Jag försöker samla intrycken efter finalen i Eurovision Song Contest.

Jag lyckades pricka in vinnaren, igen. Kul förstås, men det blir mer och mer uppenbart att skrällarnas tid är förbi. Det du behöver göra är att fukta fingret, sträcka upp det i luften och känna vart vindarna blåser. Och koppla bort alla dina egna känslor inför detta. Läs mer i min “så tippar du Eurovision”-skola.

Varför vann Italien?

Jag kan på rak arm räkna upp ett tiotal låtar jag egentligen tyckte var bättre än Italiens “Zitti E Buoni”. Jag står fast vid att refrängen var både lam och tjatig. Men det är grejen med Eurovision. Det är ingen tävling för låtar, som man lätt kan förledas att tro. Det fanns en tid då jurygrupper satt inlåsta i isolerade rum och bara fick höra bidragen, men absolut inte se framträdandena, för att det musikaliska komponerandet skulle stå i centrum i deras beslut. Så är det inte nu. Nu gäller det att bygga upp ett BIDRAG, som det snackas om och sedan maximera sina tre minuter på scen. Det lyckades Italien bäst med.

Låten är sekundär. Måneskin såg till att vara med i racet från start genom att sticka ut som rockband med attityd. De var inte för uppenbart favorittippade i början, då Malta och Frankrike fick skina lite och bära på favoritskapet. Schweiz var med där också och Italien lurade på plats fyra-fem. Perfekt läge för att inte hinna bli uttjatade och sedan kunna glida förbi sista veckan.

Sedan gav de järnet på scenen, även i den för deras del betydelselösa semifinalrepetitionen. Vilken energi och attityd! Vilken närvaro! Vilken äkthet! Vilket ös! Låten är sekundär.

Men framförallt var det dags för ett trendbrott nu, efter alla dessa överpretentiösa bidrag som vunnit på senare år: Ukraina, Portugal och Nederländerna. Att försöka planka undantaget, Israels “Toy” från 2018, var inte heller det vinnande draget för Malta. Nej, 15 år efter Lordi var det dags för en rak rockseger i Eurovision igen. Notera också att Finlands rövsparkande ungdomar kom sexa.

Maltas fall

Maltas ras, från storfavoriter till sjundeplats är trots detta anmärkningsvärt. Det var inget större fel på Destinys framförande, det bara osade inte riktigt lika mycket vinnare över det som förhandssnacket gav sken av. Kejsaren visade lite för mycket skinn, om man så vill. Extra noterbart är att det var publiken som totaldissade (Malta kom på 14:e plats i telefonröster, efter både Sverige och Norge). Folket hade helt enkelt hunnit tröttna, efter ett långt favoritskap, och hunnit skaffa sig andra favoriter. Destiny såg plågsamt besviken ut under rösträkningen, redan när juryrösterna “bara” la henne som trea.

Storbritanniens fall

Mest synd tyckte jag ändå om James Newman. Med “My Last Breath” var han storfavorit att ta hem segern 2020. Det kunde ha blivit Storbritanniens första seger på 23 år (eller åtminstone den första pallplatsen på 18 år). Då kom pandemin. Men James fick en ny chans… Nu hade ju inte “Embers” riktigt samma hetta och han slutade alltså brutalsist, med 0 poäng av såväl jurygrupperna som folket. En historisk bedrift, men inte av det slaget som han hade vittring på 2020. Till och med Tysklands hopplösa ukuleleclown Jendrik lyckades skrapa ihop tre poäng… Plågsamt att se (ja, Jendrik också, men mest James Newmans besvikelse), men fint av publiken att ge honom en rejäl applåd!

Annars spikade jag ju bottenfyran i mitt tips, med modifikationen att jag hade Storbritannien på en väl optimistisk 23:eplats.

Fallet Tusse

Tusse gjorde ett mycket bättre framträdande i finalen, jämfört med i semifinalen. För första gången på evigheter fick så Sverige fler röster från tittarna än från jurygrupperna. Men “Voices” räckte helt enkelt inte längre än så här. Jag hoppas att det här blir ett trendbrott i den svenska ängsligheten att försöka hitta ett bidrag som ska tilltala alla. Kanske är det dags att vi också vågar sticka ut? Är tiden mogen för Jon Henrik Fjällgren? Eller varför inte Lillasyster? Rena rama ding-dong? Återigen, tävlingen gäller inte bästa låten, den gäller att väcka mest uppmärksamhet och skapa störst upplevelse på tre minuter. Då gäller det att hitta det udda, snarare än det välslipade. Så enkelt är det.

Tippa aldrig med hjärtat!

Ja, mot bättre vetande chansade jag och tippade upp Bulgarien och Azerbaijan på topp tio. Bara för att jag tyckte att de var fantastiska i semifinalen. Men trenden sa egentligen motsatsen. Det straffade sig givetvis obönhörligen. Dessutom sänkte jag ner Island och Ukraina några placeringar för att jag inte förstod mig på dem. Framförallt folkets förtjusning i Ukraina (tvåa på telefonrösterna) kan jag fortfarande inte förstå. Men vill folket ha electrojojk spelar det naturligtvis ingen roll vad jag tycker. Läs mer om detta i tipparskolan.

Trenden framåt

Så vad händer 2022? Kommer vi att få se tio hårdrocksbidrag nu? Nej, det är knappast troligt. Eurovision 2007 översvämmades inte precis av maskerade monster. Men 2-3 länder kommer säkert att försöka haka på den vågen, fast i lite sämre eller mjäkigare versioner. Däremot kommer vi att få se några andra saker.

Länder kommer att bli mer benägna att sjunga på sitt eget språk. Nu hade vi topp tre på italienska och franska (som även är ett av Schweiz fyra officiella språk), Ukraina på femteplats med sin ukrainska jojk och Ryssland på niondeplats med sin crossover. Jag tror kanske inte att det kommer en ny total etnovåg, men vi kommer att få mer särprägel på bidragen och då kommer den lokala kulturen att vävas in igen – inte bara utstuderat av svenska legolåtskrivare, utan på ett äkta sätt.

Och på tal om alla dessa svenska låtskrivare som valsat runt i alla möjliga länders bidrag de senaste tio åren och mer eller mindre strömlinjeformat den till en Mello de luxe… Jag noterar att de sex översta bidragen i årets tävling faktiskt är skrivna av artisterna själva! Lägg till detta ytterligare egna kreatörer i Ryssland, Portugal, Norge och Belgien och vi kanske ser ett trendbrott här också? Kommer Eurovision att bli mer av en tävling för artister som skriver sina egna låtar, sätter sin egen prägel på sitt artisteri och sina egna känslor i texterna? All respekt för våra duktiga svenska låtskrivare, men jag hoppas verkligen det!

Bara läs upp rösten!

En längre utdragen rösträkning blir inte per automatik mer dramatisk eller spännande. Till slut blir man (läs Italiens sångare) mest bara förbannad när programledarna upprepar förutsättningarna för tredje gången innan de kommer till saken. Förbluffande oprofessionellt.

Det är också förbluffande vilken självupptagenhet det finns. Som röstleverantör för ditt land har du ett jobb – leverera en tolva. Du kan möjligen säga “Good evening, Rotterdam. Nice show!”, sedan ska nästa ord obönhörligen vara “And twelve points go to…” Det är INTE din tid att skina i rampljuset. Visst kan det vara kul om du är något bekant ansikte från förr, men det betyder INTE att det är så roligt att du kan köra ett saxofonsolo, sjunga, spela en karaktär, dra en vits, berätta om ditt liv eller tala om hur nervös DU är. Det är fullt tillräckligt spännande som det är, det är inte ditt jobb att dra ut på det mer. Din tid var då, nu är nu. Leverera och stick!

Som vanligt misslyckades i runda slängar 39 av 39 röstleverantörer med detta.

Allra värst var Carola, som till slut blev avbruten av programledarna efter ett över en minut långt och oombett tal – om sig själv. Totalt tog det 1 minut och 20 sekunder för Carola att klämma fram tolvan. Pinsamt! Om varje land hade tagit så lång tid på sig hade juryröstmomentet tagit över en timme. Det faller på sin egen orimlighet.