Jag har inga idoler eller favoritband. Inga som jag följer slaviskt eller köper allt jag kommer över med. Inga jag hyllar oreserverat eller sjunker in i. Men om jag under pistolhot (eller i andra sociala sammanhang…) ändå tvingas nämna ett favoritband har jag nästan undantagslöst dragit till med Motörhead.
Det finns så klart visst fog för detta. Jag hann se bandet 14 gånger live (vilket för närvarande gör dem till tvåa på min livelista, efter Jerusalem), jag har köpt på mig ett exemplar av det mesta i diskografin (ligger lite efter på de tre senaste, ska erkännas), äger och bär stolt ett antal tröjor (ingen i rätt storlek dock, av någon outgrundlig anledning) och inte minst toppar de överlägset mitt skrobblande på last.fm sedan 2006.
Ian “Lemmy” Kilmister hann precis bli 70 år innan han kastade in handduken för gott. Det är en respektabel ålder med tanke på livsstilen. Vad han och Motörhead har betytt för den moderna rock- och hårdrocksvärlden är oomtvistligt och självskrivet av alla de kondoleanser som direkt har strömmat in världen över i sociala medier.
Min Motörhead-story
Personligen är jag tillfreds över att jag (i motsats till när Dio kilade hädan häromsistens) har tagit i princip varje chans jag har haft att se bandet och förstås då inte minst den sista gången, 1 december 2015 i Scandinavium i Göteborg. Det var inte den bästa, långt ifrån. Det kändes redan då att det var ett avsked. Lemmy var tunn, stel, sluddrig (jo, mer än vanligt) och blek. Jag tänkte att han kanske lever till sommaren och en avskedsspelning på Sweden Rock Festival (där jag har sett bandet åtta av de 14 gångerna), men knappast längre än så. Ganska exakt fyra veckor senare var han borta.
Lemmys bortgång har varit väntad, inte minst efter de två senaste årens sviktande hälsa och inställda och avbrutna spelningar. Inte desto mindre en stor förlust. Jag har tyvärr inga personliga minnen av Lemmy. Det närmaste jag någonsin kom honom var i fotodiket. Jag ska i stället fokusera på en sammanfattning av Motörheads musik, ur min synvinkel.
Det var en gång…
Första gången jag såg bandet live var på Karlshamn Rock Festival 1998. Då var det på nivån “ett kultband man bör ha sett” och jag kände inte till mycket mer än “Ace of Spades”. Faktum är att jag flera gånger under spelningens gång trodde att “nu kommer basintrot till “Ace of Spades”…” innan jag insåg att i stort sett varannan Motörhead-låt börjar så. Höjdpunkten blev när Twisted Sister-sångaren Dee Snider hoppade in under “Born to Raise Hell”.
Fylld av inspiration åkte jag hem och inhandlade året därpå livedubbeln “Everything Louder Than Everyone Else”. Den blev sedan ett stående inslag på fester och som sällskap på mina resor (det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande använde CD-freestyle). Inte minst “Orgasmatron” blev en signaturmelodi under studentåren. Något bättre förberedd såg jag dem igen på det som nu hette Sweden Rock Festival 1999 och under Sverigeturnén Monsters of the Millennium (tillsammans med Dio och Manowar). Dock dröjde det fram till 2002 och den då nysläppta “Hammered” innan jag började jag köpa in mig på resten av skivkatalogen och upptäcka de fantastiska nyanser som faktiskt finns i bandets musik – och som inte alltid avspeglas live.
Sedan har jag alltså sett dem ett antal gånger till: på Arenan i Stockholm, på Metaltown, på Wacken Open Air och på Getaway Rock Festival. Förutom då samtliga spelningar på Sweden Rock genom åren. Alltid i sättningen Lemmy – Phil Campbell – Mikkey Dee. Alltid nöjd, men utan att kunna nämna den där enstaka favoritspelningen. Däremot kan jag utan vidare bjuda på mina tio favoritskivor och trettio favoritlåtar. Håll till godo!
Album:
- Bastards (1993)
Överlägsen etta som har en fantastisk bredd, från catchiga “Born to Raise Hell” till hårda “Burner”, från klassiska Motörhead-låtar som “On Your Feet or on Your Knees” till en ballad som “Lost in the Ozone”. Den elakt förtalade, förvisso otäcka, “Don’t Let Daddy Kiss Me” är också en favorit, liksom “Death or Glory”, “I Am the Sword”, “Liar” och… ja, ni fattar. Bara lökiga “We Bring the Shake” drar ner betyget. - Overkill (1979)
Klassikernas klassiker, tillsammans med “Ace of Spades”. Märkligt nog har de lyckats klämma in betydligt blekare “Bomber” (1980) mellan dessa giganter. Jag har inte varit på någon spelning som inte innehållit minst tre låtar från “Overkill”. Titelspåret är förstås den eviga avslutaren och “Stay Clean” lika given tvåa. “Metropolis”, “No Class” och “Capricorn” tillhör även de inventarierna i ett liveset. - Ace of Spades (1980)
Här trängs det legendariska titelspåret med “Love Me Like a Reptile”, “Shoot You in the Back”, “(We Are) The Road Crew” och inte minst “The Chase Is Better Than the Catch”. - Orgasmatron (1986)
Förutom det i all sin simpelhet fantastiska titelspåret har vi här “Deaf Forever”, “Nothing Up My Sleeve” och “Claw”, bland annat. En enhetlig skiva, med unikt stålklart sound. - 1916 (1991)
Kanske det mest kommersiellt slagkraftiga som Motörhead har gjort, med trallvänliga schlagdängor som “No Voices in the Sky” och “Going to Brazil”. Min favorit är förstås “I’m So Bad (Baby I Don’t Care)”. - Inferno (2004)
En rejäl nytändning efter några halvljumna släpp. “Killers” och “In the Name of Tragedy” hängde med länge i livesetet. Däremot förstår jag inte riktigt storheten i “Whorehouse Blues”. - Overnight Sensation (1996)
Ännu ett av de “softare” albumen. Det går nästan för långt i “Listen to Your Heart”, inte att förväxla med Roxette-låten förstås, men som snarare för tankarna till “Fingertips” med nämnda band. - Kiss of Death (2006)
Följde upp Inferno på ett fullvärdigt sätt, innan inspirationen falnade något de sista tio åren. “Sucker” och “God Was Never on Your Side” i topp. - Rock ‘n’ Roll (1987)
Stabil och jämn, med titelspåret och “Boogeyman” i främsta ledet. - March Ör Die (1992)
Jo, men jag gillar ju perioden 86-93, helt enkelt. “Hellraiser”!
(Minst spelad i det här huset är utan tvekan “Another Perfect Day” (1983).)
Låtar:
- Orgasmatron (Orgasmatron)
I synnerhet liveversionen från “Everything Louder Than Everyone Else”, som har spelats högt på varenda förfest i min studentlya. - Born to Raise Hell (Bastards)
En röjig låt som borde spelats oftare live, gärna med bibehållen tradition av gästinhopp på scenen. - Ace of Spades (Ace of Spades)
Ingen idé att försöka lura någon. - Bomber (Bomber)
Liveklassiker med tillhörande Bomber-rigg, som fick äran att inleda på sista turnén. - The Chase Is Better Than the Catch (Ace of Spades)
Svängig. - God Was Never on Your Side (Kiss of Death)
Fin. - Killed by Death (No Remorse)
För första gången på alla mina liveupplevelser blev det ingen “Killed by Death” i Scandinavium i december. Kanske ett dåligt omen… - I’m So Bad (Baby I Don’t Care) (1916)
Röj. - Deaf Forever (Orgasmatron)
Stålhård. - Rock ‘n’ Roll (Rock ‘n’ Roll)
Den är vad den heter. - Iron Fist (Iron Fist)
Klassiskt Motörhead-recept. - I Am the Sword (Bastards)
Nästan en hit. - I Don’t Believe a Word (Overnight Sensation)
Chockerande melodisk. - Sucker (Kiss of Death)
Mitt i nyllet. - Hellraiser (March Ör Die)
Enkel. - Killers (Inferno)
Hängde med länge i livesetet och blev nästan tjatig. - No Voices in the Sky (1916)
Trallig. - Overnight Sensation (Overnight Sensation)
Stabil. - Sacrifice (Sacrifice)
Hård. - In the Name of Tragedy (Inferno)
Pulserande, men lite uttjatad. - Mine All Mine (Hammered)
Lyfter en småtråkig platta. - Boogeyman (Rock ‘n’ Roll)
Mer ös. - Don’t Let Daddy Kiss Me (Bastards)
Ruskig. - Lost in the Ozone (Bastards)
Ball ballad. - Liar (Bastards)
Ännu mer ös. - Metropolis (Overkill)
Klassiker. - Death or Glory (Bastards)
Ännu mer sväng. - Shoot You in the Back (Ace of Spades)
Sväng OCH ös. - Capricorn (Overkill)
Lite stel, men klassisk. - Overkill (Overkill)
Något uttjatad…