Vilka har släppt årets hårdrocksalbum 2021? Det är sannerligen en högst oväntad skräll, sett till de senaste åren.
I pandemins spår har ALLA släppt nya album, känns det som. Det har inte funnits så mycket annat att göra för artister. Den som inte har lyckats samla hela det gamla gänget har släppt soloalbum eller mer eller mindre genomtänkta sidoprojekt. Men allt har inte blivit bra, långt därifrån. Det har rent av varit ett av de svagare hårdrocksåren på länge.
Gamla favoritband som Helloween, Powerwolf och Accept tar till exempel inte plats på årets lista. Det gör däremot ett annat gammalt tyskt favoritgäng, som nästan från ingenstans slår till i gammal god form igen.
Rage – Resurrection Day
Att Rage skulle leverera årets platta blott ett år efter den bedrövliga “Wings of Rage” fanns inte på kartan. Snacka om återuppståndelse! Rage har alltid balanserat mellan olika stilar och ibland har det blivit för mycket av det ena eller det andra. Men när det, som här, finns en balans mellan tung tysk riffmetal, trallvänliga refränger och symfoniska arrangemang blir det en fullträff som närmast minner om fornstora dagar. Lyssna på “Traveling Through Time”, “Arrogance and Ignorance”, “A New Land”, “The Age of Reason” eller… nästan vilken låt som helst faktiskt.
Bloodbound – Creatures of the Dark Realm
De gör det igen, och igen. För fjärde albumet i rad har Bloodbound spetsat till sitt låtskrivande och levererat än mer trallvänlig power metal. Här har inget passerat bron utan rigorös kvalitetskontroll. Att de fortfarande harvar på de mindre scenerna är nu mer en gåta än ett rättvist öde. Vad sägs om inledningstrion “Creatures of the Dark Realm”, “When Fate Is Calling” och “Ever Burning Flame”?
Orden Ogan – Final Days
Liksom Bloodbound känns som om Orden Ogan nu borde vara redo att ta det sista klivet upp i power metal-eliten. Det är jämnstarkt, välsnidat och välproducerat, med starka kort i ”Let the Fire Rain”, ”It Is Over”, “Inferno”, “Interstellar” och “Hollow”. Men det borde gå att pressa fram ännu lite mer spets i låtskrivandet. Slarva inte bort potentialen!
Tribulation – Where the Gloom Becomes Sound
Tribulation kom ut som ljuset i höstmörkret. Till skillnad från konkurrenterna har de inte låst fast sig vid ett sound, utan låter kreativiteten flöda genom låtskrivandet. Det är så snyggt melodiöst och välkomponerat att det rent av hade gått att vara lite hårdare. “Hour of the Wolf” smyger sig på som ett rovdjur om natten och “In Remembrance” och “Funeral Pyre” jagar tätt efter.
Manimal – Armageddon
När kvaliteten är rakt igenom kanonsäker och sångaren Samuel Nyman gör en knivskarp insats blir kravet på nyskapande sekundärt. Rak och okomplicerad ångvältsmetal som ”Forged in Metal” och ”Chains of Fury” funkar alltid, men variationen finns också där. ”Slaves of Babylon”, ”Insanity” och ”The Inevitable End” andas mer av power metal, modell Nocturnal Rites.
Thyrfing – Vanagandr
Mörka och intensiva som alltid är Thyrfing en mångfacetterad uppvisning i hur olika stilar och genrer kan kombineras och blandas utan att det blir ett hopkok av skilda delar som skär sig. Stämningsfulla ”Jordafärd” är rent av den bästa viking metal-låt som Ensiferum inte har gjort. “Rötter” och “Undergångens länkar” funkar också, även i fredstid.
Hulkoff – Ragnarök
Pär Hulkoff är ett musikaliskt geni. I ett drygt decennium har han formligen sprutat ur sig industrimetalhits i en till synes aldrig sinande ström. Frågan är om inte Hulkoff nu rent av passerat Raubtier som armadans flaggskepp, med sin unika krydda av fornhistoria och folkmusikinslag. Härifrån har “Till Valhall” och “Jörmungandr” blivit stora favoriter.
Eisbrecher – Liebe macht Monster
Jag upptäckte Eisbrescher när de gjorde en skaplig cover på Powerwolfs “Stossgebet”. Kort därefter släppte de singeln “FAKK”, och jag var fast. Hela “Liebe macht Monster” är proppad av lättuggade industrimetaldängor som “Nein danke”, “Im Guten im Bösen” och “Is lebe der Tod”. Den som har tröttnat på Rammsteins experimenterande har sin givna tillflykt här.
Eclipse – Wired
Trots framgångarna tycker jag att Erik Mårtenssons låtskrivande gått på tomgång i ett par album, men nu har Eclipse hittat tillbaka till vinnarspåret och de monstruöst medryckande refrängerna. Här radar de upp potentiella pärlor, gångbara för allt och alla, i alla väder och kläder. “Roses on Your Grave”, “Dying Breed” och “Twilight” är en bra trio att inleda med som värdemätare.
Pantokrator – Marching Out of Babylon
När Pantokrator släpper sin första fullängdare på sju år är det starkare och mer genomarbetat än någonsin. Här finns godbitar som “Day of Wrath”, “Crossroads”, “Wedlock” och “Marching Out of Babylon”, där stenhård metal samsas med distinkta melodier och ett skarpt kompromisslöst life metal-budskap. Det här är bandets blott fjärde fullängdare på 25 år. Mindre är mer, som det heter!
Wormwood – Arkivet
Melodierna är utsökta och befläckade med precis lagom doser svärta och desperation. Jag läppjar livfullt i mig av den ena avgrundsdängan efter den andra och konstaterar att begravningsbyrån som ansåg sig ha ensamrätt till ursprungstiteln ”Vita arkivet” är den stora förloraren här. Särskilt “Overgrowth” har gått varm här.
In Mourning – The Bleeding Veil
Paketerat i finsnickrade melodier som ”Blood in the Furrows”, ”Lights on the Mire” och ”Beyond Thunder” har In Mourning lyckats skapa den mörka och desperata atmosfär som mången konkurrent inom progressiv och melodisk deppdödsmetal gått bet på. Detta utan att förlora i tyngd, trovärdighet eller för den delen en gnutta livsgnista.
KK’s Priest – Sermons of the Sinner
Vad det än var som fick gitarristen “KK” Downing att lämna Judas Priest går det i alla fall inte att spåra några musikaliska skiljaktigheter i ”Sermons of the Sinner”. Snarare tvärtom. ”Metal Through and Through och ”Return of the Sentinel” är bättre än något som Rob Halford och gänget har gjort sedan KK lämnade prästerskapet 2011.
Hammer King – Hammer King
Hammer King låter som Hammerfall inte har låtit sedan ”Legacy of kings”. Det borde vara fler än jag som har saknat den lilla nischen i power metal-historien, som är aningen hårdare men fortfarande trallvänliga. Lägg till låtar som ”Hammerschlag”, ”Atlantis” och ”King of Kings” och detta är årets högst spända båge mot nya framtida stordåd.
Ronnie Atkins – One Shot
Soundet är inte på något sätt främmande för den som diggar Pretty Maids. Det är mogen melodisk hårdrock av prima kvalitet. Ronnie Atkins har i stället satsat mer på personliga texter. Allt lyfts sedan upp en nivå genom danskens karaktäristiskt raspiga, men alltid behagligt stadiga stämma. Titelspåret, “Picture Yourself” och “Real” är stadiga pjäser att börja lyssna in sig på.
U.D.O. – Game Over
Titeln handlar lyckligtvis inte om Udo Dirkschneider själv, trots att han går mot 70 år på nacken. Inte för att han avvikit alltför långt genom åren, men ”Game Over” kan vara det mest Accept-lika jag hört på åtskilliga år. Här finns tio kalasdängor, med “Unbroken”, “Holy Invaders” och Marching Tank” i första ledet, men tyvärr också en del standardutfyllnad som hade kunnat hyvlas av.
Nära skjuter ingen hare: Jakob Samuel, Running Wild, Beast In Black, Flotsam And Jetsam och Iron Maiden.
För den som inte gillar hårdrock, eller rent av är allätare kan jag tipsa om:
Scooter – God Save the Rave
Tysklands happy hardcore-veteraner har levererat igen. Den som tror att de fortfarande lever på sina 90-talshits får tänka om och låna ett öra till nya klassiker som “God Save the Rave”, “Never Stop the Show”, “We Love Hardcore”, “Hang the DJ” och “Devil’s Symphony”. Med den outsinliga energin från Scooter kan Tyskland i praktiken lägga ner sin kolkraft för gott.
Maja Francis – A Pink Soft Mess
Efter en rad streaminghits i den melankoliska tuggummipopens tecken har Ängelholms första dam Maja Francis äntligen släppt sitt debutalbum. Här finns pärlor som “Anxious Angel”, “Tiny Tornados”, “PMS Party” och “How Are We Doing”.