Känslorna har nog inte varit ljummare inför en final i Melodifestivalen sedan deltävlingarna infördes 2002. Precis som på längdskidor i OS tyder det mesta på en dubbel norsk seger. Och jag har redan glömt hur låten går…
“Någon” verkar ha bestämt att Marcus & Martinus ska vinna i år. De var storfavorit långt innan låten släpptes för allmänheten och ligger idag på 64 procents vinstchans hos spelbolagen. Närmast är Jacqline på 9 procent…
Hela säsongen, nu med ytterligare en deltävling, har varit en enda lång transportsträcka. I varje deltävling har det varit glasklart vilka två bidrag som ska gå direkt till final. Det har, med undantag för just Jacqline, varit välkända, återvändande artister, med specialskrivna låtar. Men det är inte främst deras styrka, utan snarare en fråga om bristande konkurrens som gjort det avslaget.
Finalkval en flopp
Antiklimax kom med det nya upplägget för Andra chansen, “Finalkvalet”, med en kort snabbrepris innan en omröstning där de två bidragen från den nyss avslutade deltävling 5 gick till final. Självklart röstar folket vidare på de två bidrag de precis har sett och röstat på. Bedrövligt upplägg. Den som kläckte det bör gå samma öde till mötes som den som designade Kockens kryddburkar som inte gick att öppna.
Inavel
Precis som de senaste åren är det samma låtskrivare som står bakom närmast alla låtar. Medan vi kivas på sociala medier om Marcus & Martinus, Maria Sur, Smash Into Pieces, Medina eller Liamoo ska vinna gnuggar Jimmy “Joker” Thörnfeldt händerna – då han har skrivit dem allihop… Tre av dem ihop med Anderz Wrethov.
Ytterligare sju (!) låtskrivare har med två låtar i finalen. Du känner säkert igen namnen: Thomas G:son, Joey Deb, Linnea Deb, Jimmy Jansson, Moa “Cazzi Opeia” Carlebecker, Julie Aagaard och Dino Medanhodzic.
Inte ser det mycket bättre ut om vi lägger till utslagna låtar, där framförallt Wrethov och G:son står ut igen.
Jag har skrivit det förr och skriver det igen: det här är ett ENORMT problem för Melodifestivalens mångfald och trovärdighet.
Omdömen i startordning
- Maria Sur – When I’m Gone
En standard-pop/dance-låt i grund och botten, men Maria gör den med energi och stöd av en maffig lasershow. Den växer till sig med några lyssningar och hade sannolikt vare sig vunnit eller gjort bort sig i Eurovision.
- Jay Smith – Back To My Roots
Lätt daterad lättrock med en lätt motvillig Jay Smith. Sympatiskt och charmigt, men lite för… lättviktigt. Snubblade in i final i sista momentet och kommer inte ha med den övre halvan att göra.
- Lisa Ajax – Awful Liar
Svagaste låten och refrängen i hela startfältet. Lisa gör vad hon kan med den, men kommer att få kämpa för att undvika sistaplatsen den här gången. Hon kan i lugn och ro förbereda sig för andra åtaganden under resten av våren.
- Smash Into Pieces – Heroes Are Calling
Hårdast, men ändå för tamt för att riktigt sticka ut. Det är som oftast antiklimax när det ska rockas till i Melodifestivalen. Varför inte gå all in och göra en riktig metallåt?
- Cazzi Opeia – Give My Heart a Break
Fluffig pop i rosa skrud. Väcker inga känslor av vare sig ena eller andra sorten och har tidigt hamnat helt utanför diskussionen om segerchanser. Moa “Cazzi Opeia” Carlebecker får hoppas på sin andra låt “Effortless”…
- Annika Wickihalder – Light
Annika sjunger starkt, men låten och scenframträdandet kommer inte att hålla för en plats på övre halvan. Det fanns tio finalbidrag i år, två i varje deltävling. “Finalkvalet” var bara för kanonmat.
- Marcus & Martinus – Unforgettable
En låt du lätt glömmer. Det är någon sorts modern klubbpop, men refrängen är direkt svag och fjolårets “Air” framstår som klart starkare på alla sätt. Hypen vilar helt och hållet på de norska tvillingarnas popularitet och revanschlusta. De kommer inte att ge Sverige någon andra raka Eurovision-seger.
- Dotter – It’s Not Easy to Write a Love Song
Finalens bästa komposition, med både vackra, starka och hookiga inslag, säkert manövrerade av en vid det här laget rutinerad Dotter. Tyvärr verkar den helt ha fallit bort ur allt förhandssnack och segerchanserna får anses vara minimala, i en tid då hypen och storyn kring bidraget är viktigare än låten och framförandet.
- Medina – Que Sera
Medina är överlägset gladast och tralligast. En oas i en annars väldigt likriktad finalöken. Det räcker inte för en Malmö-biljett, men möjligen för en medaljplats.
- Liamoo – Dragon
“Dragon” är kanske den bästa låten efter Dotters, men den lyfter inte tillräckligt snabbt i det här sammanhanget, trots ett eldfängt uppträdande, och har liksom Dotter inte lyckats få det att snurra i surret.
- Jacqline – Effortless
Den sätter sig – redan på första försöket. Kanske andas låten mer 2004 än 2024, men du kan inte värja dig för refrängen. Har seglat upp som en utmanare om segern och är redan populär bland Eurovisionfans runt om i Europa. Men det kommer knappast att räcka mot M&M?
- Danny Saucedo – Happy That You Found Me
Den Nye Danny skulle komma tillbaka, mer avslappnad och ödmjuk inför uppgiften, var det sagt. Han gick ut hårt och snodde en trollstav från en liten flicka, mot flickans uttryckliga vilja. Det var det mest spännande som hände i “Happy That You Found Me”, som annars är en dussinlåt för mittskiktet, men som i värsta fall kan vinna på Dannys namn och rykte.
Tips
- Marcus & Martinus
- Maria Sur
- Medina
- Jacqline
- Smash Into Pieces
- Danny Saucedo
- Dotter
- Liamoo
- Annika Wickihalder
- Jay Smith
- Cazzi Opeia
- Lisa Ajax