För första gången sedan Malmö 2013 har jag sett båda semifinalerna på plats i arenan. De var inbördes väldigt olika.

Tisdagen bjöd på en på förhand nästan given utgång. Jag prickade utan problem in nio av tio finalister i mitt tips. Jag tror inte det har hänt innan. Det var endast Moldaviens spexiga saxofonist som gäckade min personliga favorit Albanien. Sällan har en semifinal varit så uppdelad och förutsägbar.

Torsdagen var tvärtom. Jämnstark och närmast omöjligt att förutse. Jag fick också följaktligen nöja mig med fem av tio rätt. Till på köpet underpresterade artisterna med de bästa låtarna och de med mediokra melodier hade riktigt sprakande shower. Till exempel fick Makedoniens klämmiga diskodänga se sig slagen efter en medelmåttig sånginsats och en riktigt trist ljusshow som aldrig sprakade loss. Jana fick nöja sig med att bli förlovad i direktsändning. Inget öga var torrt…

Samtidigt fick trista bidrag från Norge, Österrike och Israel finalpass efter att ha krämat ur all tillgänglig energi och teknik. För ytterligare andra medelmåttiga bidrag hjälpte det inte att slå på stora trumman med luftballongfärd (Irland), hyperenergi (San Marino) eller överdådig sånginsats (Malta). Inte heller publikfavoriten (varför???) Estland gick vidare.

Ingen vinnarkänsla

Har jag sett vinnaren? Kanske, men jag fick ingen sådan känsla som var ens i närheten av ståpälsen i “Molitva” 2007 eller “Only Teardrops” 2013. Portugal fick som förväntat mest lokalt bifall, tillsammans med (i finalen ofarliga) Moldavien. Bulgarien gav lite gåshud, men kanske ändå inte i vinnarnivå. Danmarks Anja sprakade, men inte på Emmelie de Forest-nivå. Sveriges Robin Bengtsson gav ärligt talat ett grått intryck. Belgiens topptippade Blache tog sig vidare utan att egentligen övertyga. Hon såg mest nervös ut.

Då återstår megafavoriten Italien och min personliga preferens Frankrike som ansluter direkt i finalen. Det brukar gå åt skogen när jag tippar Frankrike. Som förra året, då storfavoriten Amir föll. Jag återkommer med finaltipset…

Fira mångfalden med skägg

Arrangemanget var fullt godkänt. Scenen absolut skitsnygg. Arenan okej invändigt, men lite småtrist placerad och med alldeles undermålig service när det gäller mat. Matköerna till de få ditkörda festivalvagnarna uppgick till trekvart.

Säkerheten sparades det däremot inte på. Arenan vad avspärrad av en yttre säkerhetsring, med vakter utplacerade var tionde meter. Blinkande polisbilar och poliser överallt. Och förstås grundlig genomsökning vid entrén. Mitt försök att smuggla in en kexchoklad lyckades på tisdagen men icke på torsdagen.

Tävlingens slogan är alltså “Celebrate diversity”. Det firar ukrainarna genom att en av de tre unga, snygga, kavajklädda programledarmännen bar skägg. Heja! Tyvärr saknar killarna helt humor och inslagen från green room är hopplöst trista. Det som däremot förgyller är de förfilmade inslagen med nationalhjälten Verka Serduchka.

Christer Björkman har säkerligen bidragit till att ha konsultat arrangemanget på rätt köl, men riktigt upp till svenskklass nådde det inte. Å andra sidan långt från danskt haveri…