Som ett led i bearbetningen över att Eurovision Song Contest 2020 är inställt kommer jag att sakta men säkert gå igenom mina favoriter i historien, land för land. Andra land ut blir ett av mina favoritländer i tävlingens historia, Turkiet.
Turkiet har alltid gått sin egen väg i Eurovision Song Contest och blev snabbt ett av mina favoritländer, redan på 80-talet. De vågade satsa på i sammanhanget udda bidrag som speglade den egna kulturen och musiktraditionen, snarare än att anpassa sig till västländernas norm. Priset blev förstås att de heller aldrig var med och tävlade om topplaceringarna, fram till 1997. 2003 skulle de komma att revolutionera hela tävlingen.
När jag summerar historien (som alltså börjar 1983) blir jag ändå lite besviken. Jag hade sett framför mig att Turkiet satt ett större avtryck i min Eurovision-värld än de faktiskt visat sig ha gjort, med facit i hand. Men visst ser jag självklart gärna en comeback för landet, som nu inte deltagit sedan 2012.
Här följer några minnesvärda bidrag, och några vi gör bäst i att glömma.
Toppen
- 2003 Sertab Erener – Everyway That I Can, 1 – 167 (placering – poäng)
Ett av mina stoltaste Eurovision-minnen är att jag förstod direkt vid första förhandslyssningen att Sertab var en vinnare. Men inte bara en vinnare, vilken som helst, utan en som skulle komma att revolutionera hela tävlingen. Hon förenade den österländska musiken med modern pop, pulserande rytmer och ett eldigt framträdande. Ett koncept som sedan skulle tas ytterligare ett snäpp året efter med Ukrainas Ruslana. Västländerna blev tagna på sängen och hittade inget motmedel förrän Norge gjorde samma sak 2009. Sertab blev inte bara ett paradigmskifte för vad som fungerade och dominerade i tävlingen i flera år framöver, utan också för kvaliteten. Efter några riktigt usla år återvann Eurovision sin status, genom östländernas genombrott. Turkiet hade kämpat länge för detta och fick till slut bli de som bröt barriären och västländernas dominans.
- 2010 maNga – We Could Be the Same, 2 – 170
Turkiet är inte bara etnodisco, utan har också vågat vara en föregångare när det gäller lite tyngre rock. Låt vara att Manga är Turkiets svar på Takida eller Linkin Park, inte jättehårt alltså, men i Eurovision-sammanhang var det här fortfarande black metal 2010. De fick ge sig med god marginal mot Tysklands Lena, men satte ett rejält avtryck på 2010 års Eurovision, med sitt mörka framträdande och sin gnistsprutande robot. Naturligtvis vilar bidraget också hårt på en suverän refräng. Ett av få år då jag prickade in både ettan och tvåan direkt.
- 2009 Hadise – Düm Tek Tek, 4 – 177
Sex år efter Segern var fortfarande Sertab-stuket med rytmisk etnopop glödhett. Hadise kylde inte precis ned det heller med sin magdans. Bättre än många segrare, men 2009 var kanske tidernas bästa Eurovision-år och en fjärdeplats är riktigt starkt. - 2012 Can Bonomo – Love Me Back, 7 – 112
Det blir ytterligare ett bidrag från modern tid i topp, tillika Turkiets senaste. Tyvärr har vi alltså inte sett något turkiskt bidrag i tävlingen sedan 2012, men de lämnade i alla fall med flaggan hissad i stormasten. Det här är en oemotståndlig etnopop, med den charmige Can Bonomo i spetsen. Höjdpunkten är när dansarna bygger en båt av sina mantlar.
- 1997 Şebnem Paker and Grup Etnik – Dinle, 3 – 121
I en tid då etnopopen var stekhet tog Turkiet sin första pallplats, högst efterlängtat och välförtjänt. Fortfarande var det ju mest den irländska och norska folkmusiken som hade fått skina, så Grup Etniks inslag av klassiska österländska instrument blev en liten förhandsdemonstration om vad som skulle komma på 00-talet.
- 1990 Kayahan – Gözlerinin Hapsindeyim, 17 – 21
En av de skönaste turklåtarna, fantastisk melodi med en lätt vemodig känsla och hög etnofaktor. Dragspelssolo är klart underskattat!
- 2000 Pınar Ayhan and Grup SOS – Yorgunum Anla, 10 – 59
Det är en skön Lambada-känsla över “Yorgunum Anla”, men samtidigt en väldigt turkisk version. Just år 2000 var en oas i en annars närmast oändlig rad usla Eurovision-år – även för Turkiet.
- 2004 Athena – For Real, 4 – 195
Ingen vill ju arrangera Eurovision två år i rad. Därför kommer det inte sällan lite udda hemmanationsbidrag, som ska “säkra” en icke-seger. Det var nära att skita sig för Athena, som kom fyra med sin upplyftande etnopunk.
- 1986 Klips ve Onlar – Halley, 9 – 53
Dramatisk schlager om kometen Halley, som lyckades knipa Turkiets första placering på topp-tio. Nästa skulle dröja ytterligare 11 år…
- 1985 MFÖ – Didai Didai Dai, 14 – 36
De tre trallande farbröderna i MFÖ var de första som fick upp mina ögon för Turkiet i Eurovision. I sina vita kostymer och hattar blev de ljuset i ett annars ganska slätstruket finalfält, med sin avspända calypsoversion av “diggi-lo, diggi-ley”. En fjortondeplats var närmast en sensation för Turkiet på 80-talet.
- 1988 MFÖ – Sufi, 15 – 37
Andra försöket för MFÖ blev nästan lika framgångsrikt som det första. Nu var de vita kostymerna bytta mot aningen ledigare klädsel. Mest noterbart är västen med något sorts hypnotiskt mönster.
- 1989 Pan – Bana Bana, 21 – 5
Man förstår att producenten väljer att låta bilden vila några sekunder extra på dirigenten. Det här är dramatiskt och väldigt turkiskt. Och förstås fantastiskt missförstått och underskattat.
- 2008 Mor ve Ötesi – Deli, 7 – 138
Redan två år innan Mangas succé banade Mor ve Ötesi vägen med den här släta rocklåten. En lite vassare refräng hade suttit som en smäck, men en sjundeplats är bra jobbat.
- 1996 Şebnem Paker – Beşinci Mevsim, 12 – 57
Sebnem Paker blev alltså den första turkiska artisten som nådde medaljplats, året efter. Men det här är också förtjänstfull etno.
Botten
- 1983 Çetin Alp and The Short Waves – Opera, 19 – 0
Smaken kan alltid vara olika, men det är svårt att förklara bort en nollpoängare. Även denna, som inte ens har fastnat på rörlig bild.
- 1987 Seyyal Taner and Lokomotif – Sarkım Sevgi Üstüne, 22 – 0
De ska ha cred för den energiska fågeldansen, men inte för så mycket mer. Ännu en berättigad nolla.
- 2007 Kenan Doğulu – Shake It Up Şekerim, 4 – 163
Enerverande tjatig låt med en Ricky Martin-wannabe, som av någon outgrundlig anledning lyckades komma fyra ett annars så bra år som 2007.
- 1991 İzel, Reyhan and Can – İki Dakika, 12 – 44
En turkisk version av Grease.
- 1993 Burak Aydos – Esmer Yarim, 21 – 10
Introt. Solglasögonen. Saxofonsolot. Låten.