Som ett led i bearbetningen över att Eurovision Song Contest 2020 är inställt kommer jag att sakta men säkert gå igenom mina favoriter i historien, land för land. Sjätte delen tillägnar jag ett land som brukar väcka känslor, i och utanför Eurovision-världen: Israel.
Israel har sannerligen blandat högt och lågt under sin Eurovision-karriär. Fyra segrar har det blivit, men två av dem innan jag inleder historieräkningen 1983 (“Hallelujah” förstås mest känd). Det har också kommit en hel del skit, rent ut sagt, och en del som vi än idag inte vet om det var ett skämt eller inte…
Toppen
- 1987 Lazy Bums – Shir Habatlanim, 8 – 73 (placering – poäng)
Ett ikoniskt Eurovision-nummer. Ett av 80-talets stora, trots sin blygsamma placering. Humor tillhörde inte vanligheterna på den här tiden (även om Sverige hade gjort sitt hittills enda försök i den kategorin året innan med “E’ de’ det här du kallar kärlek”). Lazy Bums gör det till perfektion med det gravallvarliga minspelet, de hysteriska danserna och förstås den oefterhärmliga refrängen “hoppa hulle hulle hulle”. Självaste Bert Karlsson gjorde en cover på svenska.
- 2016 Hovi Star – Made of Stars, 14 – 135
En fjortondeplats är inte dåligt, men jag hade högre planer för Hovi Star. Det här var min absoluta favorit 2016 i Globen (i konkurrens med Bulgariens Poli Genova). Kanske var den alltför lik “Molitva”, vinnaren från 2007, för att slå fullt ut, annars förstår jag faktiskt inte folks ljumna mottagande. Hovi sjunger rent och kraftfullt och med hög känsla. - 1985 Izhar Cohen – Olé, Olé, 5 – 93
Det här var min favoritlåt från 1985. Väldigt glad och medryckande refräng. Annars minns jag mest 1985 års Eurovision-kväll för att det nybyggda Hjortensbergsbadet i Nyköping brann ned till grunden samma kväll, med en enorm rökpelare över området där jag bodde, Brandkärr. Så minnet av “Olé, Olé” är ändå smolkat av brandrök och vemod. - 2014 Mei Finegold – Same Heart, ut i semifinal: 14 – 19
Låten är en bra dancelåt, absolut, men det är Mei som är stjärnan. Vilken röst, vilken utstrålning, vilken urkraft! Tyvärr verkar jag vara ganska ensam om att ha förstått storheten i detta. Trist finalmiss. - 2015 Nadav Guedj – Golden Boy, 9 – 97
Om du är deppig någon dag kan du alltid köra igång “Golden Boy”. Det är en riktig måbra-refräng, som välförtjänt kom topp-tio. Jag ska erkänna att jag inte var helsåld de första gångerna, men sakta smälte. Nästan given på Eurovision-förfesten. - 2007 Teapacks – Push the Button, ut i semifinal: 24 – 17
Det här är fantastiskt. Det är för det här man älskar Eurovision. Teapacks blandar punk och funk, skojiga kläder som tvärrutig pullover, fredsbudskap som inte blir ostigt och förstås en refräng som du aldrig glömmer. Tyvärr tryckte inte Europa på sina telefonknappar och röstade… - 1988 Yardena Arazi – Ben Adam, 7 – 85
Israel var tillsammans med Turkiet, Grekland och Cypern de länder som vågade sig på etniska inslag redan på 80-talet. “Ben Adam” var ett utmärkt exempel på det och mycket riktigt en av mina favoriter, från ett riktigt starkt år. Tempoökningen är klassisk. - 2023 Noa Kirel – Unicorn, ?
Noa betraktas som en av Loreens främsta utmanare. Låten är en stark pop med många oväntade krokar. Hur framträdandet blir vet vi i skrivande stund inte än… - 1995 Liora – Amen, 8 – 81
Uppföljaren till “Hallelujah” går i samma finstämda anda. Min israeliska favorit från hela 90-talet, som annars var ett dystert årtionde för israelisk schlager. - 2018 Netta – Toy, 1 – 529
Efter 20 långa år förde Netta äntligen Eurovision tillbaka till Israel. Det var liksom förutbestämt, redan när bidragen presenterades flera månader innan. Enda orosmolnet var att hon hade varit storfavorit så pass länge att det fanns risk att folk skulle ha hunnit tröttna – eller att en motreaktion skulle hinna uppstå. Ungefär vad som hände Italien året innan och Ryssland 2016… Men Netta höll. Och visst är “Toy” ett unikt verk och en värdig vinnare. Men ärligt talat är det inget jag lyssnat på sedan dess. - 1998 Dana International – Diva, 1 – 172
Tredje vinsten i Eurovision för Israel. Låt vara att det är ett av de sämre startfälten i tävlingens historia. “Diva” är en trallig låt i alla fall, men ställd jämte andra Eurovision-vinnare bleknar den fort. Det måste förstås nämnas att en av låtskrivarna heter Svika Pick. Sedan får var och en ansvara för eventuella associationer. - 2021 Eden Alene – Set Me Free, 17 – 93
Det som sticker ut är Edens frisyr och hennes grymt höga toner på slutet. Låten är betydligt bättre än stökiga “Feker Libi” från föregående pandemiår, men det säger kanske inte så mycket. Med ett snyggt framförande i semin skrällde Eden till sig en finalplats. Väl där blev det för svårt. Det är dock en låt du lätt får på huvudet. - 2002 Sarit Hadad – Light a Candle, 12 – 37
En okej ballad, med en banal refräng. Hade kanske rent av varit värd en bättre placering, det ofantligt usla året 2002. - 2003 Lior Narkis – Words for Love, 19 – 17
Israels svar på Ricky Martin, en käck låt och fem spralliga tjejer som åmar sig. Hade det varit 2001 eller 2002 hade den nog nått topp-tio, men här krävdes det mer.
Botten
- 2000 PingPong – Sameach, 22 – 7
Det här är historiskt uselt. Inte bara Israels sämsta, utan ett av Eurovisions sämsta bidrag, någonsin. Ändå lyckades PingPong hålla både Belgien och Frankrike bakom sig i Globen. Den första tjejen sjunger ofattbart falskt. Men bäst är när den andra tjejen med förförisk blick laddat hela låten för sina femton sekunder i rampljuset och lägger av en ännu falskare textrad, samtidigt som en av de manliga dansarna smeker hennes arm helt omotiverat. Refrängen “aaaaaaaaa, BE HAPPY!!!” är också ett unikum. - 1989 Gili & Galit – Derekh Hamelekh, 12 – 50
Gili Netanel var blott 12 år gammal när han ändrade scenen för en duett med cirka dubbelt så gamla Galit. Ett högre tonläge än Gilis spröda gossestämma har Eurovision sällan hört. Det är inte helt bekvämt att lyssna på honom. Tillsammans med Frankrikes Nathalie Pâque (11) bidrog han till att ESC införde en åldersgräns på 16 år. Det tackar vi för! - 1983 Ofra Haza – Hi, 2 – 136
Ofra slog alltså Carola. Det är lite svårt att se hur, när man hör den här sega och småtjatiga låten, med danskoreografi från förskolan. Ofra gick dessvärre bort år 2000, blott 42 år gammal. - 1991 Duo Datz – Kan, 3 – 139
Det här var en av Carolas allra värsta konkurrenter i Rom 1991. Det är inte utan att det förtar hennes seger ytterligare… Det här är en färgsprakande med ändå färglös duett, utan refräng. - 1996 Galit Bell – Shalom Olam, ut i kvalomgång: 28 – 12
Galit är väldigt studsig på scenen, onaturligt studsig. Annars lyckades hon med konststycket att inte kvalificera sig till final, på den tiden när bara de allra sämsta plockades bort när bidragen blev för många. - 2008 Bo’az Ma’uda – The Fire In Your Eyes, 9 – 124
Att det gick att krama ur 124 poäng och en topp tio-placering ur den här lama låten och Eddies tunna röst var en skräll. Eurovision slutar aldrig att förvåna en, vilket jag antar är en del av charmen. - 2009 Noa & Mira Awad – There Must Be Another Way, 16 – 53
En ballad om fred, med en arabisk och en judisk kvinna som sjunger på sina respektive språk. Det bara måste man älska, eller? Nej, det är vansinnigt trist och klyschigt, alla goda intentioner i världen kan inte ändra på det. - 2022 Michael Ben David – I.M, ut i semifinal: 13 – 61
Om Eric Saade och Danny Saucedo hade slagit sina kloka huvuden ihop hade det nog låtit ungefär så här, fast förhoppningsvis mycket bättre. För det här är slätstruken boypop, med alldeles för stort ego, som aldrig var nära final. - 1992 Dafna Dekel – Ze Rak Sport, 6 – 85
En gapig och trist refräng till ett alltför hetsigt komp och en massa trummor, som förvisso inte var coolt än, men som inte alls passar in i kompositionen. Man får vibbar av en kass kampsång. - 2004 David D’Or – Leha’amin, ut i semifinal: 11 – 57
Med en enerverande ljus operaröst (be mig inte klassificera den) såg David D’Or till att bli den förste israel att åka ut i en direktsänd semifinal. - 2005 Shiri Maimon – HaSheket SheNish’ar, 4 – 158
2005 var ett rätt bra år och jag har nog ett 15-tal låtar som jag regelbundet lyssnar på härifrån. Balladen “HaSheket SheNish’ar” tillhör inte dessa, trots sin fjärdeplats. Shiri sjunger fint, men låten hade Fredrik Kempe skitit ur sig på en kafferast. - 2006 Eddie Butler – Together We Are One, 23 – 4
Eddie slapp seminfinalen, vilket nog var tur. Mer än fyra poäng fanns inte att krama ur den här slappa soulgospellåten. Eddie sitter nonchalant på flygeln i sin vita kavaj, men rösten svajar nervöst. - 2012 Izabo – Time, 13 – 33
Om någon hade försökt korsa och göra parodi på Lettlands Brainstorm (Eurovision 2000) och The Ark (Eurovison 2007) hade det blivit Izabo. Kanske är det just detta de gör? - 2019 Kobi Marimi – Home, 23 – 35
Kobi sjunger sig själv tårögd, men jag är inte alls lika berörd av den här stela balladen. - 1999 Eden – Yom Huledet (Happy Birthday), 5 – 93
Man VILL ju inte vinna två år i rad, Israel är ett av få länder som faktiskt vet det av erfarenhet. Så då skickar man upp fyra överdrivet glada gossar med en totalt ofarlig, men ändå någonstans hedersam, dänga. - 2020 Eden Alene – Feker Libi, inställt
Där fick jag etnopop så jag teg. Men tyvärr är det alldeles för glatt och skuttigt. Eden försöker sammanföra den afrikanska, judiska och arabiska musiktraditionen i modern pop och även om tanken är god får hon inte riktigt mixen att smälta samman. - 2011 Dana International – Ding Dong, ut i semifinal: 15 – 38
Vinnare som återvänder är historiskt dömt att misslyckas. Carola, Perrelli, Tysklands Lena och Norges Ryback… Alla har de gått bet på en topplacering. Men Dana International missade finalen helt med den här banala eurodiscolåten. Den var dock inte så dålig som jag mindes den.