Det är dan före dan. Om jag ska rannsaka min egen “valrörelse” har jag mest ägnat mig åt negativt kampanjande. Emot ett parti som jag inte tror på som en positiv kraft för Sverige. Även om det kan vara viktigt att sätta gränser och ta ställning emot saker är det ju någonstans ännu viktigare att vara FÖR något.

Jag är inte medlem i något parti. Jag är inte anhängare av något parti. Jag är inte trogen väljare till något parti. I mina hittills fem riksdagsval i livet har jag röstat på fyra olika partier. Oftast bestämmer jag mig inte förrän i vallokalen. Det är rätt skönt att behålla den relativa neutraliteten och inte känna sig knuten till något parti. Det händer mycket på fyra år; i omvärlden, i de politiska förslagen, i partiernas val av företrädare, i retoriken, i opinionen. Det gäller att vara på tå i sitt val in i det sista. Jag vill inte rösta av slentrian.

Min vankelmodighet beror inte på att jag inte kan hitta något bra parti. Tvärtom, tycker jag att de flesta riksdagspartier har något bra att komma med, och behövs! Att dogmatiskt dra iväg i en enskild riktning är sällan bra. Vi behöver blandning, kompromiss och variation. Maktdelning.

Visst kan även jag ha tvivel kring enskilda företrädare, lösningar och frågor partierna väljer att rösta fram och driva. Visst kan även jag se att flera partier har varit skyldiga till dåliga beslut de senaste 20 åren. Men som helhet har jag stort förtroende för att de vill Sveriges och svenska folkets bästa.

• Vi behöver Miljöpartiets klimatengagemang.
• Vi behöver Moderaternas ordning och reda i såväl ekonomi som brott och straff.
• Vi behöver Vänsterpartiets värnande om de svaga grupperna och om jämställdhet.
• Vi behöver Kristdemokraternas utmanande röst om värderingar och etik.
• Vi behöver Centerpartiets inställning till småföretagande och landsbygd.
• Vi behöver Socialdemokraternas pragmatiska rutin i att samla spretiga intressen, ta ansvar och kompromissa i svåra lägen.
• Vi behöver Liberalernas tro på Europa, individens frihet och icke-extremism.

Om jag får önska fritt skulle hela denna sjuklöver av partier samarbeta mer eller mindre för att åstadkomma följande:

• Återupprätta tryggheten i städer och förorter. Ge polisen och andra myndigheter resurser att bekämpa kriminella gäng och tydligt markera gränser, att samhället står upp och står starkt. Men samtidigt bygga ut socialtjänstens förebyggande arbete mot normbrytande beteende redan i riktigt unga år och stöd åt föräldrar som behöver det. Och naturligtvis stöd till alla att fixa skolan.
• Radera ut köerna till Barn- och ungdomspsykiatrin och akutpsykiatrin.
• Se till att de som behöver assistans enligt LSS får det, så att de kan leva ett så likvärdigt liv som möjligt.
• Se till att socialtjänsten får de resurser den behöver. Alla pratar om kris och brist på poliser, sköterskor och lärare, men hittills har jag inte hört någon i valrörelsen som pratar om bristen på socialsekreterare.
• Utforma ett sjukförsäkringssystem där individer som behöver det inte riskerar att hamna utanför eller mellan stolar på grund av byråkratiskt hårklyveri. I stället ska systemet vara direkt knutet till rehabilitering och samverkan mellan myndigheter, så att vi varken återgår till 90-talets passiviserande massförtidspensioneringar eller att allt ansvar för återintegrering på arbetsmarknaden läggs på individ och arbetsgivare.
• Tillgängligheten till sjuk- och förlossningsvård måste bli bättre och köerna kortas, i hela landet.
• Äldre måste få det stöd de behöver, med boende och hemtjänst. (Och lingon till köttbullarna, trots att vi tar emot flyktingar!)
• Vi måste stå upp för internationellt samarbete och i synnerhet den Europeiska Unionen. Vi vinner alla på frihandel, fri rörlighet, fred och samverkan i stora och gemensamma frågor. Få gärna unionen mer öppen och demokratisk och se till att beslut fattas på rätt nivå, men hota den inte.
• Sverige ska fortsätta att vara ett föregångsland när det gäller miljö- och klimatsatsningar och gröna skatteväxlingar och samtidigt arbeta hårt internationellt med de här frågorna. Insatserna måste samtidigt ge effekt och inte drabba möjligheterna till kommunikation och fungerande infrastruktur i glesbygden.
• Folk som INTE bor i glesbygden kan däremot lyfta sina lata häckar betydligt mer, ställa bilen och promenera, cykla eller åka kollektivt. Kollektivtrafiken ska gå som en klocka, givetvis, i alla väder. Gratis behöver den däremot inte vara. Att inte åka så mycket bil i onödan är dessutom en folkhälsofråga.
• Se till att det är möjligt att leva i hela landet och ändå ha en fungerande välfärd och service.
• Snarast möjligt få till stånd en bred migrationspolitisk uppgörelse, så att vi kan få den frågan ur världen för en tid. Om jag får halvt gissa, halvt önska kommer vi att stå upp för asylrätten, gärna utöka antalet kvotflyktingar, men fortsätta att inte avvika från övriga EU när det gäller till exempel tillfälliga uppehållstillstånd och anhöriginvandring.
• Integrationen måste fungera betydligt bättre och mer genomtänkt än idag, det har den här mandatperioden gjort smärtsamt klart. Idag finns inget folkligt stöd för vare sig öppna hjärtan eller gränser och det beror generellt inte på vare sig brist på medmänsklighet eller vilja, utan på att vi har skapat ett omänskligt utanförskap genom bristande integration.
• Det räcker alltså inte med att prata om jobb, språk och bostäder i integrationsfrågan. Det är bra om detta fungerar, naturligtvis, men det måste till samtal och lösningar om frågor som berör gemensamma värderingar, krav och skyldigheter. Rasism skapas och frodas av upplevda orättvisor.
• Stå upp för mångkultur och religionsfrihet – men samtidigt ha fullständig nolltolerans mot kulturella eller religiösa stollerier som bryter mot lag, med tvång inskränker individens frihet eller utgör ett hot mot vårt öppna samhälle.
• Vi ska värna religions- och yttrandefrihet, utan att för den sakens skull stå flata och handfallna inför extremism, vare sig den kommer från religion, vänster eller höger. Det FINNS utmärkt utrymme i lagen för att balansera detta betydligt bättre än vad vi gör idag.
• Lika möjligheter ska gälla för kvinnor och män, privat så väl som strukturellt i samhället. Det här har inte på något sätt “gått för långt”, inte på långa vägar. Däremot har det gått lite snett på sina håll och fokus har hamnat på helt fel saker. Mindre snack om ord, lekar, kläder och detaljer och mer om hedersförtryck, våldtäkter, familjevåld, sexism, trakasserier, övergrepp och rena orättvisor i arbetsliv och fritidsliv.
• Det ska finnas möjlighet att starta och välja privata alternativ inom vård, skola och omsorg, men det ska bygga på individens valfrihet, inte ägarnas vinstintresse eller någon övertro på utförsäljningar och privatiseringar i sig. Det ska också finnas mycket tydligare krav och kontroll på kvalitet.

Hur ska vi då finansiera allt detta?

Det kan vara så att vi måste ge avkall på saker som visserligen hade varit trevliga att göra, men som inte är lika livsavgörande. Det gäller både vissa skattesänkningar och utökad fritid, semester och föräldraledighet. Personligen klarar jag mig alldeles utmärkt ändå och det finns de som har betydligt större behov i vardagen.

Jag är inte alls emot skattesänkningar eller tid till familjen, tvärtom. Behöver vi sänka skatter av nationalekonomiska skäl, för att stärka konkurrenskraften eller få fart på tillväxt och företagande – gör det. Men som sagt, inte för min privatekonomis skull. Jag säljer inte min röst för någon tusenlapp, så länge andra behöver den bättre.

I längden går det att spara in en hel del pengar genom att minska kontroll och byråkrati, inte minst i statliga myndigheter. Individens behov ska styra i mycket högre utsträckning, inte en organisations regelverk, krav och mål.

Inte minst viktigt ska alla som kan det bidra genom arbete. Det ska löna sig att arbeta. Det ska alltid finnas vägar in i arbete. Vi måste se över alla regler som hindrar folk från att komma in på arbetsmarknaden. Om så hela den svenska modellen ska avvecklas på kuppen. Det här är inte en fråga om sentimentalitet, utan helt avgörande för vår framtid som välfärdsland.

Det här sammantaget gör mig till lite av varje, men kanske mest socialliberal. Trots åtta partier i riksdagen saknas det idag ett riktigt socialliberalt alternativ. Precis som alla partier har sina fördelar, har de också alla sina klara nackdelar. Vilka det är bör nästan ha framgått underförstått av ovanstående så den uppräkningen tar jag inte här.

Inför förra valet var jag orolig. Nu känner jag mig rätt tillfreds faktiskt. Hoppfull om framtiden. Trots en mandatperiod som upplagd för ett högerpopulistiskt parti, med flyktingrekord, terrordåd och gängskjutningar, kombinerat med svårigheter att leverera grundläggande samhällsskydd och välfärd, kommer runt 80 procent att välja att fortsätta att stå upp för ett i grunden öppet och sammanhållet land.

Vi har lärt oss massor och måste absolut göra mycket annorlunda framöver, oavsett vem som nu får bilda regering, men vi har klarat den värsta prövningen. Vi kommer inte att gå samma väg som USA eller Storbritannien. Inte nu.