För fjärde gången styr jag kosan till Folkets park i Knislinge, för att dryga ut festivalsommaren. Här kommer några till recensioner gränsande betraktelser.
Efter Sweden Rock drog jag slutsatsen att fyra dagars festival är i mastigaste laget. Den här gången ska jag gå försiktigare till väga. Jag skippar helt “uppvärmningsdagen” på fredagen, då jag dessutom varit på Gullbrannafestivalen kvällen före och sett Jerusalem. Det hade visserligen varit trevligt att se Kee Marcello framföra Europe-låtar från mina två favoritplattor med bandet, “Out of This World” och “Prisoners in Paradise”, men chansen lär återkomma och jag såg den äkta varan så sent som veckan innan på Torsjö Live. Jag skippar också större delen av lördagen och anländer först på kvällen för en mjukstart med Pretty Maids. Sedan är det slut på förståndet, och jag ser 15 band på en kväll och två dagar…
Till saken hör då visserligen att allt är mindre, enklare, närmare, lugnare och lättare på Time To Rock än på storebror Sweden Rock. Tur det, för även om min ischias är mycket bättre har jag rejält problem med knäna, som jag överbelastat i försök att spara på ryggen. Skadan i högerknät från Sweden Rock-cyklingen är dessutom värre än någonsin, vilket i sin tur har gjort att jag slitit för hårt på vänsterknät. Så, för att sammanfatta läget kan jag numera sitta ner utan smärta, jag kan bara inte ta mig från stående till sittande läge och tvärtom och har problem att gå efter en stunds ansträngning. Nog gnällt, över till det viktiga.
Lördag 6 juli
Pretty Maids
Det var nu sex år sedan jag såg Pretty Maids senast, då på Sweden Rock. Sedan dess har Ronnie Atkins genomgått cancerbehandling och det var länge högst oklart om han ens skulle vara i livet nu. Men det är han och han verkar dessutom ha rösten i relativt behåll och vara på gott humör. Det är kul att bandets nyare material är väl så vitalt som de gamla 80-talsklassikerna. Det är inte många 40+åriga band som kan stoltsera med det. Inte ens ett envist regnande kan sänka stämningen.
Höjdpunkt: “Kingmaker”
Raven
Jag har först inte tänkt att se Raven alls. Jag har friskat upp minnet en del inför festivalen och kommit fram till att det är högst rimligt att jag inte lyssnat på bandet på 20 år eller så. Men jag bestämmer mig ändå för att ge dem ett par-tre låtar, för säkerhets skull. Tre blir raskt tio. Det var helt enkelt överraskande röjigt och tungt. Trist att på sin höjd ett hundratal åskådare har lyckats slita sig från konkurrerande Joddla Med Siv en bit bort, men de som är här ser ut att uppskatta det desto mer. Schemat är något förskjutet och när ordinarie speltid är slut säger kroppen ifrån och jag kör hem för dagen, även om bandet spelar en stund till.
Höjdpunkt: “On and On”
Söndag 7 juli
Scarlet
Frontkvinnorna ger allt för att skapa dramatik i låtarna, men när all musik är förinspelad blir det alltför mycket “Vi som älskar 90-talet”-känsla, snarare än rockfestival. Koreografin är dessutom stel. Låtar som “Obey the Queen”, “Everybody Dies” och “Kill Me Another Day” väger upp en del, men det saknas ett par visor i den kalibern. Lite kul att bandets deltagande i Melodifestivalen har lockat festivalens kanske största barnpublik, vilket rimmar ganska illa med bandets stundtals obscena och morbida texter. “Parental advisory”-stämpeln är inte vad den har varit…
Höjdpunkt: “Everybody Dies”
Visions Of Atlantis
Visions Of Atlantis är ett av de band som jag lyssnade in mig på mer ordentligt först efter att de presenterats för festivalen. Jag behöver inte ångra att jag gett dem en chans. Pirattemat är inte jätteunikt, men ger ändå framträdandet behövlig karaktär. Bäst är dock låtarna. Och då inte minst de från den helt nya skivan “Pirates II – Armada”. Clémentine Delauney och Michele Guaitoli har ett fint sångsamarbete, som ger låtarna dynamik.
Höjdpunkt: “Tonight I’m Alive”
Janne Schaffer
Janne Schaffer har sett likadan ut i 40 år. Att han varit involverad i allt från Ted Gärdestad till Abba har säkert funnits i bakhuvudet någonstans, men här får vi det på pränt. Med tungan karaktäristiskt på svaj bjuder han på en trevlig stund.
Höjdpunkt: “Brusa högre lilla å”
Doro
Doro Pesch kämpar oförtröttligt på som den tyska heavy metal-drottning hon varit sedan 80-talet. Problemet är att jag vet nästan exakt vad jag kommer att få. Det är de sedvanliga Warlock-klassikerna. Det är några strölåtar från den senare karriären, som varken gör från eller till och det är den obligatoriska covern av “Breaking the Law”, med det alltid lika besynnerliga balladintrot. Aldrig dåligt – aldrig spännande.
Höjdpunkt: “True as Steel”
Sator
Precis som Doro är Sator väldigt förutsägbara, efter att ha sett dem på var och varannan festival i Sverige genom åren. Efter dryga 30 år är det fortfarande låtarna från “Headquake” som sticker ut. Det slår väl inte direkt gnistor mellan frontmännen Kent Norberg och Chips Kiesbye längre, men de gör sitt jobb.
Höjdpunkt: “We’re Right, You’re Wrong”
Amorphis
Festivalens höjdpunkt för min del är att få se Amorphis igen efter sju långa år. År då de har släppt sin bästa skiva, “Queen of Time” och en helt okej uppföljare, “Halo”. Sällan har jag alltså varit så taggad på nytt material. Trist dock att de helt utelämnat nästan lika starka “Under the Red Cloud” ur setlistan. Åtminstone “Death of a King” borde vara given, alltid. Från “Halo” får jag också de tre överlägset bästa låtarna: “The Moon”, “Nothwards” och “On the Dark Waters”. Men valen från “Queen of Time” kan ifrågasättas. “The Bee” får anses given. “Amongst Stars” är förvisso en fantastisk låt, men när Anneke van Giersbergens sång är förinspelad tappar den det mesta av sin glans. Och vad bonusspåret “Brother and Sister” över huvud taget gör i sammanhanget är obegripligt. Åtminstone när det finns alternativ som “Daughter of Hate”, “The Golden Elk”, “We Accursed” och “Pyres on the Coast”. Nåväl, det blir också några äldre låtar så klart, där “The Smoke”, “Sky is Mine”, “The Castaway”, “Silver Bride” och “House of Sleep” smälter in fint.
Tomi Joutsen är en mäktig frontman, trots att han undviker alla former av åthävor. Rösten är fantastisk. Ingen kan growla så melodiskt och i nästa stund sjunga starkt och rent (det skulle vara Mikael Stanne i så fall). Samtidigt känns han mer taggad och närvarande än tidigare. Ljudet är klockrent och ljuset stämningsfullt sparsmakat. Det enda som fattas är lite mer publik. Att Joddla Med Siv drar mer folk än Amorphis är festivalens dilemma i ett nötskal.
Måndag 8 juli
Electric Banana Band
Det var tio år sedan jag såg EBB på Sweden Rock och senare samma sommar i Helsingborg. Lasse “Tigern/Trazan” Åberg är nu respektingivande 84 år. Jämte honom ser Klasse “Banarne” Möllberg ut som rena rama ungdomen, med sina blott 76 år. Det ser lite stelt ut för Åberg, men han kämpar på, och humöret är det inget fel på. Han drar till med den ena onelinern efter den andra (“jag kan flyta, jag är inte rädd”). Men det är numera Möllberg som är motorn i föreställningen.
Det slår mig under spelningens gång hur briljant musiken är, skriven av Janne “Zebran” Schaffer. Det är inte så att man tidigare har reflekterat över hur funkig “Banankontakt” faktiskt är. De uppblåsbara bananerna är också festliga, men hade kanske varit än festligare om de hade fått studsa runt lite först, innan folk la rabarber på dem som souvenirer.
För min del är det låtarna från 80-talet som ger nostalgikicken, men jag förstår att bandet även satte avtryck under 90- och 00-talet, för en ny generation barn. Så när de lyckas få med bitar av “Singe-Linge-Lisco-Disco” och “Bonka bonka” myser jag lite extra.
Höjdpunkt: “Zvampen”
Vandenberg
Vandenberg är på förhand ett på gränsen-band på att se-listan. Särskilt som de lagt mina favoritlåtar från senaste plattan “Sin” åt sidan. Men ett gäng Whitesnake-klassiker lockar ändå. Och tur är väl det. Det är alltså så här bra Whitesnake skulle kunna låta, med någon som fortfarande kan sjunga! För det kan Mats Levén verkligen. Frågan är om det inte är festivalens främsta vokalistinsats. Utan mankemang gör han klockrena versioner av “Fool for Your Loving”, “Sailing Ships”, “Crying in the Rain”, “Still of the Night” och “Here I Go Again”. Men framförallt får jag äntligen höra tidernas bästa Whitesnake-låt live: “Judgment Day”. Det egna materialet håller för all del också, även om jag som sagt saknar “Baby, You’ve Changed”, “Light it Up” och “Sin”.
Höjdpunkt: “Judgment Day”
Geordie/Michael Monroe
Jag kollar 25 minuter hederlig bluesrock med Brian Johnsons gamla polare. Inte alls bortkastad tid, men heller inget oumbärligt. Jag vandrar vidare.
På vägen till ett depåstopp i bilen blir det också 25 minuter finsk glamrock. Michael Monroe är trots sina 62 år och ett hårt leverne uppenbarligen piggare än undertecknad. Han klättrar i ljusriggen och partyrockar som en tonåring.
Amaranthe
I takt med att Amaranthe blir allt mer världsvana och professionella försvinner också lite av den sprudlande entusiasmen som man kunde se för tio år sedan. Det går helt enkelt på rutin numera. Inte desto mindre är det en späckad spelning, full av hits. Det här är annars ett av de band där jag är “de två första var bäst, sedan gick det utför”-gubben. Numer får jag nöja mig med “Amaranthine” och “The Nexus” från dessa båda skivor. Men det går ingen direkt nöd på mig då låtar som “Strong”, “The Catalyst” och “Archangel” också sitter fint.
Höjdpunkt: “Chrystalline”
Phil Campbell & The Bastard Sons
På Sweden Rock 2023 gjorde Phil Campbell och söner en bejublad konsert, med i stort sett enbart gamla Motörhead-klassiker. Här är setet mer utblandat med eget material. Även om det inte håller riktigt samma standard lyfter det sig ändå något snäpp live jämfört med på skiva. Men det går inte att förneka att det är “Ace of Spades” och “Killed by Death” som drar mest uppskattning. Bandets utrustning har försvunnit någonstans på vägen och de får låna Michael Monroes grejer. Nu är det kanske inte den mest komplicerade musiken som framförs, men ändå, det märks inte att de spelar på lånade prylar. Det hela flyter på.
Höjdpunkt: “Born to Raise Hell” (med Michael Monroe)
Uriah Heep
För sex år sedan var Uriah Heep överraskande pigga på Sweden Rock, men Mick Box och Bernie Shaw blir inte direkt yngre. Håller de än? Svaret är tveklöst: JA! Det är oerhört tungt och energiskt, rakt igenom. De nya låtarna från fjolårets “Chaos & Colour” är rent av de rockigaste av alla, om än inte de bästa. “Hail the Sunrise” är det närmaste en modern klassiker vi får. När det väl gäller får man ändå luta sig till beprövat material som “Look at Yourself”, “July Morning”, “Easy Livin'” och “Lady in Black”. En värdig avslutning på ännu en genomtrevlig festival.
Höjdpunkt: “Gypsy”