Här kommer den traditionsenliga genomgången av alla bidrag i Eurovision Song Constest 2019. Mycket nöje!
Nu är det dags igen. Personligen är jag mindre peppad än på länge, av olika anledningar bortom Eurovision Song Contests kontroll. Låt oss stanna vid att konstatera att det inte blir någon resa till Tel Aviv i år.
Startfältet är annars minst i klass med de senaste åren, även om det hade kunnat vara lite mer av glädje och tempo här och där. Ändå är flera av mina favoriter ballader, i synnerhet dem från Balkan förstås. Som brukligt ser det betydligt tuffare ut i semifinal två.
(Med reservation för eventuella justeringar innan sändning.)
Första semifinalen
1. Cypern, Tamta – Replay
Efter förra årets succé satsar Cypern på en kopia. Lite fantasilöst och lite sämre, men ändå en bra (svenskskriven givetvis) poplåt. Det kan bli final och en fin placering i år med, men knappast segerjakt. Inte minst med tanke på att Tamta låtit allt annat än tonsäker på repetitionerna.
2. Montenegro, D mol – Heaven
Trots vissa entoinslag – en respektabel vithårig gubbe med någon sorts fiol, som inte kommer att få plats på scenen då gruppen redan består av sex käcka ungdomar – är det här en riktigt trist bagatell. Brutalt nederlagstippad på oddslistorna, dessutom.
3. Finland, Darude feat. Sebastian Rejman – Look Away
Darude gjorde sig ett namn med hiten “Sandstorm” för snart 20 år sedan men har väl sedan dess inte gjort mycket väsen av sig. Ändå hade jag nog väntat mig lite mer av den här låten. Refrängen är helt enkelt för svag.
4. Polen, Tulia – Pali się
Jag brukar hylla etno i alla dess former, men den här traditionella polska skriksången, i fyra ljusa stämmor fixar jag inte. Den är bara plågsam för öronen.
5. Slovenien, Zala Kralj & Gašper Šantl – Sebi
En väldigt… försiktig låt; släpig, slö, närmast trött. Ändå är den svår att få ut ur huvudet, på något märkligt sätt. Den är förvånansvärt efterhängsen och uppsökande.
6. Tjeckien, Lake Malawi – Friend of a Friend
Frenetiskt tjatig refräng. Ett riktigt hatobjekt. Jag har svårt att se att det ska kunna ge tjeckerna en sällsynt finalbiljett, men å andra sidan har jag aldrig förstått mig på soulpop.
7. Ungern, Joci Pápai – Az én apám
Inte lika stark som förfjolårets “Origo”. Det visslade/nynnade partiet är småtrevligt, men låten lyfter aldrig. Dock vill jag förstås fortsatt uppmuntra till all form av etnoinslag och hoppas att Joci kniper en finalplats även i år, gärna på tjeckernas bekostnad.
8. Vitryssland, ZENA – Like It
Årets tjatigaste refräng, i hård konkurrens med Tjeckien. 17-åriga Zena kämpar för att få till sången till det bagatellartade popstycket och det kommer knappast att räcka till final.
9. Serbien, Nevena Božović – Kruna
“Kruna” är årets mest renodlade Balkan-ballad och jag gottar mig i det underbara vemodet och de smekande stråkarna. Den har även den goda smaken att dra på med lite tyngre instrument i den andra halvan. Det var länge sedan Balkan-balladerna hamnade högt upp i resultatlistorna nu, men jag hoppas envist på en revival.
10. Belgien, Eliot – Wake Up
Om den unge Eliot går till final blir han en av John Lundviks värsta konkurrenter i soulpopkillegenren. Anonym i början, men växer sakta.
11. Georgien, Oto Nemsadze – Sul tsin iare
Det är tungsint etno och jag älskar det. Det är för låtar som denna som jag älskar Eurovision. Det har varit alltför tunnsått med den varan de senaste åren, men nu verkar det äntligen vara en etno-revival på gång. Förhoppningsvis till final. Troligtvis ingen vinnarkandidat, dock.
12. Australien, Kate Miller-Heidke – Zero Gravity
Ovanligt vågat för att vara slätstrukenhetspopens nya försvarare Australien. Å ena sidan. Å andra sidan brukar inte diskoopera göra någon större succé i Eurovision. Fråga Malena Ernman… Faktiskt hade låten blivit bättre om de helt skippat sopransången i refrängen.
13. Island, Hatari – Hatrið mun sigra
Vad hände här? Island skickar någon korsning mellan Rammstein, Kraftwerk och Pertti Kurikan Nimipäivät (Finlands punkare från 2015). Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att det inte låter vackert. Men det artistiska nyskapandet är starkt och det sticker ut i massan. Bli inte förvånad om det blir final!
14. Estland, Victor Crone – Storm
Den börjar som en soft countrylåt i samma andra som Nederländerna har skickat ett par gånger de senaste åren. Efter denna anspråkslösa början “exploderar” den i en discorefräng. Victor har inte riktigt rösten för att bära upp detta, men låten sätter sig alltför gärna.
15. Portugal, Conan Osíris – Telemóveis
Trist nog får det här bli min andra etnodiss för året. Det är bara konstigt, omelodiskt och svårt att ta till sig. Inte hjälper det att Conan och hans vapendragare studsar omkring som två grodor på steroider på scenen. Det skulle inte förvåna mig om det ändå blir final.
16. Grekland, Katerine Duska – Better Love
Katerine har en fantastisk röst, djup som en önskebrunn. Låten är det dessvärre inte mycket bevänt med. Den är väldigt o-grekisk och väldigt Benelux-isk. I en ganska svag semifinal kan det ändå bli finalbiljett.
17. San Marino, Serhat – Say Na Na Na
Serhat återvänder till tävlingen med årets mysighetsstund, så där som bara Eurovision kan åstadkomma. Tralligt, lätt vemodigt, dansant och behagligt. Och sannolikt långt ifrån final.
Till final: Cypern, Slovenien, Tjeckien, Serbien, Belgien, Georgien, Australien, Island, Portugal och Grekland.
Andra semifinalen
1. Armenien, Srbuk – Walking Out
En typisk modern Eurovision-låt på många sätt. Med ett eldfängt och passionerat framträdande har den en finalplats inom räckhåll. Srbuk har om inte annat en fantastisk röst att luta sig emot.
2. Irland, Sarah McTernan – 22
Ett stycke oförarglig pop, som påminner om något som Bryan Adams skulle kunna ha släppt i förbigående sedan han slutade rocka. Sarah McTernan har dock knappt prickat en ton rätt under repetitionerna.
3. Moldavien, Anna Odobescu – Stay
Det är en klassisk Eurovision-ballad, men även om vi kan tycka att vi har hört den förut är den svår att värja sig emot. Inte minst Annas starka röst bidrar till detta. Ändå hänger finalchansen på en skör tråd i den här konkurrensen, där det gäller att sticka ut mer.
4. Schweiz, Luca Hänni – She Got Me
En av förhandsfavoriterna och jag kan absolut hålla med om att det är en klämkäck bit. Den sticker också ut lite i årets ganska lågmälda och småsega startfält. Given finalbiljett.
5. Lettland, Carousel – That Night
En av få låtar som är så dåliga att de blir störiga. Tyvärr är det inte osannolikt att den här jazzballaden släpas in i finalen av de nyckfulla jurygrupperna, men den ligger inte högt i odds- eller fanlistorna i alla fall.
6. Rumänien, Ester Peony – On a Sunday
Det här är den typen av soft soulpoplåt försvinner bara i flödet, utan att lämna några som helst bestående intryck. En söndagspromenad ut i glömskan.
7. Danmark, Leonora – Love Is Forever
En typisk kärleksschlager av det lillgamla stuket, med en utstuderad mix av språk. Den verkar banal de första gångerna, men den är trallig och växer sakta. På gränsen till final.
8. Sverige, John Lundvik – Too Late for Love
John Lundvik har icke-originaliteten emot sig, med många soulpoplåtar i fältet, men det här är ändå en av de bättre och bör ta sig komfortabelt till final. Men är inte scenframträdandet lite väl sparsmakat och dystert?
9. Österrike, Pænda – Limits
En stiligt framförd minimalistisk låt och den kombinationen brukar vara populär, inte minst hos jurygrupperna.
10. Kroatien, Roko Blažević – The Dream
Det brukar sällan vara ett gott tecken att vara den första låten jag fastnar för. Det har historiskt sett varit en låt jag – och uppenbarligen oftast övriga Europa – hinner tröttna på. Men här är den i alla fall, min personliga favorit. En soft och känslostormande ballad. Som så ofta betydligt vassare när Roko växlar över till det egna språket i andra versen.
11. Malta, Michela Pace – Chameleon
Refrängen kan inte riktigt matcha versen och bryggan, men det är en poplåt full av hitkrokar, som dessutom tar sig under de tre minuternas gång. Behöver jag säga svenskskriven?
12. Litauen, Jurijus – Run with the Lions
En riktig dussinlåt. Att Jurijus verkar ha uppenbara problem att sätta sången hjälper inte till, trots inslagen av överambitiös falsettsång.
13. Ryssland, Sergej Lazarev – Scream
Det är som vanligt pompa och ståt kring Rysslands bidrag, men senast slutade det i bittert favoritfall för Lazarev i Globen 2016. “Scream” är också bra, men kanske inte riktigt vinnar-bra? En dramatisk och tjusig popballad, varken mer eller mindre.
14. Albanien, Jonida Maliqi – Ktheju tokës
Suggestiv etno, i samma anda som Ukrainas vinnare Jamala 2016. Kvalitet är det absolut, men resultatet kommer att bero väldigt mycket på hur spektakulärt framförandet kommer att bli.
15. Norge, KEiiNO – Spirit in the Sky
Blandningen av Rednex, Jon Henrik Fjällgren och Alcazar är absolut unik. Om det är bra eller dåligt är nästan omöjligt att avgöra, men den här låten sätter sig!
16. Nederländerna, Duncan Laurence – Arcade
Storfavoriten i förhandssnacket. De senaste åren har jag blivit lika förvånad varje gång när jag kollar odds och fanomröstningar över vilken låt som dragit ifrån. “Arcade” är inget undantag, men efter lite nötning kan jag köpa att det är en bra bit. Att den skulle vara totalt överlägsen är jag däremot fortsatt tveksam till. Jag vill ha strid in på målsnöret.
17. Nordmakedonien, Tamara Todevska – Proud
Former Yoguslav Republic of Macedonia finns inte mer. Vi välkomnar i stället Nordmakedonien till tävlingen. Budskapet i låten är fint, men i övrigt sjunker den in i scendekoren och försvinner som en grå massa.
18. Azerbajdzjan, Chingiz – Truth
Ett av de bidrag John Lundvik måste bräda för att nå fram. Tjatig soulpop av senaste radiosnitt, som förvånansvärt nog är uppe och nosar på topp-tio i förhandstipsen.
Till final: Armenien, Schweiz, Danmark, Sverige, Kroatien, Malta, Ryssland, Norge, Nederländerna och Azerbajdzjan.
Finalklara
Frankrike, Bilal Hassani – Roi
Frankrike har varit helt överlägsna sina direktkvalificerade kollegor i “stora femman” de senaste åren, med Italien som enda utmanare. Även här står de för kvalitet och slagkraft. “Roi” är en typisk växare, som kan bli farlig i slutstriden, även om den fört en blygsam tillvaro i förhandstipsen.
Israel, Kobi Marimi – Home
Som värdland gäller det som vanligt att ha ett värdigt bidrag för hemmapubliken, utan att riskera att vinna. Där har Israel lyckats lägga sig på precis rätt nivå. Den här balladen är inte dålig, men lagom småtråkig.
Italien, Mahmood – Soldi
Smågnällig och lätt tjatig soulpop, som av någon anledning är förhandstippad i den absolut toppen. Den tar sig något, men av de topptippade är det den jag fastnar minst för.
Spanien, Miki – La venda
Den här fotbollsfiestan är förvisso bland det gladaste du kommer att få se och höra i år, men refrängen är för anonym för att den ska hinna sätta de avtryck den behöver göra på sina tre minuter i rampljuset.
Storbritannien, Michael Rice – Bigger than Us
John Lundvik har varit med och skrivit en av sina värsta konkurrenter, åtminstone på pappret. När det väl gäller är det nog ingen tvekan om att Lundvik sparade den bästa låten till sig själv.
Tyskland, S!sters – Sister
Nej, det blir ingen succé för Tyskland i år heller. Låten har fragment som sticker ut, men de gapande “systrarna” mäktar inte ge den något liv.