Som vanligt har det varit vånda in i det sista. Att segerstriden står mellan Italien, Frankrike och Malta, med Schweiz som enda realistiska utmanare står klart sedan länge. Jag kan komma på bra argument till varför var och en inte kommer att vinna.
Vilka semifinaler! Bara att jag prickade in 17 av 20 finalister var förstås fantastiskt och tangerat personligt rekord. Att två av mina “fel” dessutom var att de personliga favoriterna Ryssland och Albanien gick vidare kan jag förstås leva med. Enda bidraget jag egentligen saknar är Slovenien. Vad var det för stenhjärtade människor som inte röstade på den? Nämnas bör dock Australien och Rumänien, som gjorde goda försök, utan att räcka hela vägen.
Som vanligt var det en och annan som höjde sig rejält på scenen, inklusive Italien (om än utom tävlan så här långt). Det var också en och annan som dribblade bort sig fullständigt, som stirriga och övertända Lesley Roy från Irland.
Det är bra kvalitet på årets final. De enda vi med säkerhet kan räkna bort helt är i vanlig ordning de sorgliga tre femtedelarna av “De fem”: Spanien, Tyskland och Storbritannien. Samt värdnationen.
Jag försöker hitta årets trend. Det blir antingen pretentiöst, som Portugal 2017 och Nederländerna 2019 – i så fall Frankrike eller Schweiz. Eller blir det poppigt och mainstream som Israel 2018 – då får vi Malta i topp. ELLER blir det rockens år i år, för första gången på 15 år? I så fall Italien. Är det dags för det? Jag tvekar och vacklar.
- Italien, Måneskin – Zitti E Buoni
Den ligger stadigt i topp på oddslistorna och har sista veckan seglat om Malta som favorit till segern, men jag tvekar in i det sista. Italien har en tendens att alltid överskattas inför tävlingen av spelare och oddsmakare. Sedan är all rock inte per automatik fantastisk och även om det finns energi och attityd i framförandet är refrängen ganska platt och tjatig. Det mest uppseendeväckande är väl att bandnamnet är på danska. Men, den växer på scenen och bli alltså inte förvånade om det är Italien som får höja bucklan, för första gången sedan 1990!
(+1)
. - Malta, Destiny – Je Me Casse
Länge en enorm favorit i alla oddslistor och fanomröstningar, även om den har tappat mot slutet – som brukligt är för tidiga favoriter som hinner bli lite uttjatade redan innan tävlingen. Jag kan se varför favoritskapet uppstod, om än delvis på grund av avsaknaden av andra riktigt självklara vinnarkandidater. Men dels är temat lite för likt Nettas “Toy” från 2018 och dels är den långt ifrån så överlägsen som vi först förleddes att tro. Det kommer att bli jämnt med Frankrike, Italien och kanske, kanske Schweiz.
. - Frankrike, Barbara Pravi – Voilà
Den norske kommentatorn Jostein Pedersen tjatade alltid om sina franska ballader. Här får han fransk ballad så han storknar. Den är ack så tråkig de första fyra-fem gångerna, men sedan börjar den växa. Räcker det för att fånga publikröster, när Frankrike inte ens får värma upp i semifinal? Sannolikt en juryfavorit dock och ligger stabilt i topp tre på oddslistorna och i fanomrösningar. Men det går alltid åt skogen när jag tippar Frankrike, så jag vågar inte det i år.
. - Schweiz, Gjon’s Tears – Tout l’Univers
En av förhandsfavoriterna, oftast trea-fyra efter Malta, Italien och Frankrike, men har tappat något på slutet. Det är absolut en fin låt, men samtidigt seg och tråkig. Livenumret är också väldigt snygg, utan att någon gång kittla till på riktigt. Kanske rider den stilmässigt också lite väl mycket på senaste vinnaren “Arcade”? Jag har svårt att se “Tout l’Univers” överst på pallen när vi summerar Eurovision 2021, men fjärdeplatsen är närmast given.
. - Bulgarien, Victoria – Growing Up Is Getting Old
Med “Tears Getting Sober” låg Victoria bra till för att skrällvinna förra året. “Growing Up Is Getting Old” är inte riktigt lika sprakande, men fortfarande väldigt fin och borde vara given på topp-tio. Victoria är otroligt säker med sin spröda röst.
. - Azerbaijan, Efendi – Mata Hari
“Mata Hari” är en lite sämre kopia på Efendis “Cleopatra” från 2020. Den var då ett av bidragen som stack ut mest. Allt finns där nu också: en stark kvinnlig historisk karaktär, etnopiporna och den eldiga dansen. Till och med Cleopatra får vara med på ett hörn, för att ingen ska missa parallellen. Och… damn! vad hon satte den i semifinalen!
(+1)
. - Litauen, The Roop – Discoteque
Föga överraskande är det här en diskodänga. The Roop är en av många återvändande artister från fjolåret. “On Fire” var en bättre låt, men det finns något visst i kombinationen kycklinggula dräkter och ett relativt långsamt, suggestivt beat. Ligger topp-tio på odds- och fanlistor och bör infria förvätningarna.
. - Finland, Blind Channel – Dark Side
Spänn fast er och gör er beredda på en rejäl energibomb i rutan. De unga finnarna i Blind Channel rockar hårt, men inte utan en riktigt poppig refräng. Det gör också att de borde sno en del rockröster från Italien, i en perfekt värld. Kan skrälla till sig en topp tio-placering.
. - Island, Daði og Gagnamagnið – 10 Years
Daðis “Think About Things” flöt upp som en rejäl utmanare förra året, innan tävlingen avbröts. Men uppföljaren “10 Years” har inte samma aura, även om framförandet fortfarande är speciellt och pyjamasmysigt. Jag tror att den är överreklamerad i oddslistorna men bör ta en plats på topp-tio.
. - Cypern, Elena Tsagrinou – El Diablo
“El Diablo” är låten som sätter sig snabbast av alla 39 bidragen. Till viss del beroende på att den är en nästan helt skamlös kopia på Lady Gaga och i synnerhet “Bad Romance”. Det kommer inte att bli någon vinst för det, då krävs det även lite djup, men topp-tio bör det kunna bli med ett eldigt framförande.
. - San Marino, Senhit – Adrenalina
Senhit är en av få återvändare som har fått till en bättre låt än 2020. Där “Freaky” mest var störig är “Adrenalina” en hit. Om det räcker till topp-tio här kommer att hänga på håret och energin i framförandet. Noterbart är att rapparen Flo Rida gör ett gästspel.
. - Ryssland, Manizha – Russian Woman
Vid en första anblick är det lätt att förledas att detta är ett skämt. Min ryska är lite rostig… I själva verket är det ett feministiskt manifest. Manizha blandar rap, rysk/tadjikisk folksång och etnobeat och må påminna stilmässigt om Polens bidrag 2014, Donatan & Cleo (ja, det med de slaviska kvinnorna som, hm… tvättade och bakade) fast budskapet och scenspråket är närmast en rak motsats. Ja… nä, men man vänjer sig, som han sa, Kjell Höglund. Det lutar till slut åt att det faktiskt är briljant. Men topp tio-chansen är högst osäker.
. - Ukraina, Go_A – Shum
Jag sågade Go_A förra året, och tänker inte vara mildare den här gången. Korsningen av etno och electro är intressant på pappret, men låter förfärligt. I synnerhet Katerynas gälla och monotona jojksång är plågsam att genomlida. Just därför finns risken att det blir en ännu högre placering. Det är så det funkar i Eurovision.
. - Portugal, The Black Mamba – Love Is on My Side
“Love Is on My Side” är en smäktande soulballad och Pedro Tatanka har en säregen röst. Det är typiskt sådan här pretentiös skit som juryn brukar släpa med till final och dessutom lyfta i resultatlistan. Min klocka HAR stannat, bergis!
. - Norge, Tix – Fallen Angel
Vad har ni gjort Norge? Årets Eurovision-låt är inte ens med i tävlingen, nämligen den norska tvåan Keiino (ja, ni vet trion med jojkaren som blev sexa i Eurovision 2019 med “Spirit in the Sky”) och “Monument”. Tix, ja… Han ser ut som en övervintrad glamrockare korsad med en hip hop-hallick, men låten är en ballad som förvisso är fin, men som inte sticker ut lika mycket som Tix änglavingar. Svårtippat.
. - Sverige, Tusse – Voices
Nej, Sverige kommer inte att ha med toppstriden att göra, det står klart efter semifinalerna, där Tusse försvann i mängden. “Voices” är en klasslåt och Tusse gör den med ackuratess. Men den är samtidigt väldigt mainstream, och här gäller det snarare att sticka ut mest. Tusse gjorde också en ganska blek insats i semifinalen och måste ha tagit sig till final med en hårsmån.
. - Grekland, Stefania – Last Dance
Stefania hade en stark låt med “Supergirl” förra året, men jag håller nog “Last Dance” ännu högre. Det här är en riktigt snygg poplåt, med 80-talsvibbar (i dess mest positiva bemärkelse) och klassisk Eurovision-refräng. Stefania är också en väldigt säker sångerska, vilket hon har visat i den fantastiska akustiska versionen av låten. Det här är min personliga favorit, även om den får svårt att nå topp-tio.
. - Belgien, Hooverphonic – The Wrong Place
Hooverphonic är ännu en av alla artister som hade en bättre låt i samma stuk förra året, då med “Release Me”. Men “The Wrong Place” är inte heller oäven och växer med tiden. Fast, tid är ju just det du inte har i Eurovision… En kvalitetslåt, som nog tyvärr får finna sig i en plats på undre halvan..
(+1)
. - Moldavien, Natalia Gordienko – Sugar
Den sötsliskigt ekivoka videon tog först allt fokus från låten, som faktiskt är rätt häftig. Beatet påminner lite om Svetlana Lobodas “Be My Valentine” (Ukraina) från 2009. Med ett mer avskalat men energiskt scennummer har den en liten chans att skrälla med en högre placering.
. - Israel, Eden Alene – Set Me Free
Det som sticker ut är Edens frisyr och hennes grymt höga toner på slutet. Låten är förvisso bättre än förra årets stökiga “Feker Libi”, men det säger inte så mycket i det här fallet. Med ett snyggt framförande i semin skrällde Eden till sig en finalplats. Det är också en låt jag har haft på huvudet sedan dess. Inte desto mindre får hon det svårt här.
(+1)
. - Albanien, Anxhela Peristeri – Karma
Hur den här har hamnat absolut näst sist på oddslistorna är ett klassiskt Eurovision-mysterium. Anxhela kan sjunga, låten är en vacker ballad, albanska är ett vackert språk och etnoinslagen är en utsökt krydda. Inte riktigt “Shaj”-klass (förra årets albanska bidrag), men nära inpå. Med tanke på hur nederlagstippade Anxhela varit var finalplatsen en rejäl skräll, men inte med tanke på vad hon faktiskt levererade.
. - Serbien, Hurricane – Loco Loco
Det här osar väldigt mycket 00-tal i Eurovision-sammanhang, och mer 90-tal i världen utanför. Det ska säljas med sex och låten är sekundär. Det kan bero på att låten verkligen är andrasortering. Dock kan tjejerna faktiskt sjunga, vilket ju inte var särskilt viktigt på 90-talet. Här får scenarbetarna sopa hår i drivor efter att trion har gått fram…
. - Storbritannien, James Newman – Embers
James Newman är årets stora förlorare. Han var storfavorit att ta hem segern förra året med sin majestätiska “My Last Breath” när tävlingen ställdes in. Han kunde alltså ha blivit Storbritanniens första segrare i Eurovision på 23 år (första pallplatsen på 18 år). I stället står han nu här igen, med en anonym r’n’b-låt som kommer att ge Storbritannien den sedvanliga placeringen någonstans mellan 20 och 26.
. - Nederländerna, Jeangu Macrooy – Birth of a New Age
Ingen vill vinna två gånger i rad. Men du vill samtidigt inte göra bort dig på hemmaplan. Det är en fin linje… Den här gospelpeppen på surinamesiska språket Sranan Tongo framkallar absolut inga känslor alls. Du noterar att den finns och sedan lever du vidare som om inget har hänt.
. - Spanien, Blas Cantó – Voy A Quedarme
En “fin”, men total själlös och identitetslös ballad med en duktig men karaktärslös falsettsångare. Det blir inte Spaniens år – i år heller…
. - Tyskland, Jendrik – I Don’t Feel Hate
Typiskt Tyskland. De bara kan inte ta det här på allvar. Jag hatar absolut inte Jendrik, jag är bara ledsen att han är här och befläckar Eurovision med sin äckligt klämkäcka och tokroliga rappakalja till låt. Jag vill bara ta hans ukulele och köra över den med en stridsvagn. Men hat, det känner jag ingalunda.