabbt oförglömlig med den här annars lätt utstuderade etnopopdängan. Bara tempoökningen på slutet är perfektion. Det är ingen potentiell vinnare, men en av de där låtarna som du kommer att lyssna på om fem år och genast känna igen: “ah, det är ju den!”
(“Cleopatra” är en av dessa låtar där det inte verkar finnas i liveversion på youtube, så jag får basera allt omdöme på en video-/studioversion, vilket komplicerar saken betydligt. Erfarenheten säger att det är en helt annan sak att få till ett spännande nummer på en Eurovision-scen, vilket har såväl lyft som sänkt otaliga bidrag genom åren.)
- Belgien, Hooverphonic – Release Me
“Release Me” är en tjusig, soft låt, med en innerlig Luka Cruysberghs vid mikrofonen. Den hade haft potential på en topposition om det inte hade varit för den hårda konkurrensen i samma anda från framförallt Bulgarien och Rumänien.
(“Release Me” är en av dessa låtar där det inte verkar finnas i liveversion på youtube, så jag får basera allt omdöme på en video-/studioversion, vilket komplicerar saken betydligt. Erfarenheten säger att det är en helt annan sak att få till ett spännande nummer på en Eurovision-scen, vilket har såväl lyft som sänkt otaliga bidrag genom åren.)
- Grekland, Stefania – Supergirl
Videon och studiolåten är häftig, med sina etnoinslag, men i den här avskalade karantänversionen visar Stefania både att hon kan sjunga och att låten bär i liveformat. Den hade måhända inte tagit Europa med storm, men den hade varit med och tävlat om en plats på topp-tio.
- Litauen, The Roop – On Fire
Det gäller att sticka ut. The Roop har en udda låt, sångaren har en unik röst, de har en egen dansstil och… ett förstoringsglas! Det är skönt svängigt, med många krokar.
- Australien, Montaigne – Don’t Break Me
Australien har bara missat topp-tio ett av sina hittills fem Eurovision-år. “Don’t Break Me” hade sannolikt hamnat där också. Det är en ordinär, men bra låt. Det som sticker ut är Montaigne, som är riktigt läskig i sin clownutstyrsel. Hon är också väldigt dramatisk, för att inte säga överspelande, i sin dans och mimik. Men sjunga kan hon.
- Italien, Diodato – Fai rumore
En typisk italiensk ballad, hes och dramatisk. Diodato sjunger felfritt, men har utstrålning som en gammal disktrasa som någon har glömt vrida ur. Men han hade givetvis placerat sig på topp-tio om det hade blivit en tävling.
- Kroatien, Damir Kedžo – Divlji vjetre
En halvtrist balkanballad är bättre än ingen balkanballad. Det här är vad vi får i år och då får vi suga på den karamellen. Damir gör så gott han kan med rösten, men både utstrålningen och låten har utvecklingspotential.
- Polen, Alicja – Empires
Vissa låtar rasar när man hör och ser dem live, andra växer. “Empires” tillhör de senare. Det är ingen märkvärdig visa egentligen, en vemodig ballad, men Alicja är en riktig stjärna med grym inlevelse.
- Norge, Ulrikke – Attention
Ännu en i raden av dramatiska ballader. Fin start med stråkar, men versen är aningen seg. Dessbättre exploderar den på klassiskt vis i refrängen. Det räcker dock inte hela vägen till toppen.
- Tyskland, Ben Dolic – Violent Thing
Låten har något, ett funkigt beat och en hookig refräng. Benjamin Ingrosso-style, fast bra. Ben är väl däremot en högst ordinärt grå figur med falsettkomplex.
- Irland, Lesley Roy – Story of My Life
Väldigt typiskt Irland i Eurovision på 2000-talet. Sedan sin dominans på 90-talet har den gröna ön halkat allt längre efter. Lesley Roy försöker vara ungdomsrebellisk och rockig, men framstår bara som en b-version av en numera medelålders Avril Lavigne. Men jag vill passa på att varna känsliga lyssnare. Det går att ryckas med i “nananananana”-delen i refrängen.
- Island, Daði og Gagnamagnið – Think About Things
Daði är jättelång, och det är hans låt också. En riktigt trött elektronisk souljazzbit, om jag ska ge mig på någon sorts lekmannaklassificering. Framträdandet däremot är spexigt och minnesvärt, där varje person har en mintgrön mysdräkt med pixlade självporträtt på och dansar lite tokigt. Instinktivt värjer jag mig, men kanske är det just en sådan låt som väcker hatkärlek. Mycket svårbedömt bidrag.
- Lettland, Samanta Tīna – Still Breathing
Fräsig technolåt, med Samanta som både kan sjunga och (nåja) rappa. Dansarna hade visir innan det blev coronacoolt. Eget, absolut. Frågan är om det hade gått hem i stugorna? Den har en tendens att sätta sig, trots att refrängen aldrig kommer, utan mynnar ut i ett elektroniskt breakdown.
- Moldavien, Natalia Gordienko – Prison
Det är många tjejer med dramatiska ballader i år och Natalia faller i konkurrensen, trots kryddan med elektroniska beats i bakgrunden. Refrängen är för svag och konkurrenterna i Polen och Albanien för starka.
- Frankrike, Tom Leeb – Mon alliée (The Best in Me)
Låten hade kunnat avsluta en mellanplatta med Richard Marx, men inte mycket mer. Tom Leeb är bildskön och hade lätt platsat längst till vänster i valfritt pojkband.
- Spanien, Blas Cantó – Universo
Blas sjunger inte dåligt alls, men hans röst är ändå vek och gnällig. Låten är enligt konstens regler, men inte fantastisk. Egentligen den värsta sorten, den som riskerar att passera obemärkt eftersom den varken upprör eller förför.
- Nordmakedonien, Vasil – You
Låten är en sval, men rytmisk och lätt vemodig sak om att Vasil vill dansa, tydligen med “you”, som får antas vara en person av särskilt intresse.
(“You” är en av dessa låtar där det inte verkar finnas i liveversion på youtube, så jag får basera allt omdöme på en video-/studioversion, vilket komplicerar saken betydligt. Erfarenheten säger att det är en helt annan sak att få till ett spännande nummer på en Eurovision-scen, vilket har såväl lyft som sänkt otaliga bidrag genom åren.)
- Cypern, Sandro – Running
Ännu en soulpopsnubbe i hatt. Jag blir nipprig på dem! Sandro springer och springer och springer… och han vill inte falla, vill inte falla, vill inte falla igen. Precis som för Österrikes “Alive” är den här avskalade akustiska versionen snäppet bättre än originalet.
- Österrike, Vincent Bueno – Alive
Dansant soulpop/r’n’b har jag aldrig dragit riktigt jämnt med. Det är alltför ofta kraftlöst och tjatigt. “Alive” cementerar den uppfattningen, snarare än utmanar den. Jag får ruskiga Benjamin Ingrosso-vibbar. Precis som för Cyperns “Running” är den här avskalade akustiska versionen snäppet bättre än originalet.
- Israel, Eden Alene – Feker libi
Där fick jag etnopop så jag teg. Men tyvärr är det alldeles för glatt och skuttigt. Eden försöker sammanföra den afrikanska, judiska och arabiska musiktraditionen i modern pop och även om tanken är god får hon inte riktigt mixen att smälta samman.
- Malta, Destiny – All of My Love
Destiny skulle kunna vara dotter till The Mamas. Sjunga kan hon. Men varför slösa bort talangen på trist gospel/soul?
(“All of My Love” är en av dessa låtar där det inte verkar finnas i liveversion på youtube, så jag får basera allt omdöme på en video-/studioversion, vilket komplicerar saken betydligt. Erfarenheten säger att det är en helt annan sak att få till ett spännande nummer på en Eurovision-scen, vilket har såväl lyft som sänkt otaliga bidrag genom åren.)
- Estland, Uku Suviste – What Love Is
90-talet ringde och ville ha tillbaka sin skäggstubb, hårt uppkammade lugg, öppna skjorta med uppkavlade ärmar och t-shirt under. Och sin smöriga pojkbandskille goes solo.
- Finland, Aksel – Looking Back
Aksel är närmast en karikatyr på en annan sorts finsk man än den karga, alkoholiserade hårdrockarsnubben med kniv, nämligen den lätt runde i glansigt blå kostym, blond snedlugg och fjunig mustasch som sjunger dancepop. Låten är en Avici-wannabebagatell som aldrig trampar igång.
- Georgien, Tornike Kipiani – Take Me As I Am
“Take Me As I Am” är en seg rocklåt, som går ut på att Tornike ska sjunga för full hals så mycket som möjligt. Det gör han förvisso bra, men låten handlar om, vad? Engelsmän, italienare och spanjorer…?
(“Take Me As I Am” är en av dessa låtar där det inte verkar finnas i liveversion på youtube, så jag får basera allt omdöme på en video-/studioversion, vilket komplicerar saken betydligt. Erfarenheten säger att det är en helt annan sak att få till ett spännande nummer på en Eurovision-scen, vilket har såväl lyft som sänkt otaliga bidrag genom åren.)
- Schweiz, Gjon’s Tears – Répondez-moi
Gjons falsettylande är rent tekniskt skickligt, men det får inte den här sega balladen att lyfta någonstans. En klassisk pissepaus. Du kommer inte att missa något.
- San Marino, Senhit – Freaky!
Låten är danspop på temat “smågalet”, så vi får anta att det hade sprakat färg och virvlat konstiga dansutstyrslar på scenen. Inte värdelöst, men inte heller det minsta kittlande.
(“Freaky!” är en av dessa låtar där det inte verkar finnas i liveversion på youtube, så jag får basera allt omdöme på en video-/studioversion, vilket komplicerar saken betydligt. Erfarenheten säger att det är en helt annan sak att få till ett spännande nummer på en Eurovision-scen, vilket har såväl lyft som sänkt otaliga bidrag genom åren.)
- Sverige, The Mamas – Move
Jag är fortfarande i chock över att Dotter inte vann Melodifestivalen. På sätt och vis är det skönt att Eurovision blev inställt, så att vi slapp undra hur det skulle ha gått för henne. The Mamas… tja, gospel är inte min grej och jag förstår fortfarande inte hur de kunde gå och vinna? Men det är väl det som är svaret på frågan vad som är typiskt svenskt; att rösta fram något käckt men slätstruket som representant i Eurovision, gärna i tron att vi har hittat något helt unikt. Det låg i farans riktning att missa final för första gången på 10 år.
- Serbien, Hurricane – Hasta la vista
Introt är stentufft och versen bådar riktigt gott. Sedan kommer den infantila refrängen och sopar alla förhoppningar av banan och lämnar dig med bitter eftersmak. Synd på så rara ärter.
- Portugal, Elisa – Medo de sentir
En riktigt torr och trist ballad. Elisa imponerar inte heller. Här hade du normalt sett passat på att göra dina toalettbestyr.
- Ukraina, Go_A – Solovey
Det börjar lovande med en klassisk etnoflöjt och trummor, till ett elektroniskt beat. Men all etno är förstås inte bra etno. När Kateryna börjar sjunga en väldigt gäll och monoton jojk vänds det hela raskt till tre minuters plågsamt öronförsök.
- Vitryssland, VAL – Da vidna
Kul att de sjunger på sitt eget språk. Där slutar det roliga. “Da vidna” är danspop som aldrig får sådan fart att det går att dansa till den.
- Slovenien, Ana Soklič – Voda
En ballad från Balkan… Förväntningarna stiger genast! Men de grusas dessvärre. Ana har en jättefin röst, som hon utnyttjar i sin fulla bredd, men “Voda” är en oändligt trist låt som aldrig lossnar och aldrig tar slut.
- Nederländerna, Jeangu Macrooy – Grow
Som värdland gäller det att inte sitta där med Svarte Petter – risken att behöva arrangera Eurovision två år i rad. Därför ställer man upp med ett hedersamt men chanslöst bidrag, det är sedan gammalt. Ta det inte personligt Jeangu, ta inte åt dig, men det här är skittrist dussinsoul.
- Tjeckien, Benny Cristo – Kemama
Det här är inte min dal, det erkänner jag direkt. Men visst är det även riktigt dåligt, snälla? Ett billigt technobeat, afrorap med lätt falsksång och banal dans.