Det var länge sedan ett startfält i Eurovision var så varierat, genuint och… osvenskt.
Endast två bidrag, Sveriges eget och Cyperns, är helt skrivna av svenskar i år (Danmarks, Polens och Irlands bidrag är också delvis svenskskrivna). Det har gjort tävlingen synnerligen gott. Vi ser nu mer äkta etno, låtar som artisterna själva har skrivit, eller medskrivit, mer sång på egna språket och en helt annan bredd i utbudet. Här är kort sagt fler låtar än på mycket länge som sticker ut – på ett eller annat sätt. Och kvaliteten är till detta ovanligt hög på artister och framträdanden.
Var på hugget direkt i semifinal ett, där vi hittar inte mindre än tre nordiska medaljkandidater: Norge, Sverige och Finland! Där är konkurrensen benhård, medan det i den andra semifinalen snarare är svårt att plocka ut hela tio finalister.
Semifinal 1
(I startordning.)
Norge, Alessandra – Queen of Kings
Mäktig och dräpande Eurovision-pop, i samma stuk som Klara Hammarströms “Run to the Hills”. Alessandra är en klippa med stålröst. Möjligen att det saknas lite eld, men räkna med ett kraftfullt framträdande. Det luktar topp-5 för norrmännen, för första gången på 10 år.
Malta, The Busker – Dance (Our Own Party)
Malta försöker iscensätta någon form av nördarnas revansch, med tre killar i stickade tröjor. Den på riktigt coole saxkillen räddar kalaset från fullkomlig katastrof, men annars är det hopplöst trött souldisko.
Serbien, Luke Black – Samo Mi Se Spava
Det här är en låt som har växt stadigt för mig under resans gång. Den är först udda och skum techno, men har en artistisk och teatralisk kvalitet som gör den unik i startfältet och Luke Black är intensiv i sitt framträdande.
Lettland, Sudden Lights – Aijā
I år har Lettland satsat på någon bisarr sorts “worst of”-mix av alla sina tidigare bidrag. Det är Walters and Kazhas söta charm, i Brainstorms frisyrer och Citi Zēnis kavajer, med Justs elektroniska beats, Fomins and Kleins gitarrsolo och Musiqqs tandlösa refräng. Ingen av ingredienserna är bra var för sig och även om kombinationen är mindre spretig och mer tråkig än vad man kan tro är “Aija” fast förankrade i botten av alla tips.
Portugal, Mimicat – Ai Coração
“Ai Coração” är fartig och eldig latinoetno, förstås med akustiska gitarrer och knäppande kastanjetter. Som hämtat direkt ur en musikalvariant av Carmen. Vad finns det inte att älska? En del tydligen, då haken är att Mimicat stadigt tippas tillhöra bottenskiktet.
Irland, Wild Youth – We Are One
I videon gömmer sig Wild Youth under silverhuvor, som fyller oklar funktion. Nu får vi se dem i fullt scenljus. Låten är lagom klämkäck lättrock och långt ifrån det sämsta den forna Eurovision-stormakten har skickat på senare år. Men den lär heller inte garanterat bryta deras svit av sju finalmissar på åtta försök.
Kroatien, Let 3 – Mama ŠČ!
Det är tveklöst årets mest udda bidrag. Fem gubbar i uniformer upptill och kjol nedtill, i Stalin-mustascher och läppstift sjunger om när mamma köper traktor och sonen blir psykopat. Det är absolut inte bra, men kommer förstås att bli ett kultförklarat framträdande och locka röster i anti-kategorin.
Schweiz, Remo Forrer – Watergun
Jo, texten är lite naivt pacifistfjompig, något jag som bekant tycker är ett uttjatat tema i Eurovision. Det är också en riktigt snygg poplåt, med en fästande pianomelodi och stark sång av Remo Forrer. Bör kunna marschera till final.
Israel, Noa Kirel – Unicorn
Noa betraktas som en av Loreens främsta utmanare. Låten är en stark pop med många oväntade krokar och mycket avancerad aerobics. Det av de poppigare bidragen som varat längst, där Storbritannien och Polen mattats något, mycket för att Noa kan sjunga på riktigt.
Moldavien, Pasha Parfeni – Soarele şi Luna
Pasha Parfeni återvänder till Eurovision efter 11 år. Den här gången har han skruvat upp etnoinslagen till max. Vem kan motstå etnotrummor, nunnor i renhorn och… en flöjtspelade dvärg. Låten är också kraftfull och trollbindande. Finalplatsen hänger på ett hår.
Sverige, Loreen – Tattoo
Loreen är en superstjärna i de här sammanhangen, långt över andra svenska vinnare som Carola och Charlotte Perrelli (Abba borträknade). Hon är också storfavorit sedan två månader innan tävlingen. Däremot tvistas det vitt och brett vilken låt “Tattoo” är mest plagiat av. De som säger “The Winner Takes It All” måste vara helt tondöva. Däremot höll jag på att bli tokig på riktigt innan jag efter nästan ett dygns letande kom fram till att det var Sergej Lazarevs “Scream” från Eurovision 2019 som jag direkt fick upp i huvudet. Också likt någon spansk technolåt, visade det sig sedan. Loreen är förstås närmast fullkomlig i sitt säreget teatraliska framträdande.
Azerbajdzjan, TuralTuranX – Tell Me More
Soft pop med malplacerad rap som övergår i lättviktig rock. Tvillingarna Tural och Turan blandar och ger, men träffar aldrig någon nerv. Oförargligt och förgängligt. Ingen finalchans.
Tjeckien, Vesna – My Sister’s Crown
Det har inte riktigt lossnat för mig med “My Sister’s Crown”. Det är etno, det är teatraliskt och det är udda, men refrängen är för vek och tjatigt mässande. Men bry er inte om mig. Final lär det bli likväl.
Nederländerna, Mia Nicolai & Dion Cooper – Burning Daylight
En klassisk balladduett som har haft svårt att klättra på oddslistorna. Jag tycker den har allt du rimligen kan begära och refrängen är strålande. Möjligen att videon är väl mörk och förhoppningsvis kan den växa på scenen och knipa en finalplats.
Finland, Käärijä – Cha Cha Cha
Kan man inte älska Käärijä? En otroligt charmig man i pottfrisyr och enorma, gröna puffärmar som verkar väldigt timid vid sidan av scenen, men som förvandlas till ett energiskt monster på densamma. Låten är till på köpet kraftfull och sticker ut totalt mot allt annat i fältet. En hake kan vara att den är närmast ett rakt av plagiat av Electric Callboys “We Got the Moves”, inklusive frisyren. Men där är knappast “Tattoo” oskyldig heller, så… En annan hake kan vara att det är svårbedömt att tippa hur jurygrupperna värderar detta.
Till final: Norge, Serbien, Kroatien, Schweiz, Israel, Moldavien, Sverige, Tjeckien, Nederländerna och Finland.
Semifinal 2
(I startordning.)
Danmark, Reiley – Breaking My Heart
“Breaking My Heart” kan vara den låt jag lyssnat minst på inför Eurovision. En gång räckte för att konstatera att det inte fanns något av intresse i den här standardiserade soulpopen. Reiley använder mer vocoder än Bröderna Olsen och sjunger i övrigt inte helt övertygande. Men som ni ska se är konkurrensen inte mördande, så Reiley kan ändå ta sig vidare.
Armenien, Brunette – Future Lover
Brunette är duktig och “Future Lover” är en soft, cool ballad, med ett karaktärsskapande rapparti i mitten och växlande sång på armeniska. Men det fattas ändå något får att jag ska bli helt övertygad. Det är för svalt. Finalbiljetten är bokad dock.
Rumänien, Theodor Andrei – D.G.T. (Off and On)
Theodor Andrei är en nördig plugghäst som förvandlas till en cool rocker med hjälp av två strippor. För jämställdhetens skull dyker det till slut upp två manliga strippor, som slutligen sliter nätbrynjan av Theodor också. Ja, ungefär så tolkar jag budskapet i framförandet. Hopplöst nederlagstippat bidrag, med all rätt. Även om Theodor faktiskt kan sjunga har han ingen låt att jobba med.
Estland, Alika – Bridges
Det här var en av de allra första låtarna jag fastnade för i år. Det må vara att det går att tratta ner det till en soft, klassisk Eurovision-ballad, men Alika gör den med full kraft och det är packat med stråkar och rusigt vackert. Ska man se nyktert på det är “Bridges” inte alls med i topploppet, men har trots allt en liten finalchans.
Belgien, Gustaph – Because of You
Gustaph, iförd någon form av glittrig gardin och bredbrättad hatt, sjunger funkig diskogospel av absolut mest vedervärdiga sort. Belgarna förnekar sig inte. Finns det dålig smak, så är de genast där och tänker “vore inte det här något för Eurovision?”.
Cypern, Andrew Lambrou – Break a Broken Heart
Det tog ett par vändor, men till slut tog jag “Break a Broken Heart” till mitt hjärta. Andrew sjunger fantastiskt, det finns en dramatisk uppbyggnad i låten och refrängen sitter precis där den ska. Bäst av de hjärtekrossade killarna i år, efter Italiens Marco. Ett av (faktiskt) endast två helt svenskskrivna bidrag i år (Jimmy Jansson, Jimmy “Joker” Thörnfeldt, Marcus Winther-John och Thomas Stengaard).
Island, Diljá – Power
Diljá är övertaggat intensiv, studsig och sjunger bra, trots sin späda röst, men låten är hopplöst anonym och kraftlös, i bästa fall tjatigt jobbig. I ett ganska svagt startfält ligger vägen ändå öppen för en möjlig plats i finalen.
Grekland, Victor Vernicos – What They Say
För två år sedan var det män med hjärtesorg i vartannat bidrag, men tack och lov har den trenden mattats något. Blott 16-årige Victor Vernicos står ensam i ett rökmoln och kvider till en melodi så anonym att du inte hinner greppa den innan den är över. Finalchans nolla.
Polen, Blanka – Solo
En glad och studsig singellåt i bästa Katy Perry- eller Ariana Grande-stuk. Väldigt medryckande. Ser du bara videon får du visserligen se en hel del, men du slipper höra Blanka sjunga live. Hon är nämligen ingen säker solist.
Slovenien, Joker Out – Carpe Diem
Ännu två år efter Måneskins seger i Rotterdam poppar det upp ovanligt många rockbidrag, det ena mer tandlöst än det andra. De unga slovenerna har energi, men tyvärr inte någon låt att framföra. Tippas ändå ta en finalbiljett.
Georgien, Iru – Echo
Årets etnoetta kommer från Georgien. Det är dramatiskt, det är trummor, det är avancerade tygkreationer. Det är förstås känsla och smärta. Tyvärr tippas den inte alls i topp. Det är svårt att bedöma liveframträdandet på de 30 sekunder vi har fått se hittills, så det hänger på att det blir mäktigt där om det ska kunna bli final trots allt.
San Marino, Piqued Jacks – Like an Animal
Det är som sagt mycket rock i år och San Marino satsar på en lättsam, glammig variant – inte helt olik Australien och Slovenien. Refrängen är mer irriterande än bra. Visst fastnar den, men som ett tuggummi under skon. Du vill bara skrapa bort det mot nästa stenkant. Nämnda konkurrenter tar hem rockrösterna här.
Österrike, Teya & Salena – Who The Hell Is Edgar?
Visst, den är udda. Det är det snälla jag har att säga. Den är också tjatig, konstig, obegriplig och fånig. Vad rör sig ens i hjärnan på den som skriver en technolåt som en hyllning till Edgar Allen Poe, och gör en tramsig dans till? Finalmiss finns dock inte på kartan.
Albanien, Albina & Familja Kelmendi – Duje
Albanien är pålitliga i Eurovision. Det är ytterst sällan de lämnar mig helt oberörd med sina bidrag, som oftast är präglade av etno och tradition, snarare än Eurovision-pop. De har till och med en liveorkester i sin nationella tävling. Bara en sådan sak är värd att älska. Med detta sagt är “Duje” inte ett av de bättre Albanska bidragen i sitt slag och den är hopplöst nederlagstippad. Får de till det kan det kanske bli en skrällvarning i en svag semifinal, men det är kanske önsketänkande. Det är sällan de får utdelning för sin särprägel och äkthet.
Litauen, Monika Linkytė – Stay
Ännu en artist som gör sitt bästa, men som framför en alltför hopplös låt. Blandningen av Eurovision-ballad i versen och litauisk folklore-gospel i refrängen gifter sig inte alls och blir ett oövervinnerligt störningsmoment.
Australien, Voyager – Promise
För första gången satsar även Australien på rock. Det kommer till och med ett litet, litet growl mitt i låten. Och ett minimalt gitarrsolo. Men refrängen är torr och inte heller australierna borde egentligen gå till final. Men den bleka konkurrensen gör avancemanget närmast kassaskåpssäkert ändå.
Till final: Armenien, Estland, Cypern, Island, Polen, Slovenien, Georgien, Österrike, Albanien och Australien.
Finalklara
Frankrike, La Zarra – Évidemment
Det börjar som ännu en klassisk fransk tantballad, om än med en något yngre och inte särskilt tantig La Zarra, men framme vid refrängen poppar det till rejält och övergår i modernare toner. Något jättelyft blir det inte omedelbart, men låten växer på dig för varje gång du hör den och framträdandet osar klass. Har lyft i tipsen under Eurovision-veckan.
Tyskland, Lord of the Lost – Blood & Glitter
Ännu ett glamrockigt bidrag, dessutom av ett hyfsat etablerat band. Visst är det också lite bättre ös och eldigare show än i konkurrenterna från Slovenien, San Marino och Australien, men inte heller Lord Of The Lost har lyckats få till schlagerfäste i sin låt, trots att de nästan övertydligt försökt just detta. Framträdandet är dock maxat.
Spanien, Blanca Paloma – Eaea
Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar etno, minnesgoda läsare vet att det finns en sak jag inte klarar av i Eurovision: gäll jojksång. Blanca Paloma gör ett väldigt pretentiöst och svårt nummer och det hade kunnat vara helt fantastiskt – om det inte hade varit för ylandet i refrängen.
Italien, Marco Mengoni – Due Vite
Det är inget bidrag det omedelbart sprakar om. Första intrycket är “typisk torrtrist Italien-balladkille”, men sedan vänder det och “Due Vite” växer och växer till en låt du lyssnar på om och om igen – nästan utan att tänka på det. Marco Mengoni (som för övrigt var med och representerade Italien i Malmö 2013) är inte de yviga gesternas eller eldiga dansernas man, men han kan sjunga, med det rätta italienska raspet. En mörk häst i toppstriden.
Ukraina, Tvorchi – Heart of Steel
Vilket antiklimax, när Tvorchi inte låter det minsta som Manowars ikoniska krigarmetalballad med samma titel. I stället får vi sunkig standard-r’n’b. Oklart om den är topptippad på grund av “det är synd om Ukraina” eller tack vare kvaliteten på bidraget.
Storbritannien, Mae Muller – I Wrote a Song
Låten är trevlig tuggummipop som fäster på första försöket, i samma anda som Polen och Israel. Jag älskar katchigheten och kaxigheten, men tröttnar också snabbt, i takt med att andra låtar växer förbi. Du får också gräva djupt för att hitta klipp där Mae Muller sjunger live. Det mesta låter okej i studioversioner och en skojig video kan alla göra – men ett scenframträdande på Eurovision är något helt annat. Inte ens i de sedvanliga 30-sekundersklippen från repetitionerna är Muller med.