Så har Melodifestivalspektaklet än en gång turnerat riket runt och slutligen landat i huvudstaden för final. De 32 bidragen har i vanlig ordning varit av högst skiftande kvalitet. Sämst någonsin, hävdar vissa. De måste ha kort minne…

Finalfältet är okej. Det skulle kunna ha varit bättre. Jag saknar främst JEM, Outtrigger och Dr. Alban & Jessica Folcker. Dessa tre hade kunnat tillföra finalfältet något extra, gärna på bekostnad av Anton Ewald, Linus Svenning och Alcazar.

Men nu är inte tid att gråta över den spillda mjölken. Av de tio som äntrar Friends arena är det två som har segervittring i alla förhandstips. Jag tänker vara tråkig och inte avvika från den linjen. Det blir gamla trygga Sanna Nielsen mot nya fräcka Ace Wilder (noterbart i protokollskanten är att Ace är två år äldre än Sanna).

1. Sanna Nielsen – Undo
Sanna gäller fortfarande som favorit. Hur hon står sig hos den nyckfulla juryn kan man som vanligt inte veta. Men den här balladen har egentligen ingen riktigt svag målgrupp. Alla kan känna smärtan och nynna med. Oerhört proffsigt.
TTTTTTTTT

2. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’
Ace sticker ut. Det är en sådan där unik låt som bara naglar sig fast, för att du inte tror att du har hört något liknande i sammanhanget tidigare. Jag är glad att svenska folket hade mod och vett att rösta henne direkt till final. Väl där är hon den stora utmanaren till Sannas plats på tronen, efter att ha nötts flitigt både i radio och via streamingtjänster.
TTTTTTTT

3. YOHIO – To the End
Låten var riktigt blek i deltävlingen, inte minst jämfört med fjolårets moraliska segrarbidrag. Men den har vuxit sig till anständig nivå och YOHIO är starkast och färgstarkast av småkillarna.
TTTTT

4. Helena Paparizou – Survivor
Helena tjänade definitivt på att harva ett extra varv i Andra chansen. Nu kommer hon in i finalen med vind i seglen och det kommer att bära hyfsat långt, om än inte till pallen.
TTTTT

5. Oscar Zia – Yes We Can
“Tjalalalala”-biten sätter sig och låten är vida överlägsen den som klonen Anton Ewald begåvats med. Förhoppningsvis snor de varandras röster, så att ingen har med den absoluta toppstriden att göra.
TTTT

6. Ellen Benediktson – Songbird
Den är väl lik Anouks bidrag i Eurovision Song Contest förra året. Men inte desto mindre är det en låt och ett framförande som berör och andras kvalitet. Vinner mark på att ha sin egen lilla nisch och målgrupp.
TTTTTT

7. Linus Svenning – Bröder
Det här är bara motbjudande på alla sätt. Låten är en plåga som är omöjlig att göra sig av med – men likväl infantilt usel. Att Linus spelar på en personlig tragedi för att fiska sympatiröster blir bara för mycket. Melodifestivalen ska vara en rosa oas i tillvaron. Här ska man på sin höjd sjunga om en gammal olycklig kärlek.
T

8. Anton Ewald – Natural
Jamen ojdå, nu önsketänker jag kanske? Eller snarare kom jag inte ens ihåg Antons medverkan. Han är – undantaget sin trogna fanskara i landet förskolor – helt iskall. Låten är ett mysterium. Hur går den egentligen? Jag har hört folk nynna på alla finalbidrag – utom detta.
T

9. Alcazar – Blame It on the Disco
Alcazar fick en finalplats för gammal trogen tjänst. De borde givetvis inte ens ha fått en plats i tävlingen över huvud taget. Deras tid är förbi i det här sammanhanget om de inte lyckas förnya sitt koncept avsevärt. Det här är snarare en spegel av allt de försökt med tidigare.
TTTT

10. Panetoz – Efter solsken
En medryckande låt som faktiskt förtjänade sin finalplats. Trots detta är de helt ute ur diskussionen inför den här finalen. Ingen pratar om Panetoz…
TTTTT