Dammigt och glammigt. Så minns jag Sweden Rock Festival 2023. Här kommer 15 bonusrecensioner.

Jag skulle kunna skriva om husvagnsköerna på tisdagen. Eller köerna ut från Norje på lördagskvällen. Damlunga och svart snor, eller det skrala matutbudet för oss som gärna undviker friterat. Men varför älta detta när solen sken och jag och dottern lyckades se hela 21 band. Som alla utom ett levererade enligt förväntningarna eller mer. Som bonus hade jag även sällskap av min bror detta år. Så “vi” nedan är nämnda trio. Nu till det viktiga – musiken!

Onsdag

Dynazty

Det är varmt, det är trångt, det är schlagerrock i långa banor. Efter en viss fördröjning i insläppet, där vi hör – men inte ser, kan jag till slut bocka av Dynazty i listan av band jag sett. Av oklar anledning har våra vägar inte riktigt velat korsas fram till nu. En värdig öppning på vår festivalupplevelse, även i beaktande att vi valde bort Deathstars.  “Waterfall”, “Presence of Mind”, “The Human Paradox” och “Heartless Madness” blir höjdpunkterna, men även “Yours” utmärker sig plötsligt ur ingenstans. Intressant att de skippar Melodifestivalbidraget “Land of Broken Dreams”, som ändå torde vara en mindre Svenne Banan-hit, även om jag alls inte har något emot att krutet läggs på de tre senaste albumen.

Soilwork

Till skillnad från Dynazty har jag sett Soilwork otaliga gånger (8 för att vara exakt), utan att egentligen ha ansträngt mig särskilt mycket. De dyker helt enkelt upp titt som tätt i min väg. Repertoaren har dock ändrats rejält sedan senast och nu är det mycket nytt. Det gör det spretigt och faktiskt lite dåsigt slött i det obarmhärtiga solljuset. Vi härdar ut ända till slutet – bara för att få höra “Stålfågel”. Jag saknar dock “Whirl of Pain”. Ja, och så “As We Speak”, “Stalemate” och ett par andra gamla örhängen, men dessa hade jag förstås inte förväntat mig att få höra.

Def Leppard

När Def Leppard spelade på festivalen senast, 2019, var jag visserligen på plats och såg Powerwolf, Amon Amarth och Arch Enemy tidigare på dagen, men jag var mådde inte alls bra och fick inse att jag inte skulle orka med fyra timmar till. Tungt då att missa mina gamla ungdomsfavoriter, så lite av en revansch nu. Det är påfallande snyggt, rent, professionellt och säkert. Här finns inget av det trams och tafflighet som turnékollegorna i Mötley Crüe pysslar med. Här finns tyvärr inte heller ett spår av överraskning. Det är “Hysteria” och “Pyromania” som dominerar som vanligt. Dessutom samma låtar som alltid. Aldrig “Too Late for Love” i stället för “Foolin'”, aldrig “Gods of War” i stället för “Rocket”. Aldrig “Guilty” i stället för “Promises”, aldrig “Heaven Is” i stället för “Let’s Get Rocked”. Varför kan inte Def Leppard se och lära av Iron Maiden och röra om lite i grytan? Inte desto mindre en ytterst gedigen leverans, där Joe Elliotts röst fortfarande håller – också till skillnad från sångaren hos nämnda kollegor.

På tal om Mötley Crüe lovade jag mig själv efter spelningen på Wacken 2010 att aldrig mer se dem. Det löftet bröt jag dessvärre på “avskedsturnén” som nådde Sweden Rock 2015. Men inte nu. En tidig kväll blir perfekt inför tre späckade dagar. Fyra fulla festivaldagar är egentligen inget annat än ren galenskap.

Torsdag

En tappad cykelnyckel gör att vi missar det mesta av Modesty. Dessutom får jag ett ovanligt kraftigt blodsockerfall i samma veva. Jag ska alltså inte ge mig på att bedöma det jag hör där. Men att bli tvingad att dricka Trocadero är ändå okej.

Myrath

Efter en längre eftermiddagspaus blir Myrath en perfekt start på kvällen. Trots mitt i övrigt usla 2019 var jag en av de lyckliga som såg Myraths numera legendariska första spelning i Rockklassikertältet (den andra orkade jag däremot inte stanna för att se). Så nu ser jag fram emot att få se dem under trevligare omständigheter. Jag blir inte besviken. Det är mycket eld, konstnärlighet och energi från scenen. Däremot har jag vissa invändningar mot setlistan. Hur de kan bomma “Endure the Silence”, “Shehili”, “Mersal” och “No Holding Back” är anmärkningsvärt. Nu blev höjdpunkterna “Dance”, “Beyond the Stars” och “Believer”. Inte alls illa, men det hade alltså kunnat vara fler.

Deep Purple

Gamla som självaste gatan håller gubbarna i Deep Purple fortfarande en anmärkningsvärd klass. Visst, Ian Gillans röst… men, det har vi ju vetat om nu i 25 år. Gitarristen Simon McBride gör en riktigt bra insats som färskingen i gänget. De klämmer också fram alla klassiker man rimligen kan begära, med toppar i “When a Blind Man Cries” och “Anya”. Enda dipparna (om man bortser från de många solopartierna) är de nyare låtarna “No Need to Shout” och “Uncommon Man”. Vilket är lite synd för skivan däremellan, “Infinite” är en av deras bästa, med höjdare som “Time for Bedlam”, “All I Got Is You” och “The Surprising”. Nåväl.

Europe

Egentligen är jag skeptisk till att stanna sent, men ett undantag gör vi och det för Europe. Jag känner att jag är skyldig dem det efter att ha dissat deras intima spelning på Wacken 2015 (jag åkte en dag senare) och så sent som förra året på Sommarrock. Faktum är att det här bara är femte gången för min del, sedan återkomsten 2004. Men det är å andra sidan inget snack om att vi måste stanna hela vägen till “The Final Countdown”, för dotterns skull. Men min ambivalens vänds snabbt till ren njutning. Till skillnad från tidigare erfarenheter känns det nu heltaggat och Joey Tempest gör sin tveklöst bästa sånginsats av alla nämnda fem gånger. John Norum sätter till och med “Superstitious”-solot. Låtarna ska vi inte tala om. Jag hade i princip kunnat skriva setlistan själv, med enda undantag för att jag givetvis hade berett plats för “Prisoners in Paradise” – eller kanske ännu hellre “Seventh Sign”. Men “Seven Doors Hotel”, “Sign of the Times”, “Stormwind” och “Ready or Not” kompenserar det mer än nog. Ja, förutom givna inslag som “Rock the Night”, allsång till “Carrie” och “The Final Countdown” då. Det är inte kylan som får min hud att resa sig den här aftonen. Det är magin.

Fredag

Tungsten

För att vara okristligt tidigt på dagen (halv tolv), morgonen efter sen kväll med Europe, är det ett smärre underverk att vi ändå sitter där i backen och glor när Tungsten rullar på. Det är det värt. Ytterligare en efterlängtad livepremiär för mig. Bandet har vid det här laget samlat på sig en försvarlig mängd klämmiga låtar. “King of Shadows”, “On the Sea”, “The Fairies Dance” och “We Will Rise” var givna favoriter sedan tidigare, men i liveformatet lyfter även låtar som “Tundra” och “Mislead”. En trevlig start på dagen.

Sator

Sator är ett typiskt festivalband. Du ser dem aldrig i andra sammanhang (längre), men de dyker upp i spelschemat både här och där och då kickar nostalgin in. Kul med stöd av trombon och saxofon i bland annat “We’re Right, You’re Wrong”, men om det egentligen låter så bra kan diskuteras. Jag försöker hitta lite skugga bakom en container och lyssnar mer än tittar.

Heat

Heat med Kenny Leckremo var överraskande pigga på Time To Rock förra sommaren, så vi ställer oss långt bak och tittar lite, samtidigt som vi äter lunch. Spelevinkglädjen är det mycket riktigt inget fel på. Däremot har jag ett par funderingar över låtvalet. Överlägset bästa låten från senaste skivan, “One of us”, ignorerar man helt, till förmån för ren dynga som “Hollywood”. Sedan får svaga “Heat II” representeras av hela tre låtar, medan “Tearing Down the Walls” får nöja sig med en, och då blir det inte ens “Mannequin Show”. Tunga “Tainted Blood” är därmed höjdpunkten, ihop med “A Shot at Redemption”.

Phil Campbell and the Bastard Sons

Det är nära att vi helt skippar Phil Campbell. Han är inte precis den mest färgstarka Motörhead-medlemmen i historien och hans eget material ihop med sönerna lockar inte det minsta. Men i sista stund ser jag att det i princip är Motörhead-klassiker som gäller rakt igenom på festivalspelningarna (plus en Hawkwind-låt, av outgrundlig anledning). Jag rusar dit precis i tid för att höra “Born to Raise Hell”. Där någonstans sluts en cirkel. Det är den låt jag förknippar allra mest med mitt första besök i Norje, på Karlshamn Rock Festival 1998. Sedan följer godbitarna i strid ström. Visst, utöver låtarna finns det inte mycket Motörhead över bandet. Phil själv står mer som någon sorts trofé i vänsterkanten, med hatten över ögonen, där han alltid har stått.

Iron Maiden

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har varit något Maiden-fan. Men de tre gånger jag har sett bandet har det varit riktigt bra liveupplevelser, inklusive på Sweden Rock 2018. Men den här gången är det kejsarens nya kläder över det hela. Det är inte bra! Ser ni inte? Kejsaren är förvisso inte naken, men han har dragit på sig ett par bekväma gravidjeans och ser inte klok ut. Gammal och trött. Adrian Smith har tryckt ned en klarröd baseballkeps över ögonen och ser mer ut som Donald Trump än en hårdrocksgitarrist. Jag är i de allra flesta fall en ivrig påhejare av att inget är heligt i setlistan, inte ens på festivaler. Bort med gamla uttjatade hits och in med lite udda örhängen och nya låtar! Men det beror förstås i slutändan på vilka låtar som plockas bort och vilka som läggs till. Nu prioriterar man att behålla “Iron Maiden” och “The Trooper”, framför “The Number of the Beast” och “Hallowed Be Thy Name”. Ja till och med “Run to the Hills” hade varit roligare för dottern att få höra än “Can I Play With Madness”. In kommer i stället fem låtar från den påtagligt svaga “Somewhere in Time”, där endast “Alexander The Great” egentligen tillför något. Uselheten i “Heaven Can Wait” ska vi inte gå in närmare på. Nu blir det i stället de fem låtarna från senaste “Senjutsu” som får bära setet, med “The Time Machine” och “Hell on Earth” i spetsen. Nej, det här är en besvikelse, trots att allsången i “Fear of the Dark” som alltid är mäktig.

Lördag

Symphony X

På sätt och vis skönt med band du kan sitta i gräset (dammet?) långt bak och lyssna på utan att missa något som helst visuellt på scenen. Symphony X sköter sig utmärkt, utan att glänsa, med höjdpunkter som “Without you” och “Set the World on Fire (The Lie of Lies)”. Men utan något nytt släpp sedan de var här senast blir det lite torrt.

Skid Row

Jag vill mest se hur Erik Grönwall sköter sig som frontman. Svaret är att det gör han förstås med den äran och stor energi. Sedan stannar vi fem låtar, inklusive “18 and Life”, och känner oss ganska nöjda där. Så värst många omistliga hitlåtar har ju Skid Row inte att skryta med, trots sin långa karriär. Vi vaskar alltså “I Remember You” och “Youth Gone Wild”. Vi måste hinna riva tält innan kvällspasset också.

Chez Kane

Chez verkar uppriktigt överväldigad över att tältet är välbesökt (om än långt ifrån knökfullt). Det gengäldar hon genom en imponerande hitkavalkad med stark 80-talsprägel, för en artist som ännu bara hunnit släppa två album. Hon tar dock inga risker, utan bränner av sina två bästa låtar direkt: “I Just Want You” och “Too Late for Love”. Bättre än så blir det aldrig, men då är ribban å andra sidan högt lagd. Chez strålar av glädje och levererar med outsinlig energi.

Ghost

Jag har sett Ghost på Sweden Rock två gånger tidigare. Första gången, 2011, på den lilla scenen (med många namn) var ganska trist. Andra gången var sen kväll på Rock Stage 2015 och jag gick och la mig efter ungefär halva spelningen. Jag ångrade mig lite när jag låg i mitt tält och hörde slutet. Det lät ganska bra ändå. Nu, åtta år senare är de tillbaka som huvudakt och avslutare av hela festivalen. Även om jag aldrig riktigt har fastnat själv är Tobias Forge och mannar väl värda detta, efter hårt och målmedvetet arbete. Och de har minst sagt utvecklats sedan sist. Nu är det en väloljad show som får självaste Iron Maiden att verka trötta och utdaterade. Halvtrista låtar från senaste skivan växer i liveform: “Hunter’s Moon”, “Spillways” och “Watcher in the Sky”. Tillsammans med “Faith”, “Cirice”, “Ritual” och “Square Hammer” blir det ett skapligt stabilt set. Årets positiva överraskning ihop med Europe.

Mina recensioner av Wig Wam, U.D.O., Bloodbound, Powerwolf, Twilight Force och Tribulation finns på swedenrockmagazine.com – för dig som är prenumerant!