Det här är årslistan som ger dig det bästa av de bästa, från tuggummipop till black metal. Här finns något för alla, och allt för mig.
Regeln för listan är en låt per artist. Låten i fråga ska ha släppts som singel eller på ett album under 2024.
Som vanligt har jag kämpat på in i det sista för att bredda mig bortom hårdrock och Eurovision. Som vanligt har jag misslyckats fatalt, faktiskt mer än vanligt. Med Eurovision på hemmaplan i Malmö har jag gått all in under säsongen och följt de nationella finalerna runt om Europa. Det är en hel del som har fastnat och som du garanterat aldrig hade hört talas om – om det inte vore för den här listan. Och jag skäms inte ens för det.
För andra året i rad toppar Eurovision-tvåan, tillika vinnaren av folkets röst.
- Baby Lasagna – Rim Tim Tagi Dim
Jag varnade redan på förra årets lista för att Baby Lasagna skulle bli att räkna med i år. Han övertalades att skicka in en låt till den kroatiska Eurovision-uttagningen Dora. Den kom inte med. När den sedan fick en reservplats steg hypen snabbt. Den lättrallade industrimetallen i Pain-stil fångade en bredare publik än vad någon hade kunnat ana. En skojig musikvideo senare var han plötsligt storfavorit, inte bara i Kroatien, utan till att vinna hela Eurovision. Marko Purišić, som han egentligen heter, hade dock knappt uppträtt som sångare tidigare när han äntrade scenen på Dora och det lät därefter. Hypen fick sig en rejäl törn. Men det var ju ännu lite tid fram till Eurovision i Malmö och väl där var han förvandlad till en fullfjädrad artist. Han vann publikens hjärtan och allsången och alldansen i Malmö arena var massiv. Låten om att lämna sitt hem på landsbygden för att söka lyckan har också fått folk världen över att både tralla och dansa med den sympatiske Marko på Tik Tok. För att inte tala om den bevingade frasen “meow cat – please meow back!”. Han vann folkets röst i Eurovision – men sänktes av jurygrupperna till en andraplats. - Alonya Alonya & Jerry Heil – Teresa & Maria
“Teresa & Maria” var den första hypade vinnarkandidaten till Eurovision, redan i början av året. När Alyona och Jerry vann den ukrainska finalen Vidbir dog intresset lika snabbt. Förutsättningarna att spraka där var begränsade och det levde med dem oroväckande länge. När de sedan presenterade sitt storslagna scenbygge i Malmö, som gjorde låten rättvisa i mäktighet, klev de upp på en imponerande tredjeplats. Låten är rysligt vacker, förföriskt mässande och fästande. Missa inte heller Jerrys vintervackra “Snih”. - Visions Of Atlantis – Tonight I’m Alive
“Pirates II – Armada” är späckad av hits och det hade lika gärna kunnat vara den tralliga “Monsters”, episka “The Dead of the Sea” eller vackra balladen “Underwater” som figurerade här. Men “Tonight I’m Alive” har hela paketet med partystämning, folkmusikinfluenser och klistrig refräng. - Sara Siipola – Paskana
En av mina – och många andra fans – tidiga favoriter att vinna hela Eurovision; en stark låt med sång på finska och ett tjusigt, avskalat framträdande. Allt såg också ut att gå vägen i finska uttagningen UMK, efter den internationella juryns poäng, då “Paskana” ledde med 70 poäng mot 48 för Cyan Kicks. Sedan hände det något. Från ingenstans kom sistaplacerade Windows95man och smällde till med 285 tittarpoäng, vilket med råge räckte till seger med 40 poäng. Tänk er att Sean Banan hade vunnit Melodifestivalen 2012 i stället för Loreen och ni fattar magnituden. - Myrath – Let It Go
“Let It Go” eller “Into the Light”? “Into the Light” eller “Let It Go”? Frågan kvarstod in i det sista. En femteplats hade det blivit oavsett. “Karma” är ett nytt starkt album av Tunisiens prog metal-stoltheter. - Dark Tranquillity – Not Nothing
Kunde Dark Tranquillity skriva hits utan de båda avhoppade kreatörerna Niklas Sundin och Anders Jivarp? “Not Nothing” är svaret. Ändå har den skarp konkurrens från bland annat “Our Disconnect” och “Drowned Out Voices” från årets hårdrocksskiva “Endtime Signals”. - Käärijä – Ready to Go
Efter succén med andraplatsen i Eurovision 2023 har Käärijä följt upp med en riktigt stark platta, “People’s Champion”. Missa inte duetten med Erika Vikman, “Rouska” eller den med Tommy Cash, “It’s Crazy, It’s Party”. Men “Ready to Go” är närmast beroendeframkallande slagkraftig. - Fahree & Ilkin Dövletov – Özünle Apar
En underbar och autentisk etnoballad, där Fahrees svala röst blandas perfekt med Ilkins skarpa toner. Den presenterades sent till Eurovision för Azerbaijan, flög under radarn där och missade final. Men efter tävlingen är det den som har blommat ut mest av alla, enligt mig. - Justyna Steczkowska – Witch Tarohoro
Polen hade egentligen inte någon nationell final till Eurovision, men väl 23 namngivna bidrag, där en jury på fem personer delade ut poäng 1-10. Vann gjorde Luna, med blott en poängs marginal. Detta till förtret för stora delar av Eurovision-fanskaran, som ansåg att Justyna (som representerade Polen i Eurovision redan 1995) hade en överlägsen låt och ett framträdande i Eurovision-vinnarklass. - Bruce Dickinson – Sonata (Immortal Beloved)
Iron Maiden-sångaren gör sig ännu bättre på egen kvist. Här får han använda sin röst mer varierat och få fullt utlopp för hela sin kreativitet. Det här är en episk låt – i dess rätta bemärkelse. När Bruce mässar “save me now” på slutet är det extatiskt bra! - Kissin’ Dynamite – The Best Is Yet to Come
De har gjort det igen. Det låter så enkelt, men att gång på gång få till så här skarpa schlagerrocklåtar är något som är långt ifrån självklart. Fråga bara Bon Jovi. Det hade för övrigt lika gärna kunnat vara “My Monster” eller “Raise Your Glass” som hamnade här på listan från albumet “Back With a Bang!” - Angelina Mango – La Noia
“La noia” fastnade för mig redan första gången jag såg Angelina framföra den i den italienska festivalen Sanremo. Väl i Eurovision drunknade hennes naturliga scennärvaro när hon fick sällskap av en hoper dansare, en plottrig scenbelysning och en revampad utstyrsel. Men Angelina är en sångbegåvning och låten är en unik, rytmisk skapelse som sticker ut precis lagom. Hon släppte senare under året ett starkt album, “Poké Melodrama”, där även “Melodrama” och “Che t’o dico a fa'” hade kunnat placera sig högt på den här listan. - Ensiferum – Long Cold Winter of Sorrow and Strife
“Winter Storm” är inte lika hitspäckad som föregångaren “Thalassic”, men “Long Cold Winted of Sorrow and Strife” sticker därmed ut desto mer, med de klassiska Ensiferum-melodierna och en perfekt avvägd blandning mellan hårt och melankoliskt. Även “Victorious”, “Northland” och “The Howl” förtjänar att nämnas. - Eden Golan – Hurricane
Efter mycket om och men fick Israel sin låt och text godkänd för Eurovision. “October Rain” anspelade för tydligt på terrorattackerna 7 oktober 2023 och döptes därför om. Och oj, vilken vacker, känslostark ballad det är! Eden sjunger den dessutom fantastiskt. Det är svårt att inte bli berörd. Eden buades dock ut av politiska aktivister i Malmö arena. Det slog tillbaka kraftigt och mynnade i stället ut i sympati och hyllningar till den unga sångerskans professionella kyla och värdighet i situationen. - Keiino – Hero, Baby!
Keiino var blott sex poäng ifrån att återigen få representera Norge i Eurovision, då med “Damdiggida”, men släppte senare under året en ännu klatchigare låt. Deras blandning av pop, jojk och techno är som alltid spektakulär. - Patty Gurdy & Marko Hietala – I Am With You
En folkmusikkryddad powerballad där den tyska multitalangen Patty Gurdy har slagit sig samman med den före detta Nightwish-sångaren (och basisten) Marko Hietala. Kemi. - Eclipse – The Spark
Det som imponerar med Kissin’ Dynamite är också Eclipse styrka, nämligen låtskrivandet, att alltid ha en ny potentiell hit på lager. När Erik Mårtensson dessutom tar i så att rösten spricker blir det underbart hookigt. - Bombus – No Rules
Bombus är robusta, som alltid. Men nu har de dessutom fått till en låt som har det där lilla extra – deras blivande anthem. - The Crypt – I Love the Darkness
När Leif Edling (Candlemass) lurar i vassen blir det alltid skarpt läge. Här har han hjälpt nykomlingarna The Crypt att förena doomkänsla med snirkliga melodier. - Teya Dora – Ramonda
Konst på absolut högsta nivå. Den var länge min personliga favorit av alla 37 bidragen till Eurovision, efter en fantastisk insats i den serbiska finalen. Men ballader anses tråkiga idag och att Teya Dora ens tog sig till final få anses som en vinst i sig. - The Crown – Gone to Hell
The Crown har här tagit steget fullt ut och blivit melodiös döds. Det är så klart enbart positivt. Med “Gone to Hell” kröner de en stark “Crown of Thorns”. - Ollie – My Friend
Ollie kom tvåa i Eesti Laul, där han ställdes mot det putslustiga folkpunkkollektivet 5miinust and Puuluup. Ollie vann juryns röster, men i slutändan fick hans slagkraftiga metalcore knappt hälften så många tittarröster i vare sig finalen eller superfinalen. En rejäl vaskning av Estland. - Mileo – You’re Mine
Med ett framträdande som inte gick att missa och en låt som förföljer dig vare sig du vill det eller inte tog Mileo hela Europa med storm i den andra semifinalen i Melodi Grand Prix. Men norrmännen föredrog en falsksjungande Aqua-kopia i stället och det blev tack och hej direkt för Mileo. - Rage – Under a Black Crown
De tyska veteranerna slog till med ett dubbelalbum, “Afterlifelines”, vilket möjligen hade kunnat slås ihop till ett enkelt, för bästa resultat. Men “Under a Black Crown” är inte desto mindre än av deras hårdare och bättre låtar – någonsin! Balladen “In the End” är en annan favorit. - Legions Of The Night – Darkness
I en minisymfoni av galenskap vältrar sig sångaren Henning Basse i mörkret. Underbart för den som vill ha sin prog metal “lagom” och byggd på skarpa, vackra melodier. - Irama – Tu No
Irama gick som ett av fem bidrag till den sista superfinalen i italienska Sanremo. Men väl där fick han bara 6,9 procent av rösterna, i ett mycket komplicerat system som bland annat baserades på juryröster, mediaröster och tittarröster i olika omgångar. Nu vann min favorit Angelina Mango, men Irama hade sannerligen inte gjort bort sig i Eurovision med sin fantastiska röst och känslosamma ballad. - Tiri Gjoci – Ne Enderr
En fin Balkanballad, från albanska Festivali i Këngës, som jag gärna hade sett i Eurovision i stället för Besa och “Titan”. Tyvärr saknade Tiri all form av karisma på scenen, men låten förblir fantastisk. - All For Metal – Path of the Brave
En krigarballad av det slag som Manowar var mästare på en gång, från ett album späckat av klyschig tysk heavy metal. Det var en fin komplimang, om du undrar… - D-A-D – The Ghost
D-A-D har dragit mer och mer åt det här tillbakalutade popsoundet under karriären, där Jesper Binzer kvider nasalt. Att just “The Ghost” blev en sällsynt fullträff är en annan femma. - Marina Satti – Zari
Traditionella grekiska toner blandas med moderna beats och en förförisk hook i “ta ta ta ta”. Marina Satti missade precis topp 10 i Eurovision, men får ändå stå som en förebild för hur framtidens etnopop ska låta. - Whitecross – Blind Man
Helt otippat gjorde Whitecross comeback efter 28 år, med en ny sångare, Dave Roberts. De har lagt om soundet en hel del både jämfört med både sin 80-talsmetal och den mer anpassade 90-talsalternativa rocken. Nu är det mer bluesbaserad hårdrock, á la Whitesnake och Y&T. Men en låt sticker ut alldeles extra, den akustiska countryballaden “Blind Man”. Titelspåret “Fear No Evil” ska också nämnas. - Mörk Gryning – Savage Messiah
Kan black metal bli mer tillgänglig – och tilltalande – än så här? Jag tror inte det. Det osar en hel del Ensiferum över arrangemanget och melodin. - Krick – Drowning in the Rain
Krick var en av tre artister i den slutliga superfinalen i Luxemburg Song Contest, men väl där fick hon ge sig med 13 poäng mot segraren Tali. “Drowning in the Rain” är en i många stycken klassisk Eurovision-ballad, men också en riktigt stark sådan, med stor uppskattning bland fansen. - Bon Jovi – Living Proof
Bon Jovi har haft förtvivlat svårt att få till det de senaste 20-25 åren (trots ett visst uppsving på “This House Is Not For Sale” 2016). På senaste “Forever” har de åtminstone fått till en låt som minner om forna tiders storslag – “Living Proof”, komplett med den karaktäristiska talkboxen och allt. - Eugen – Tisine
Ännu en klassisk Balkan-ballad, vilka sorgligt nog är helt ute för närvarande, även på Balkan. Från Kroatiens nationella final Dora. - Damiano David – Born With a Broken Heart
Äntligen hade jag hittat en låt som inte är vare sig rock eller Eurovision… trodde jag. Sedan såg jag att det givetvis var Måneskin-sångaren, tillika Eurovision-vinnaren från 2021, Damiano David som låg bakom den. Nåja, en riktigt bra låt är en riktigt bra låt, Eurovision-koppling eller ej. - Margaret Berger – Oblivion
Margaret Berger representerade Norge i Eurovision senast i Malmö 2013, där hon kom fyra med “I Feed You My Love”. “Oblivion” är en låt i samma stuk och klass, men nu ville norrmännen uppenbarligen ha något annat och Margaret var aldrig med i matchen. Ändå en låt som har fastnat hos mig och många andra. - Gåte – Ulveham
Jag var inte alls såld när Gåte slog Keiino med ynka 6 poäng i Melodi Grand Prix, men “Ulveham” har växt stadigt för varje lyssning, mycket tack vare ett starkt scenframträdande och Gunnhild Sundlis magiska röst. De hade en kort liten hype i samband med den nationella segern, men den dog ut och Gåte slutade oförtjänt sist i Eurovision-finalen. - Zorja – Lik U Ogledalu
Zorjas dramatiska och känslosamma ballad fick samma poäng (17) som tvåan Breskvica i den Serbiska finalen, men fem bakom segrarinnan Teya Dora. Den sistnämnda var min självklara vinnare, men det betyder inte att Zorja kommer långt efter. - Nemo – The Code
Eurovisionvinnaren “The Code” är en rörig låt, som blandar allt från rap till opera till pop, men som därmed också sticker ut. Låten kräver mer av lyssnaren än tvåan “Rim Tim Tagi Dim”, men blev stor juryfavorit, inte minst tack vare Nemos höga och säkra toner. - Ava Max – Spot a Fake
Hon är en pålitlig leverantör till den här listan, Ava Max. Det kom visserligen inte något nytt album 2024, men ibland räcker det med en singel. - Breskvica – Gnezdo Orlovo
Kontrovesiellt bidrag som sägs gjort för att tilltala serbiska nationalister och därför vann telefonrösterna över Teya Dora i den serbiska finalen, men plockades ner av juryn. Hur det än må vara med den saken är låten i sig oemotståndlig etno för mina öron, komplett med trummor och säckpipa. - Kvaen – The Formless Fires
Hur var det nu med tillgänglig black metal. Jo, Kvaen ger sannerligen Mörk Gryning en match. “The Ancient Gods”, “Basilisk”, “The Perpetual Darkness” och “The Wings of Death”… listan på starka alternativ är dessutom lång från albumet med samma titel. - Octoploid – The Dawns in Nothingness
Olli-Pekka Laine från Amorphis har kanske inte tagit ut svängarna från huvudbandet så långt som ambitionen var, men vad spelar det för roll när hans Octoploid har späckat ett album fullt av melodisk döds av yppersta kvalitet, som “Coast of the Drowned Sailors”, “Human Amoral”, “The Hallowed Flame” och… “The Dawns in Nothingness”? - Damir Kedzo – Voljena Zeno
Ännu en stark Balkanballad från Dora, som innehöll en rad godbitar, där bakom överlägsna “Rim Tim Tagi Dim”. Det är precis det här som Eurovision nu lider sorglig brist på. - Alen Duras – A Tamburitza Lullaby
Ytterligare en stark kandidat från Kroatien, som förstås också var chanslös mot Baby Lasagna. Den akustiska gitarrslingan är en etnisk krydda. - Jacqline – Effortless
Den catchigaste låten i Melodifestivalen. Inte tillräckligt kreddig och Jacqline är inte tillräckligt etablerad som artist för att hota om segern i Sverige, där ditt namn betyder allt, men viss internationell uppmärksamhet rönte hon ändå. - Dominum – Can’t Kill a Dead Man
Kopiorna slår i år originalen, när tyska power metal-vampyrerna Dominium placerar sig högre än varulvarna i Powerwolf. Från skivan “The Dead Don’t Die” kan jag även rekommendera titelspåret, “Killed By Life” och “One of Us”. - Nestor – The One That Got Away
De evigt unga farbröderna är tillbaka och levererar bland annat den här smäktande powerballaden. Oemotståndligt för alla som var med i slutet av 80- och början av 90-talet. “Victorious” är en annan höjdare. - Evergrey – One Heart
Evergrey har inte gjort något intressant på 15 år, men överraskade plötsligt med den här rejäla dängan. Lyssna även på balladen “Ghost of My Hero”. - Jorge Gonzalez – Caliente
Visst, närmast en karikatyr av latinopop, men vilka ska skicka just det till Malmö om inte Spanien? Låten är oemotståndlig och Jorge jobbade sig svettig på Benidorm fest, men räckte inte riktigt hela vägen. - Angy – Se Quien Soy
Angy hade också varit ett bättre val för Spanien än Nebulossa till Eurovision. Energi, attityd och catchig rock i ett. - Marie Reim – Naiv
Underbar 80-talsschlager av det slag som jag brukar avsky, men här blev jag fast direkt. Blev dock inte Tysklands bidrag i Eurovision, tyvärr. - Mahmood – Tuta Gold
Ett riktigt irritationsmoment fösta gångerna, och obegripligt hypad av Eurovision-fansen, med Mahmoods nasala röst som grädde på moset. Men när den väl avfärdats i Sanremo började jag ändå smyglyssna och plötsligt gilla den. Mycket bättre än Mahmoods Eurovision-bidrag från 2019 och 2022. - Bashar Murad – Wild West
Jag gillade inte den politiska dimensionen, där Bashar är palestinier, vilket gjorde Island för ett ögonblick till oddsfavorit i hela Eurovision på förmodade sympatiröster. Men efter ett tag fångade beatet i den här cowboypopen mig med ett välriktat lassokast. Märkligt nog gjorde sig låten betydligt bättre på engelska, vilket annars är emot mina principer. Precis när jag hade förlikat mig med låten föll Bashar tungt mot svaga “Scared of Heights” med Hera Björk, på grund av en förmodat anti-politisk röstning… Nåväl, kanske lika bra att vi slapp det dramat. - Kaleen – We Will Rave
Som hämtad direkt från eurodiscons storhetstid på 90-talet (skriven av de notoriska Melodifestival-svenskarna Anderz Wrethov och Jimmy “Joker” Thörnfeldt) är “We Will Rave” ett ösigt och sorglöst nummer. Kaleen hade svårt att övertyga med sin sångröst i Eurovision, men låten skaffade sig en trogen fanskara bland de partysugna “Vi som älskar 90-talet”-besökarna. - Dampf – No Angels Alive
Martin “A-tron” Eriksson har en sak gemensamt med sitt alter ego E-type: oavsett musikgenre har han en osviklig förmåga att göra låtar som sätter sig direkt. - Sven-Ingvars – En helt vanlig jul
En klämmig, nästan rockig, jullåt som känns fräsch, från bandet som aldrig dör. Jodå, det kan vi absolut klämma in på årslistan. - Cyan Kicks – Dancing With Demons
Det går knappast att göra rock tralligare utan att det blir ren pop. Nu var Cyan Kicks aldrig med och hotade om Eurovision-platsen i år, men vilket annat år som helst (utom 2023, så klart) hade de kunnat ro hem den finska platsen med den här låten. - Windows95man – No Rules!
Windows95man låg sist i den finska finalen UMK när juryn hade lagt sina röster. När publikens röster var räknade hade han vunnit komfortabelt över storfavoriten Sara Siipola. Finnarna ville hellre skoja till det lite än att behöva riskera nesan att missa segern hårfint igen. Och även om låten är en gammal eurodiscobagatell var framträdandet alldeles fenomenalt skojigt och fräckt, spetsat med en liten nakenchock. Det går inte att tycka illa om Günthers nördiga kusin Teemu Keisteri och hans falsettsjungande vapendragare Henri Piispanen. - Aiko & Teya – Hunger
Aiko representerade Tjeckien i Eurovision 2024 med “Pedestal” och Teya var ena halvan av “Who the Hell is Edgar?”-Teya & Salena för Österrike 2023. När de slår ihop sin kreativitet här blir det ännu bättre. - Albin Lee Meldau – If You Ever Change Your Mind
En klassiskt snittad smörsång i modern tappning. Albin har en skön röst. - Self Deception – The Great Escape
Self Deception spelar alternativ rock, metalcore och techno i en härlig blandning. Från den gedigna skivan “Destroy the Art” hämtar vi “The Great Escape”. - Maria Sur – Dance Alone
Maria Sur tog sig till final i Melodifestivalen med “When I’m Gone”, men överglänste sig själv senare under året med den här singeln. - Dotter – It’s Not Easy to Write a Love Song
Sist i Melodifestivalens final? Vad hände här? Folk såg en Loreen-kopia för att Dotter hade samma färg på kläderna och låg ner och sjöng. Vansinne att avfärda den kanske bäst komponerade låten så lättvindigt. Och Dotter var värd bättre på sitt fjärde försök. - Maja Francis – Low
Nytt album från Maja, som nu är mer country än tuggummipop. “Low” får bli representanten här, tätt följd av “Clown Girl”. - Zara Larsson – Can’t Tame Her
Även Zara släppte nytt album under 2024 och den klart mest lysande låten är första singeln “Can’t Tame Her”. Ja, den släpptes tidigt 2023, men enligt reglerna är albumsläpp också möjligt att åberopa här. - Bodine Monet – Tears Like Rain
Ytterligare en tysk favorit. Det går att argumentera för att det bara är en generisk poplåt, men det är ju precis det jag älskar – när det är bra! - Lucifer – At the Mortuary
Lucifer har alltid varit habila, men haft svårare att leverera låtar som man gärna återkommer till gång på gång. “At the Mortuary” är ett klart kliv framåt i det avseendet. - Hammerfall – Hail to the King
Hammerfall låter mer “Legacy of Kings” än på 25 år och “Hail to the King” får symbolisera det på den här listan. Balladen “Hope Springs Eternal” och “Avenge the Fallen” är andra spår som förtjänar omnämnande. - Powerwolf – Sinners of the Seven Seas
En årslista utan Powerwolf låter sig helt enkelt inte göras. Bäst, på ett jämnt, men lite ospetsigt album (“Wake Up the Wicked”) är “Sinners of the Seven Seas”.