Så var det åter dags att ställa saker och ting på sin spets och utse det bästa av de bästa av årets hårdrocksalbum. Som vanligt spänner det mellan countryrock och den svartaste metal.
Det är ett konstigt år att sammanfatta. Det brukar alltid finnas en mer eller mindre given etta när jag sätter mig ner och minns tillbaka. Sedan brukar fem-sju plattor till vara inmutade på topp-tio och ett tiotal kandidater får slutligen slåss om de återstående platserna.
I år finns det många betygsåttor och dito starka sjuor, men det tog ett tag att värka fram ettan, som till slut vinner på ren jämnhet. Sedan har det plats för plats varit osäkert och skiftat kraftigt in i det sista. Många lyckas få till fyra-fem kanonlåtar, men har sedan fyllt upp med mindre övertygande material. I slutändan blir listan således längre än vad den brukar, men också mycket jämnare.
Dark Tranquillity – Endtime Signals
Det kan vara den mest melodiösa Dark Tranquillity-skivan sedan ”Haven”, men ändå kräver den nötning innan den sitter. Den blygsamma sjuan jag gav i Juryn har växt till en stark åtta. Visst, bitvis saknar jag ett lager av kärvhet och kross, som är nog så viktiga ingredienser. Men det går inte att förneka briljansen i låtar som ”Not Nothing”, ”Drowned Out Voices”, Our Disconnect” och ”A Bleaker Sun”. Ja, jag skulle kunna rada upp snart sagt varje spår som en obestridlig styrka. Den är uppe och snuddar på “Atoma”-klass – skivan som tog samma hedervärda titel 2016.
Visions Of Atlantis – Pirates II – Armada
Deras symfpiratmetal har tidigare gått mig nästan obemärkt förbi, men nu fanns det anledning att lyssna in sig bättre inför spelningen på Time To Rock. Det bar frukt. Det går inte att förneka den omedelbara tralligheten i låtar som “Monsters” och “Tonight I’m Alive”, men här finns en handfull högpotentiala favoriter till i “Armada”, “The Dead of the Sea”, “Ashes to the Sea”, “Underwater” och “Where the Sky and Ocean Blend”. Du som tyckte att Nightwish hade sin topp på “Once” och “Dark Passion Play” – det här är för dig!
Kvaen – The Formless Fires
Jacob Björnfot är ingen dussinlirare, utan lägger ner känsla och kärlek i varje enskild låt. Där många band fastnar i ett sound som får definiera kreativiteten har Kvaen åtminstone åtta nyanser av svart att laborera med. ”Tornets sång” och ”The Ancient Gods” är olika, men lika briljanta. Fyll på med “The Formless Fires”, “The Perpetual Darkness” och “The Wings of Death” på favoritlistan.
Myrath – Karma
”Karma” är ännu ett kvalitetsalbum från tunisierna, men emellanåt är det mer av standard-prog metal och nedtonade etnoinslag. Låtar som ”Into the Light”, ”Let It Go”, ”Heroes” och ”Carry on” visar att slagkraften är intakt, men satsningen på världsscenerna har slagit tillbaka på det unika. Ändå, i slutändan måste jag även nämna “To the Stars” och “Temple Walls”, så ja, det är ännu en topplacering för 2019 års vinnare.
Mörk Gryning – Fasornas tid
Låtar som ”The Seer”, “Fasornas tid” och ”An Ancient Ancestor of the Autumn Moon” ligger helt i linje med vad jag rimligen kan önska mig av black metal. Det är vackert, dunkelt och melodiöst. Det stannar dock inte där, utan hela speltiden fylls upp av relevanta nyanser av kolsvart, med stark leverans. Lägg till “Tornet”, “Savage Messiah” och “The Serpent’s Kiss” på listan.
Bombus – Your Blood
Bombus är bland de mest kvalitetssäkrade varumärken du kan hitta i svensk hårdrock idag. De slentriansläpper inte album, så när de kommer till skott är leveransen bombsäker. ”No Rules” tar det hela dessutom ytterligare ett snäpp i slagkraft. Ingen kan gorma så melodiöst som Feffe Berglund. Missa inte heller “Killer”, “Take You Down” eller “Leave And Let Die”.
Legions Of The Night – Darkness
Om den makalösa föregångaren ”Hell” blandade lite olika stilar har ”Darkness” tagit ut de mer experimentella svängarna än mer. Det är mörkt, progressivt och pampigt, med raska tempoväxlingar. Samtidigt bygger det fortfarande på starka melodier, mäktiga körer och vassa riff. Men framförallt bygger det på den förre Metalium-sångaren Henning Basse, som får briljera med en för genren sällan skådad bredd. ”Darkness” känns om en hel opera på fem minuter. ”Hate” är taggtrådshård, men samtidigt med storslagen refräng. Det hela tas till sin perfektion i ”I Don’t See the Light”, där han teatraliskt illustrerar ren galenskap.
Whitecross – Fear No Evil
”Fear No Evil” är det första Whitecross-albumet med nytt material sedan de körde fast i grungeträsket med ”Flytrap” 1996. Då hade gitarristen Rex Carroll redan övergett skutan och bandet drevs vidare av sångaren Scott Wenzel. Nu är rollerna ombytta och Wenzel saknas. Det känns inledningsvis väldigt märkligt att höra ett Whitecross utan hans karaktäristiska stämma, men ersättaren Dave Roberts har riv i rösten och är som klippt och skuren för återuppståndelsen av bandets klassiska 80-talshårdrock. Det är dock ingen tvekan om att den lysande stjärnan är Rex Carroll, som förenar flyhänt teknik och melodisk känsla på ett sätt som få gitarrister mästrar. Här utmärker sig Y&T-ösiga ”The Way We Rock” och ”Man in the Mirror”, Whitesnake-bluestunga ”Fear No Evil”, samt den mönsterbrytande akustiska countryballaden ”Blind Man”.
The Crypt – The Crypt
Behöver världen ännu ett kvinnofrontat ockult band? Ja, uppenbarligen om Leif Edling spökar i bakgrunden som låtskrivare! Det finns nämligen inte en svag punkt på skivan. Men The Crypt sticker också ut med mer tyngd, uttrycksfullhet och explosiv energi än de flesta av konkurrenterna. Låna ett öra till “I Love the Darkness”, “Night of the Devil” eller “Open the Gate” och konstatera själv.
Kissin’ Dynamite – Back With a Bang
Tyskarnas svar på 80-talets Bon Jovi gör ingen besviken. Det är späckat av radiovänliga allsånger, formgjutna att partaja till. Lite snålt med bara en ballad, ”Not a Wise Man”, men med dängor som “My Monster”, “Raise Your Glass”, “Queen of the Night”, ”The Best Is Yet to Come” och ”I Do It My Way” har de redan skickat mig till sjunde pudelrockhimlen.
Dampf – No Angels Alive
Martin “A-tron” Eriksson gör inget halvhjärtat. Är det inte späckat av hitkrokar är det inte klart. Visst sticker titelspåret och “Masquerade” ut lite extra, men det är inget som har lämnats helt i bakvattnet. Även “Ghost”, “Heart of Darkness” och “Mists of Avalon (Don’t Wake Me Up)” är E-type går metal, i bästa form. En fin uppföljare till “The Arrival”.
Ensiferum – Winter Storm
Om föregångaren “Thalassic” hade en somrig vibb, med “Midsummer Magic” som kronan på lövverket, är det precis som titeln antyder bistert vinterkallt här. Det är inte heller lika hitspäckat, utan aningen mer svårt och svårmodigt. Det kräver helt enkelt lite mer tid och kärlek för att tina. Men det är låtar som “Long Cold Winter of Sorrow and Strife”, “Fatherland”, “The Howl” och “Victorious” värda.
The Crown – Crown of Thorns
Äntligen har Crown softat till sig ner till en nivå där de korsar min intressesfär. Första halvan är snudd på briljant melodisk döds. Sedan övergår det mer och mer till ordinär death metal. Eller åtminstone markant mindre slagkraftig sådan. Likväl förtjänar de en framskjuten placering här med låtar som “Martyrian”, Howling At the Warfield och inte minst “Gone to Hell”.
Hammerfall – Avenge the Fallen
När titelspåret pumpar igång får jag direkt en bekant känsla i kroppen. Så här mycket ”Legacy of Kings”-vibbar har jag inte känt sedan 1998. ”Avenge the Fallen” har kanske inte de största hitsen, men Hammerfall verkar ha hittat tillbaka till glöden som jag saknat under åtminstone 15 år. “The End Justifies”, “Hail to the King”, Rise of Evil” och balladen “Hope Springs Eternal” är starka kort.
Dominium – The Dead Don’t Die
Dominum framstår inte som särskilt unika i sitt sound om man skrapar bort det visuella vampyrkonceptet, men skriva klämmiga låtar kan de. ”The Dead Don’t Die” är första singelsläppet och den sätter sig direkt, med viss hjälp av en klassisk vaggvisemelodi. Den flankeras av likaledes genomtralliga power metal-stycken som ”One of Us”, ”Killed by Life” och “Can’t Kill a Dead Man”. Att Dominum kommer att bli nästa stora grej hemma i Tyskland är ingen vild gissning. Frågan är om de är för ostiga för resten av metalvärlden?
Powerwolf – Wake Up the Wicked
En del av mig vill tycka att det har blivit över gränsen klämkäckt, utstuderat och rent av upprepande. De andra 99 procenten diggar som en obotligt tyskofil tok. Hur är det ens möjligt att skriva 10 klockrena hits – igen. Och ändå välja den elfte låten ”1589” som första singelsläpp? Nåväl. Kör på “Sinners of the Seven Seas”, “Viva Vulgata”, “Joan of Arc” eller “Vargamor” i stället.
Octoploid – Beyond the Aeons
Jag hör nästan ingenting av de påstådda influenserna från progrock och psykedelisk rock, snarare är det en modern och genommelodiös dödsmetal med ovanligt väl bibehållen råhet. Skit samma egentligen när Olli-Pekka Laine och vänner radar upp den ena knivskarpa fullträffen efter den andra: “The Hallowed Flame”, “Human Amoral”, “Coast of the Drowned Sailors” och “The Dawns in Nothingness”.
Bruce Dickinson – The Mandrake Project
Du får ingen låt direkt i skallen. Däremot vill du lyssna igen och upptäcka mer. Det är nyskapande och spännande. Trots skiftande stilar är Bruce en trygg röd tråd som får allt att verka höra ihop. Inte minst den avslutande mastodontlåten ”Sonata (Immortal Beloved)” kittlar nyfikenheten. Andra höjdare är “Afterglow of Ragnarok” och den tillspetsade versionen av “If Eternety Should Fail”; “Eternety Has Failed”.
Eclipse – Megalomanium II
Det går som vanligt inte att snacka bort de lättlyssnade och lättfästande låtarna. ”The Spark” och ”Falling to My Knees” är regelrätta skolexempel på låtskrivande i mästarklass. Visst finns känslan att en skiva är den förra lik, nu även till titeln, men det är precis så vi vill ha det. “Until the War Is Over” och “To Say Goodbye” är andra pärlor.
Self Deception – Destroy the Art
Det får väl lov att vara lite moderna tongångar också på listan. Self Deceptions electrorock har fler låtar med hitpotential än armarna på en tioarmad bläckfisk. Ta bara inledningstrion “Kallocain”, “The Great Escape” och “Blood & Scars”. Är du inte övertygad efter detta är det helt enkelt inte för dig. Men prova för säkerhets skull “Matthew McConaughey” och “Beautiful Disaster” också.
The New Roses – Attracted to Danger
Om du tycker att Bon Jovi har gjort helt rätt utveckling musikaliskt på 2000-talet, men saknar färgglada låtar, så är tyska The New Roses helt rätt för dig. Här kan du åtnjuta hela paketet av slagkraftig countryrock som “When You Fall in Love”, “Natural Born Vagabond” och lite skitigare nummer som “Attracted to Danger” och “Bring the Thunder”.
Crossbone Skully – Evil World Machine
Det ska vara ett pretentiöst konceptalbum med en massa prominenta gäster och självaste ”Mutt” Lange som producent. Det är den bästa AC/DC-kopia du hört sedan Krokus glansdagar. Helt enkelt ett 13 låtar långt party, för den som vill att livet ska vara ett bekymmerslöst 1980 för en stund. “The Boom Went the Boom”, “Everyone’s on Dope” och “Let’s Bust the Trust” borde övertyga de flesta.
Nära skjuter ingen hare på fortet: All For Metal, Brothers Of Metal, All For The King, Rage, Evergrey, Nestor, Wormwood, Necrophobic, Tungsten, Stryper, Accept och Saxon.