Först vill jag berätta något roligt. Igår var vi ute i Ödåkra och informerade om de träningslägenheter som socialförvaltningen tänker hyra. Vi hade ingen tur med vädret, men annars var det ett angenämt besök. De allra flesta människor är öppna, tillmötesgående och resonabla, i Ödåkra som i alla andra ställen. Vi hade många givande samtal. Någon hade många synpunkter, med all rätt. Någon ville inte prata med oss alls, vilket vi förstås respekterade. Någon var orolig, men kände sig lugnare efter vårt besök. Någon hade synpunkter på förfarandet i bygglovsfrågan, långt innan socialförvaltningen blev involverad, men inget emot målgruppen för lägenhetshusen. Någon kände sig fullt trygg med detta och hade bara uppmuntran att skicka med oss.

Nästan alla tyckte att det var bra att vi gick runt och informerade. Det här är en av de absolut roligaste arbetsuppgifter du kan tänka dig som kommunikatör, att gå ut och prata med folk. Du får dyka rakt in i vardagen och ta del av åsikter, frågor, känslor och livsöden. Dialog fungerar! Det känns väldigt bra och jag tackar Ödåkra för denna afton!

Nu drar jag mig tillbaka

Sedan vill jag berätta något tråkigt. Det kommer inte att bli fler utflykter till Ödåkra för min del. Jag har idag avsagt mig uppdraget att ansvara för den vidare kommunikationsinsatsen. Orsaken är att någon eller några har beslutat sig för att vända sitt missnöje med det planerade boendet till en kampanj mot mig personligen. Det är helt oacceptabelt och beklagligt. Det gynnar inte någon och kommer inte att leda till en mer konstruktiv dialog.

Det som har hänt är i korthet att någon eller några har ryckt loss citat från mitt föregående blogginlägg (stycket under rubriken Omstart), tagit det ur sitt sammanhang, tryckt upp flygblad och delat ut i postlådor i området. Min blogg är självklart öppen för vem som helst att läsa och tycka till om och det jag skriver här står jag självklart bakom, även när det blåser. Däremot är det mina personliga åsikter, känslor och reflektioner, som jag skriver på min fritid, inte något som socialförvaltningen eller Helsingborgs stad ska lastas för.

Sak och person

Jag vill härmed be alla att sansa sig och se skillnaden på personen och människan David Bergström – och kommunikatören som har fått i uppgift att i tjänsten informera om ett boende.

Som kommunikatör har jag inget med beslutet att öppna träningslägenheter i Ödåkra att göra. Min enda uppgift har varit att på bästa sätt informera de boende i närområdet. Man kan ha synpunkter på själva informationen också, vilket jag vet att många har, och det är inga problem. Jag kan svara på när, hur och varför information har gått ut i olika kanaler. Däremot kan jag inte låta de senaste händelserna och anklagelserna ta fokus från sakfrågan och anser därför att mitt förtroende i frågan är förbrukat. Det är ett beslut jag har tagit helt själv, med tanke på utvecklingen. Kommunikationsplanen ligger fast och kommer att genomföras av andra händer.

Ingen pudel – men ett förtydligande

Självklart har det inte varit min avsikt att kränka någon boende i Ödåkra. Jag tycker heller inte att det är något jag är skyldig till om man läser hela texten och förstår hela sammanhanget. Om någon trots detta känner sig angripen beklagar jag självklart detta.

Mitt inlägg är en fullt ärlig beskrivning av min upplevelse, utan några intentioner om att vara objektivt, heltäckande eller tillrättalagt. Stycket som några har tolkat som kränkande är beskrivningen av mina känslor direkt efter branden (det är fortfarande för mig oklart exakt vad som egentligen har hänt, mer än att någon avsiktligt har kastat in något i en av byggnaderna). Jag skulle skämmas om jag INTE hade reagerat starkt avståndstagande på en sådan händelse. Men det finns fler bottnar i dessa rader.

Det är också ett debattinlägg  som står upp för socialt arbete och våra brukares rättigheter i samhället. Det är inte första gången vi jobbar i stark motvind i folkopinionen och det är inget som vi bör tiga om eller vara rädda för att uttrycka. Om inte vi kan ta den debatten, vem ska då göra det åt oss?

Från instinkt till konstruktiv handling

Sedan är det en poäng i sig att kunna skilja på sina första instinkter – ilska, uppgivenhet och kollektivt skuldbeläggande – och rationellt, konstruktivt och lösningsfokuserat resonemang. Det är mellan raderna ytterligare ett medvetet syfte. I stället för att göra alla socialförvaltningens brukare till en enda målgrupp som utmålas som hot mot barns säkerhet måste vi se dem som unika individer med rättigheter och fråga oss hur vi bäst kan återintegrera dem i samhället. I stället för att skylla ett brandattentat på hela Ödåkra har jag över en natt sansat mig och gått vidare i fast förvissning om att det är viktigare än någonsin att kämpa på och nå ut till dem som behöver och vill ha informationen.

Varför kände jag så?

Att jag i det aktuella citatet är ärlig med mina första känslor borde vara begripligt om man läser hela sammanhanget. Men jag ska ändå utveckla varför jag tänkte – och skrev – så. Jag är en människa, bakom tjänstemannen. När jag läste om branden låg jag i min säng och skulle precis släcka för kvällen. Min fru hade precis påpekat att hon var obekväm med att jag använder min privata facebookprofil i jobbet, för att gå in i en infekterad fråga där många är väldigt arga. Jag försökte lugna henne med att det nog bara är hårda ord, att ingen verkligen skulle kunna ta sig för att göra något handgripligen. I nästan samma andetag klickar jag en sista gång på hd.se på surfplattan och läser rubriken.

Beskrivningen av den chocken och ångesten jag kände i det ögonblicket var inga retoriska påhopp för sakens skull, det var helt genomskinligt äkta och det var jag tvungen att sätta ord på. Min facebookprofil är öppen, med bilder på mina barn. Någon hade redan googlat fram min adress och lagt upp i protestgruppen. Den allmänna stämningen var upptrissad och aggressiv. Jag hade blivit ansiktet utåt för alla missnöjda. Att reagera på allt detta är i första hand mänskligt. I andra hand korkat, rent professionellt.

Hur som helst är det här att lägga fokus på helt fel sak. Jag som person har som sagt ingen del i beslutet och att starta en kampanj mot mig som utsedd budbärare är inte – ska aldrig kunna vara – en väg att få som man vill. Däremot kräver mitt arbete ett visst mått av förtroende från målgruppen och det har jag misslyckats med här. Tack för allt stöd och förståelse från medarbetare och medmänniskor, i Ödåkra och på alla andra ställen!

Jag har funderat lite kring veckans händelser i Ödåkra. Socialförvaltningen ska hyra träningslägenheter. Bomben briserar, bildligt och bokstavligen. Allt spårar ur. Jag hamnar mitt i skottlinjen. Hur speglar det samhället vi har och vill ha? Och vem kan garantera mina barns trygghet?

I natt har jag sovit tio timmar i sträck. Det händer inte ofta. Nu är det i och för sig inte ofta du har det valet som småbarnsförälder, men ändå. Jag behövde det. Under en veckas tid har jag nämligen sovit ungefär tre timmar i snitt per natt. Det är på natten tankarna och frågorna kommer, när du har varit uppe i fullt varv hela dagen.

Frågor som:
Har jag gjort mitt bästa i den här situationen?
Vet jag egentligen vad jag pratar om?
Har jag all information jag behöver ha?
Har jag ställt alla kontrollfrågor jag borde ställa?
Förenklar jag en komplex verklighet för mycket?
Slätar jag över risker?
Är jag styrd av egna eller andras intressen?
Är jag styrd av känslor och värderingar?
Vilket ansvar har jag i detta om det verkligen skulle hända något?
Hur hade jag själv reagerat i samma situation?

Låt oss ta det från början…

Det här har varit den värsta veckan under mina drygt fem år som kommunikatör på socialförvaltningen. Det började helt odramatiskt. Jag fick veta att vi hade hyrt två hus i Ödåkra som ska användas som träningslägenheter. De är nybyggda och var tänkta som trygghetsboende för äldre, men intresset var för svagt på marknaden. Nu blev det i stället ett snabbt avtal som gynnade alla parter. Vi behöver desperat lägenheter. Fastighetsägaren behöver hyra ut 48 stycken. Ny målgrupp – nya tag.

Normalt sett är det här inget konstigt för oss. Vi öppnar boenden överallt, hela tiden. Lägenheter har vi i olika tappningar utspridda överallt i stan: träningslägenheter, bostadssociala lägenheter, hyresgarantilägenheter och bostad först-lägenheter. Vi hyr trappuppgångar, bostadsrätter och hela fastigheter. Vi bygger nytt när det behövs. De läggs i alla områden där vi kan få napp hos fastighetsägare eller tillgång till en ledig tomt. Vi är sällan i position att välja och vraka, utan får ta det som erbjuds.

Målgrupperna är framförallt före detta missbrukare och hemlösa, personer med olika grad av psykisk funktionsnedsättning och – på senare tid – ensamkommande flyktingbarn. I dagens debattklimat verkar den sistnämnda gruppen vara de kontroversiella och “farliga” i folks ögon. Att vi tar god hand om “våra egna” brukar tvärtom krävas alltmer högljutt. Varför gör vi inget för “våra” hemlösa när vi öppnar flyktingboenden till höger och vänster, undrar dagligen folk utan insyn och som oftast har en tvivelaktig agenda. Men det gör vi förstås – också.

Vad är en träningslägenhet?

När en person med bakgrund i missbruk eller psykisk ohälsa flyttar in i en träningslägenhet är den utredd och bedömd som stabil och på väg tillbaka in i samhället. Målet är att personen efter ett eller två år är redo att få en helt egen lägenhet. Det är poängen med socialt arbete, att vi tar hand om dem som behöver stöd under en period i livet och ger dem en ny chans. I det här fallet innebär stödet en individuell handlingsplan och personal på dagtid som hjälper dig med vardagsbestyr som kan vara självklara för de flesta, men inte för den som stått utanför vardagen en tid.

Det kan vara så enkelt som att se till att räkningar betalas, att kontakt med olika myndigheter fungerar, att tider passas, att du sköter städning och andra vardagsbestyr. Det kan också vara stöd att komma in i rätt sammanhang, med ett nytt umgänge eller med att återuppta kontakten med familj och gamla vänner och att få en meningsfull sysselsättning: jobb, praktik, studier eller annat.

Träningslägenheter ligger alltså lite här och där i samhället. Det är inget vi på socialförvaltningen knackar på och informerar grannar om, med hänsyn till våra klienters integritet och trygghet. Skillnaden nu är alltså att det blir 48 lägenheter på samma tomt. Jag köper att det är många på en gång och en stor omställning från 48 pensionärer. Jag köper att man vill ha mer information och kunskap om vad det här egentligen handlar om. Absolut. Men därifrån till det som nu har hänt är steget gigantiskt.

En resumé av Ödåkra-veckan

Kontraktet skrevs under 22 januari. Lokaltidningen grävde fram det direkt och skrev om det 27 januari. Då var jag som kommunikatör fortfarande inte inkopplad. Inget ovanligt i det. Det är mycket att tänka på både i den dagliga verksamheten och i en sådan här större flytt av personer. Först och främst måste brukarna själva, personal, politiker och andra förvaltningar (vård- och omsorgsförvaltningen som nu mister ett boende och skol- och fritidsförvaltningen som blir våra grannar) informeras. Grannarna i området får finna sig i att komma i andra hand.

Dagen efter, 28 januari, fick jag i uppdrag att informera om hyresavtalet. Jag skickade ut ett pressmeddelande och la upp motsvarande information på webben (helsingborg.se och öppnasoc.se). Dagen efter hade vi möte med fastighetsägaren och skrev ihop en kommunikationsplan för internt stöd och ett informationsblad för allmänheten. Det är ovanligt raskt marscherat för en kommunikationsinsats som trots allt inte är akut. Det är två månader till första personen flyttar in. Utöver mig måste vi dock ta övriga personalresurser för att gå ut och informera ur den dagliga boendeverksamheten. Det tar några dagar att pussla ihop arbetsscheman för detta.

Samtidigt hade en protestgrupp bildats på facebook och en digital protestlista cirkulerade runt. Nu eskalerade allt bortom alla rimliga proportioner. Jag gick med i facebookgruppen, presenterade mig i min kommunikatörsroll, delade informationsbladet och började svara på frågor och påståenden. Där blev jag sittande under de närmaste dagarna. Gruppen fick snabbt 500 medlemmar och många var oroliga, några var ursinniga och ett fåtal var direkt fientliga och hånfulla.

Ta skit är jag bra på och efter 15 års erfarenhet av sociala medier kan jag urskilja vilka som det är lönt att svara och vet hur jag gör för att inte låta mig provoceras. Jag känner också igen mönstret tydligt från tidigare protestorkaner vid planerade boenden för psykiskt funktionsnedsatta, på Ramlösagården och i Kattarp.

Folk hetsar upp varandra i grupp och sprider snabbt felaktigheter, vantolkningar, stereotypa bilder, domedagsprofetior och konspirationsteorier. Någon har hört av någon som hört av någon som minsann har jobbat med missbrukare att… Nu ska detta bekämpas med varje till buds stående medel!

En otäck samhällstrend

Det följer samma mönster, men den här gången har det lagts till en dimension vi inte har sett tidigare. Det följer klimatet i samhället i stort och det är skrämmande. Det bygger på ett urskiljningslöst hat, misstro och förakt mot allt som kan räknas som “etablissemanget”. Det spelar ingen roll om det är stat eller kommun, politiker eller tjänstemän, media eller fackförening. Alla ljuger och ingår i en gigantisk maktfullkomlig sammansvärjning mot den stackars vanlige medborgaren.

Det räcker att läsa några gamla inlägg i den här bloggen för att inse att mitt förhållande till lokalmedia knappast kan betecknas som en konspirationspartner… Inte desto mindre anklagar några personer nu HD för att gå i Helsingborgs stads ledband. Komiskt, mitt i allt elände.

Vad värre är, leder den här hatiska och upproriska stämningen i sociala medier och vid köksborden till att någon eller några förr eller senare tar lagen i egna händer. Vi har sett tilltänkta flyktingboenden brinna, vi har sett mobbar attackera gatubarn. I Ödåkra var det någon eller några som kastade in någon form av brandbomb i en av byggnaderna. Det är svårt att hitta något annat rimligt motiv än en protest från en ilsken granne. Det tog mindre än en vecka från den första tidningsnotisen.

Omstart

De första känslorna är att du bara vill ge upp. Du vill aldrig mer ha med någon från Ödåkra att göra. Du vill bara avblåsa hela informations- och dialoginsatsen och låta dem ruttna i missnöje. Vad är de mer kapabla till? Kommer de att attackera personerna som ska bo där? Kommer jag själv eller min familj att hamna i skottlinjen? Till skillnad från människor som kämpat sig upp ur missbruk och psykisk ohälsa har Ödåkra visat sig innehålla en verklig fara för omgivningen.

Men efter ännu en sömnlös natt tar du ändå tag i det som måste göras. Någon eller några är skyldiga till dådet, något fler till att ha uppviglat till det (jodå, det insinuerades i facebookgruppen att husen nog skulle brinna snart) men inte alla. Och förhoppningsvis har några fått sig en tankeställare av detta.

Att jobba mot en så massiv mobb är påfrestande, även om jag är bra på att skilja på yrkesrollen och mig själv som person. Kritik har nämligen haglat inte bara på boendet i sig, utan även mot hur vi har skött kommunikationen, ironiskt nog samtidigt som jag lagt allt annat åt sidan och suttit till sent på kvällarna och svarat på frågor. Det hjälpte inte när en politiker gick ut i media och totalsågade socialförvaltningens information, det vill säga i praktiken min insats. Jag kan ta det också. Jag har dessutom haft full backning och stöd av mina chefer, kollegor och andra politiker. Det som gör mig mest bekymrad – och sömnlös – är samhällsklimatet.

Trygghet och tolerans

Jag förstår om du värnar om dina barns trygghet, absolut. Jag gör det själv. Men det måste finns rimliga proportioner till vad som utgör en fara och vilka konsekvenser vårt vadderade av tillvaron får för samhället i stort. Bilar är livsfarliga. Alla vet det. Ändå är det ingen som bränner bilar för att skydda sina barn. Det är inte ens någon som argumenterar emot att vi behöver gator utanför skola och förskola. Trots att risken alltid finns att något barn kommer att jaga ut en boll i gatan framför en bil. Det går inte att skydda sig mot den risken genom att förbjuda alla bilar. Det går inte att bränna alla spinnrockar i landet för att skydda prinsessan från att sticka sig på sländan.

Om du är beredd att stänga ute människor med en viss bakgrund från samhället för att skydda dina barn, vilka konsekvenser skulle det få? Det mest uppenbara idag är förstås de som av “säkerhetsskäl” inte vill släppa in flyktingar i landet. Det kan komma in en terrorist eller en våldtäktsman. Om det sedan är en av 1 000 eller en av 10 000 spelar ingen roll. Om du genom att hindra 10 000 människor från att komma hit kan stoppa en enda potentiell våldsverkare är det värt besväret, resonerar vissa. Vi kan lämna det galna i det resonemanget åt sidan här och i stället tänka på att “ta hand om våra egna”, som samma människor som vill stänga gränserna ofta säger sig brinna för.

För det första är det absolut nödvändigt att vi tar hand om samhällets svaga grupper. Utan socialtjänstens verksamhet skulle vi verkligen kunna tala om otrygghet. Att grupper av missbrukare och personer med psykisk ohälsa får det stöd de behöver är det absolut mest trygghetsskapande du kan tänka dig. För det andra, vad skulle alternativet vara? Till skillnad från flyktingar kan du inte landsförvisa eller på annat sätt fördriva en före detta missbrukare, eller någon som drabbats av psykisk ohälsa.

Vart skulle de ta vägen, där det då inte finns barn i närheten? Ska de spärras in för gott på institutioner någonstans på landsbygden, utan att någonsin få rätten att återintegreras mitt i samhället? Ska de förvisas till något härbärge på en industritomt, där de heller aldrig kommer att ha en rimlig chans att återkomma till ett värdigt liv? Ska de tvingas driva runt på stan för att ingen kan tänka sig att bli deras granne? Nej, det tycker förstås ingen. Det är klart att de ska få både hjälp och bostad, “men inte HÄR”. “Inte på min bakgård.” “Inte vid mina barns skola, förskola, lekplats eller cykelväg.” “De kan väl bo på andra sidan stan? I det där snobbiga området där alla politiker bor?” “Eller i det där området som ändå har så dåligt rykte och hög kriminalitet att det kan kvitta?”

Så vilket samhälle vill vi ha? Ett där du kan välja bort droger, kriminalitet, hemlöshet och få en andra chans? Eller ett där du för alltid kommer att betraktas som en tickande återfallsbomb som man inte bör beblanda sig med? Ett där någon med psykisk ohälsa kan få stöd att leva relativt självständigt? Eller ett där vi för säkerhets skull spärrar in dem på mentalsjukhus? Om jag tänker på mina barn, vill jag att de ska växa upp i ett samhälle där alla är välkomna, där alla får den hjälp de behöver, där alla är välkomna tillbaka och där alla ses som individer med möjligheter och färdigheter. Där vi alla har saker att lära av varandra oavsett bakgrund.

Våra fantastiska brukarutvecklare

I min andra yrkesroll, som utvecklare på socialförvaltningen, jobbar jag med delaktighet för brukare. Vi samlar brukarorganisationer, med nuvarande och före detta brukare, för att lyfta in dem i vårt utvecklingsarbete. De allra flesta, för att inte säga alla, jag har träffat i det här arbetet är kloka, kreativa och konstruktiva. Ingen ältar gamla oförrätter mot socialtjänsten, utan alla är inställda på att vi tillsammans ska göra det bättre i framtiden.

Ingen – INGEN – har någonsin skrikit på mig, varit otrevlig, hotfull, hånfull eller ens upprörd. Detta trots att de mycket väl kan ha anledning att vara bittra på ett och annat som socialtjänsten har gjort eller inte gjort i deras liv. Men de har lämnat det och ser framåt. Framförallt ser de skillnaden på mig som person, min yrkesroll och mig som representant för en myndighet de inte alltid har kommit överens med tidigare.

Tvärtom har jag aldrig mött sådan uppskattning, sådan värme och sådan ödmjukhet. De frågar mig om de kan hjälpa till med något, för de har hört att vi har en tuff arbetsmiljö på socialförvaltningen. Det är stort.

De är värda all uppmuntran och respekt. De har haft det tufft och de har kämpat sig tillbaka, med eller ibland utan stöd. De är de absolut bästa förebilder mina barn kan ha.

Tillbaka till Ödåkra

Detta i kontrast till när jag besökte ett protestmöte i Ödåkra i torsdags. Min (självsvåldigt påtagna, skall påpekas) uppgift var att dela ut informationsblad och kontaktuppgifter till de som var oroliga och ville ställa frågor. Om möjligt ville jag också lyssna en stund och anteckna frågor. Det fick jag inte – och det är okej. Men när jag precis var på väg att gå briserade det. Den kanonad av ilska, hejdlösa påståenden, glåpord, gråt och skrik som följde är helt enkelt inte okej. Du får ha en åsikt, du får protestera och du får vara arg på hur saker går till, absolut.

Men du kan inte ta en enskild kommunal tjänsteman och göra honom personligen ansvarig för allt ditt myndighets- och politikerförakt. Du kan inte skrika “åk hem, vi vill inte ha dig här” till budbäraren som är där för att informera. Du kan inte fabricera ihop domedagsprofetior om knarkarkvartar, inbrott, barn som får kanyler i armarna, självmordsförsök, prostitution, överdoser och mordbrand – och kräva att jag ska bemöta, eller ännu hellre bekräfta, att det är precis så det nu kommer att bli. Jag själv kan skaka av mig detta, men jag är orolig för tryggheten och bemötandet för de trots allt sköra människor som ska flytta dit.

Det går aldrig att garantera något när du jobbar med människor. Precis som du inte kan garantera ens vad dina egna barn tar sig för i livet, hur mycket du än vårdar och fostrar dem. Men jag skulle nästan våga säga att människor som har varit på botten, blivit utredda och rehabiliterade, har kontakt med socialtjänstens trygghetsnät, har en individuell handlingsplan och får precis det stöd de behöver i vardagen utgör en mindre risk för sin omgivning än en labil villagranne som på en vecka kokar över på sociala medier och går ut och tar lagen i egna händer. Det är där otryggheten bottnar och faran ligger. Och den som oroar sig för områdets status och priset på sitt hus borde fundera på vad det ger för bild av en by som anklagar och dömer grannar – innan de ens har flyttat in.

Eller: Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 3.

Det har varit ett kämpigt år i propagandacentralen. Socialförvaltningen har under 2015 genomlidit några tunga kriser.

Vi avslutade 2014 med en usel medarbetarundersökning, vilket ledde till att socialdirektören beställde en fördjupad undersökning med intervjuer av tio procent av personalen. Den avslöjade i sin tur stora brister i arbetsmiljö, ledarskap och ledningens förtroende hos personalen. Detta ledde i sin tur till en serie artiklar i Helsingborgs dagblad. Personalomsättningen ökade samtidigt dramatiskt och allt blev en ond cirkel där en dyster stämning spred sig internt, samtidigt som ryktet som arbetsplats försämrades externt.

Med detta som utgångsläge blev kommunikationen viktigare än någonsin. Vi ändrade fokus från extern kommunikation till intern. Det är svårt att marknadsföra verksamheten utåt, med 400 medarbetarambassadörer som inte mår bra och inte känner sig delaktiga. Vi hoppas förstås att vi har lyckats bidra till att vända trenden.

Under 2015 har vi därför på våra 1,3 tjänster* för kommunikation bland annat:

• Stärkt nyhetsförmedlingen via intranätet. Totalt har vi producerat 277 nyheter (med stöd av vår IT-samordnare). Det inkluderar bland annat rapportering om det förändrings- och förbättringsarbete som har pågått i organisationen, en tidigare och tydligare rapportering från ledningsgruppen, sammanfattning av Lex Sarah-utredningar och rapportering av medieaktuella händelser. Allt för att stärka personalens delaktighet. Dessutom har vi förstås också lyft fram goda exempel, nya rutiner och tips på föreläsningar och annat som händer.
• Startat och utvecklat öppnasoc.se, som ett öppet intranät. Här finns mycket mer att göra i både form och innehåll, men delarna om förvaltningens utvecklingsarbete med brukargrupper är så här långt ganska väl utbyggt och använt – inte minst av brukarrepresentanterna själva. Här lägger vi numera även de interna nyheter och reportage som kan vara av minsta intresse för någon annan än våra medarbetare. Med kallelser och minnesanteckningar till brukargrupperna har vi gjort 92 inlägg under året.
• Startat en intern facebookgrupp med 154 medlemmar, där vi dels speglar det som händer på intranätet och öppnasoc.se, för den som hellre vill ha sina nyheter i den kanalen, och dels ökar den sociala delaktigheten, där varje medlem kan bidra med synpunkter, inlägg och bilder från sin arbetsvardag och mer lättsamma trivselinlägg.
• Varit med och arrangerat två Lex Sarah-seminarier, där vi tillsammans har gått igenom de åtgärder som ett antal utvalda utredningar har lett till. Detta för att följa upp vad som händer i de enskilda frågorna, men även för att avdramatisera rutinerna och stärka känslan av att organisationen lär och utvecklas av sina misstag.
• Arrangerat en inspirationsdag kombinerat med julmingel på Dunkers kulturhus, där verksamheterna själva har fått lyfta fram saker de är stolta över.
• Direktsänt via webben (Bambuser) från föreläsningar/konferenser: avslutningskonferens för Case management: del 1, del 2, del 3 och del 4, besök av professor Per Skålén (Centrum för tjänsteforskning vid Karlstad universitet) och besök av Cecilia Grefve, regeringens nationella samordnare för den sociala barn och ungdomsvården. Detta för att medarbetare och brukare som inte kan närvara ska få chansen att följa med, direkt eller i efterhand.
• Varit stöd till verksamheterna i arbete med klarspråk, presentationer, broschyrer, sociala medier, mediekontakter, inbjudningar, marknadsföring, stadens nya varumärkesplattform och introduktion av nyanställda.

Dessutom har vi förstås fortsatt med och utvecklat våra externa uppgifter:

• Löpande uppdaterat våra cirka 200 sidor på helsingborg.se, tillsammans med respektive verksamhet. Under året har stadens webb fått en ny plattform och nytt utseende, vilket har lett till en hel del merjobb, men också en fantastisk förbättring. Det gav också frukt i en förstaplats i Sveriges kommuner och landstings (SKL) undersökning av information på internet till landets kommuninvånare. På socialförvaltningen har vi jobbat mer fokuserat på sidorna för psykisk funktionsnedsättning, stöd till barn och unga (med hjälp av en ungdomspanel från ett HVB-boende), familjehem (inte minst med information kring ensamkommande flyktingbarn), föreningsbidrag och information till företag som vill sälja tobak.
• Arrangerat en heldag på Röda kvarn i samband med Skåneveckan för psykisk hälsa, med totalt närmare hundra besökare. Detta för att dels berätta om hur Helsingborgs stad arbetar med våra invånare med psykisk ohälsa, men även för att lyfta och uppmärksamma frågorna generellt. Du kan se större delen av dagen på Helsingborgs stads bambuser-konto: Del 1 – Case management och Må bra-kör, Del 2 – Vad sysslar de med på Sköldenborg, Del 3 – Brukarutvecklare och brukarorganisationer, Del 4 – Yoga och mindfulness.
• Jobbat vidare med projektet klarspråk, både internt och externt. Vi ska som myndighet skriva vårdat, enkelt och begripligt i alla kontakter med våra invånare. Vi har bland annat haft en klarspråksgrupp där brukare har granskat våra texter på webben, i broschyrer och i utredningar. Under det kommande året ska det här leda vidare till en översyn av beslutsmallar och annan dokumentation, vilket även kommer att göra det lättare för socialsekreterare att skriva i vardagen.
• Debatten om hemlöshet har fortsatt och vi har regelbundet stämt av läget med stödboendeenheten, tagit fram underlag till media, rapporterat på webben och svarat på frågor i sociala medier.
• Vi planerade och genomförde ett kort föredrag i Helsingborgs stads monter på Kvalitetsmässan i Göteborg, där tre brukarutvecklare fick representera socialförvaltningen tillsammans med socialdirektören. Inslaget sändes förstås på Bambuser och blev den mest sedda av stadens 20 sändningar.
• Gjort en film med representanter för våra olika stödboendeformer, där de får berätta hur de trivs i sitt boende, om det är något de skulle vilja ändra på och om de känner att de kan påverka. Den kan förstås ses på youtube.
• Gjort en film om projektet Bättre hälsa för unga romer. Även den hittar du förstås här.
• Uppdaterat diverse broschyrer.
• Uppdaterat diverse övriga externa webbplatser och bloggar, bland annat: Den gemensamma staden, Verktygslådan, Barnahuset och Familjehuset.
• Producerat ett antal artiklar och notiser till Helsingborgs stads sida i Lokaltidningen och Hallå.
• Gjort inlägg och svarat på inlägg på Helsingborgs stads facebooksida.
• Representerat socialförvaltningen i diverse nätverk och arbetsgrupper i stadens centrala kommunikationsarbete (bland annat: kommunikatörsnätverk, arbetsgrupp för nytt intranät, nätverk för extern kommunikation, arbetsgrupp för kommunikationsprocesser, webbredaktörsnätverk och avstämningar med webbredaktionen, klarspråksgrupp och kommunikation kring flyktingar och ensamkommande flyktingbarn).

Vad vi inte har gjort:

• Skickat skönmålande pressmeddelanden. Efter Helsingborgs dagblads “granskning” av kommunikationen i Helsingborgs stad i våras (se tidigare blogginlägg) har vi mer eller mindre lagt ner den servicen till media. Vi publicerar vad vi arbetar med i våra egna kanaler, företrädesvis öppnasoc.se och tillhandahåller förstås även fortsättningsvis information och faktaunderlag till media vid förfrågan.

Fotnot: Jag jobbar halvtid som kommunikatör (med en kollega på 80 procent) och halvtid som utvecklare. Även om tjänsterna går in i varandra när det gäller nämnda öppnasoc, klarspråk, Skåneveckan för psykisk hälsa och Kvalitetsmässan – kort sagt i det som berör delaktighet för brukare – är utvecklingsarbetet en helt annan historia, som jag återkommer till…

Läs även:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?
Journalisten vs. kommunikatören (den oredigerade versionen…)
Helsingborg har flest kommunikatörer, media “rasar”…
Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 2

Med tanke på det intresse som har funnits kring mina inlägg om jobbet som kommunikatör i offentlig verksamhet känner jag viss förpliktelse att fortsätta på ämnet. Nu ska jag förvisso snart logga ut för en välbehövlig semester, men här kommer ett axplock ur vad som är på gång just nu, på det lilla propagandaministeriet på socialförvaltningen i Helsingborgs stad.

• Vi har startat upp en klarspråksgrupp, för att granska våra texter – från webbinformation till LSS-utredningar. Allt ska bli vårdat, enkelt och begripligt, är det tänkt… Särskilt glädjande är intresset från våra brukarorganisationer. På första mötet kom sex brukarrepresentanter, på det andra fem. De har redan gett oss en hel del att jobba med. Det här är viktigt för dem, och därmed för oss.
  .
• Vi fortsätter att utveckla vår webbplats Öppna socialförvaltningen och den har fått mycket positiv respons både från brukargrupperna och från andra förvaltningar. Form och teknisk plattform är än så länge enklast tänkbara: en nästan omodifierad wordpressblogg. Allt fokus har lagts på att öppna upp vår tidigare interna information. Den ska så småningom fylla tre huvudfunktioner: 1. öppna upp våra data, våra processer, våra dokument och våra metoder för granskning från brukare, invånare, andra kommuner och myndigheter och media – i förhoppning om att bidra till organisationsutveckling; 2. sprida information om vad som händer i vårt interna utvecklingsarbete, inte minst till alla våra olika brukargrupper; 3. ett nytt öppet intranät.
  .
• Projektet Bättre hälsa för unga romer har kommit fram till halvtid. I lördags hade vi sommarfest för alla familjer och andra involverade. Vi hade stora planer på att göra en dokumentärfilm om projektet. Ambitionerna har skalats ned efter hand, eftersom brist på utrustning och tid har gjort att det filmade materialet inte riktigt håller måttet, men en liten youtubesnutt har det blivit – och återigen är det innehållet som är det viktiga:
  .
• En annan liten filmsnutt med två av våra tidigare hemlösa, som numera är brukarrepresentanter i vidareutvecklingen av Bostad först. Inslaget är översatt till engelska eftersom chefen för stödboendeenheten ska presentera Helsingborgs arbete på en konferens i Paris i veckan:
  .
• Sysselsättningen för psykiskt funktionsnedsatta har flyttat till nya lokaler. Det blev till ännu ett inlägg i vår blogg för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Om allt går enligt planerna ska staden arrangera en heldag under Skåneveckan för psykisk hälsa 5-11 oktober. Förhoppningsvis mer om detta senare, alltså.
  .
• Relaterat till ovan har jag varit ute och pratat med några av grannarna till ett av våra LSS-boende för psykiskt funktionsnedsatta, mitt i ett pittoreskt villaområde i utkanten av staden. Glädjande nog hade ingen av dem haft några som helst problem eller störningar av att bo nära boendet. Det fick jag gärna hälsa våra oroliga grannar i Kattarp, där vi planerar att inleda byggandet av ett nytt boende för samma målgrupp under året. Jag tar med mig detta till nästa informationsrunda i Kattarp!
  .
• Regeringens nationella samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, kommer på besök nästa fredag. Bland annat är hon nyfiken på vår planerade innovationsgrupp för att förenkla dokumentationen i våra utredningar så att socialsekreterare kan frigöra mer tid till klienterna. Om allt går vägen kommer även forskare följa den processen framöver. Vi har bjudit in alla berörda medarbetare och brukare via diverse kanaler och ska även direktsända det hela via Bambuser.

Tja, det var ett axplock av den senaste skönmålande propagandan. Glad midsommar!

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Helsingborg har flest kommunikatörer – media “rasar”…

Enligt en undersökning i Dagens Samhälle har Helsingborgs stad flest anställda kommunikatörer per 10 000 invånare (6 stycken). I det pågående kalla kriget mellan journalister och kommunikatörer tolkas det automatiskt som något negativt.

Flera nyhetsmedier vill också få det till en ohämmad ökning på kort tid. Det är säkert sant, om du förenklar verkligheten så att du bara tittar på hur många med titeln kommunikatör som är anställda i respektive kommun, från ett år till ett annat. Men sanningen ser som vanligt mer komplex ut. Till att börja med är kommunikatör en ung yrkeskategori – inte minst i offentlig verksamhet – som har vuxit fram ur ett behov och ur en lång lista på krav.

Droppar på budgetstenen

Låt mig först och främst klargöra att det är få kommuner/förvaltningar/offentliga myndigheter som frivilligt ökar på sin personalkostnad om de inte absolut måste. I synnerhet inte om det inte rör de traditionella, lagstadgade kärnverksamheterna. Det är snarare så – om man får svära lite i kyrkan – att vi generellt sett släpar lite efter i utvecklingen, och inte satsar nytt förrän trycket är ohållbart.

Omvärldens, invånarnas, brukarnas och de egna medarbetarnas krav på en fungerande kommunikation har alltså under flera år droppat tålmodigt på budgetstenen. Varje liten eftergift till något nytt och lite abstrakt, som på kort sikt tar medel från något gammalt och konkret möts samtidigt av starkt internt motstånd.

Kommunikatör vs. socialsekreterare

Inte minst har motvinden blåst stark inom en verksamhet som socialförvaltningen, där en kommunikatör förstås ställs mot att anställa en socialsekreterare till i en hårt arbetsbelastad organisation. Varje procent kommunikatörstjänst har förhandlats fram genom år av intern förankringsprocess och mödosam självrannsakan. Är det jag gör nu det som kommer flest av våra brukare/invånare/medarbetare till del, eller kan jag prioritera annorlunda?

När jag började på socialförvaltningen i Helsingborg 2010 hade vi 75 procent informatör tillsvidare och 50 procent webbredaktör visstid. Fem år senare har vi 150 procent kommunikatör tillsvidare. 2005 fanns det formellt sett ingenting av detta. Så visst har det ökat, på pappret. I verkligheten är det däremot så att flera av våra stående eller återkommande arbetsuppgifter är sådant som någon måste göra, anställda kommunikatörer eller inte. Det delades tidigare upp på kanske 20 andra anställda, med andra huvuduppgifter, kompetenser och arbetsbeskrivningar.

I bästa fall av egenintresse eller i värsta fall på order av chefen ägnade sig socialsekreterare, chefer eller administrativ personal åt allehanda vardagliga kommunikationsgöromål. Någon pulade med den externa webben. Någon skrev lite på intranätet. Någon gjorde en broschyr.  Någon gick på ett centralt nätverksmöte i något projekt. Någon skrev protokoll (som i bästa fall arkiverades). Någon gjorde några nummer av en personaltidning. Någon banbrytare startade en blogg om sin verksamhet. Någon höll i en mejllista. Någon skickade ett pressmeddelande. Någon kanske till och med gjorde en film. En hel del blev säkert riktigt bra, men det blev samtidigt spretigt, ojämnt och ineffektivt. Nästan omöjligt att samordna, utveckla och utvärdera.

Alternativt beställde man tjänsterna av byråer eller konsulter, eller köpte dyra annonsplatser, till mångdubbla kostnaden.

Webben blev konkret

När webben slog igenom på allvar var det något konkret. Reaktivt, förvisso. Nästan motvilligt. Vi måste vara tillgängliga på webben. Socialförvaltningen har själva eller i samarbete med andra förvaltningar ansvar för ungefär 200 webbsidor bara på helsingborg.se som måste hållas aktuella och uppdaterade. Alla förvaltningar behövde alltså en webbredaktör. Samtidigt behövdes det någon som kunde göra lite snyggare broschyrer, skicka pressmeddelanden i stadens mall och göra nyheter till intranätet. Informatören föddes. Till en början med högst oklara uppgifter. Ingen visste nog riktigt vad en informatör gör. Men låt mig samtidigt garantera att det inte en dag sedan dess har förekommit att efterfrågan från verksamheten har varit mindre än tillgänglig arbetstid…

Självklart har vi som varit med ett tag i respektive förvaltning gjort en resa som heter duga till att idag vara kommunikatörer, med i många fall helt andra huvuduppgifter och ökat internt anseende. Vi har efterhand flyttat fram våra positioner, utvecklat vår egen kompetens, repat mod och skapat eller lyft fram behov som ingen visste fanns, eller som ingen hade tid att ta tag i. Idag har vi utöver den konkreta produktionen (som vi knappt hinner med längre) en helt annan  strategisk roll i intern och extern kommunikation, närmare organisationsutveckling och ledning. Helt enkelt därför att kraven på kommunikation ständigt ökar.

Kravlistan blir längre

En del av kraven har funnits länge, men “glömts” bort, andra tillkommer i en strid ström: från lagar, regeringsuppdrag, socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL), invånare, brukare, brukarorganisationer, medarbetare, chefer, stadsledningsförvaltningen…

Myndigheter ska skriva klarspråk, säger regeringen. Kommuner ska ha tydlig information på webben för barn och unga som råkar ut för psykisk ohälsa, säger SKL. Vi ska vara öppna och tillgängliga i vår information till allmänheten, säger socialnämnden. Vi ska ha en informationsberedskap i kris, vi ska ha en öppenhet mot media, vi ska jobba med delaktighet för våra brukare, vi ska svara på inlägg i sociala medier inom 24 timmar… Listan kan göras oändlig på absoluta krav på kommunikation som på ett eller annat sätt dykt upp de senaste åren.

Stor kunskapsbrist

Allt det här och allt annat vi gör, tenderar att skalas ned till “skönmålande nyheter” och “vilseledande propaganda à la Nordkorea”, när media granskar kommunernas kommunikationsarbete. Rimligheten är noll, kunskapsbristen stor, eftertanken obefintlig.

Journalister ska absolut granska offentlig verksamhet. Jätteviktigt. Men en anställd kommunikatör är inte en motvikt till media, eller – ännu mer absurt – orsaken till att media är i kris. Om jag vore journalist idag hade jag varit orolig över att ett ökat antal människor väljer att sätta större tilltro till Affes statistikblogg och Petterssons blogg än till etablerade nyhetstidningar. I stället läggs fokus i debatten på att kommuner samtalar direkt med sina invånare utan att nådigt passera traditionella mediedrakar.

För den som vill få ett hum om vad jag gör – egentligen – finns ett dagsaktuellt axplock här…

Tidigare på ämnet:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Journalisten vs. kommunikatören

Det osar unket av bitterhet och förakt i Sveriges journalistkretsar. Det inbillade(?) hotet kommer från det växande antalet kommunikatörer i myndigheter och offentlig verksamhet.

Vår egen lokaltidning Helsingborgs Dagblad har gång på gång svårt att dölja sin avoga inställning till Helsingborgs stads kommunikatörer. Så kallade granskningar målas upp med små, men tydliga och rent åsiktsbaserade pikar om rubriker på pressmeddelanden och annat som misshagar granskaren, men som helt saknar faktisk betydelse i sammanhanget.

Till exempel när den akuta hemlösheten sjunker i den årliga mätningen är HD:s vinkel att kommunikatören (det vill säga undertecknad) har skönmålat bort 60 personer i själva pressmeddelandet. Vi “stoltserar”, via en “PR-plattform”… Den ansvarige chefen pressas nästan att be om ursäkt. Så här såg pressmeddelandet ut.

Nu senast har Publicistklubbens ordförande Björn Häger kräkt ur sig en hel tirad i en krönika, som till stora delar bygger på och hänvisar till HD:s granskning av kommunikationen i Helsingborgs stad.

De talar om skönmålning, PR-jippon och politisk propaganda. Jämförelserna haglar mellan allt från Nordkorea till trendkänsliga PR-maskiner. För mig blir avogheten lätt bisarr.

Bristande självinsikt

I detta finns det flera nivåer av bristande självinsikt. Och bristande kunskap. Journalisterna lyckas med konststycket att både över- och underskatta sin egen betydelse på samma gång.

Överskatta, genom att leva kvar i tron att de själva utgör den enda kanalen för kommunikation mellan myndighet och invånare. Och att de är de enda som granskar vad som händer i offentliga verksamheter. Detta speglar sig sedan så att de tror att allt en kommunikatör gör på något sätt är riktat till (eller mot) dem.

Låt mig därför först slå fast att arbete som på något sätt har med media att göra, inklusive omvärldsbevakning, utgör grovt uppskattningsvis runt fem procent av det kommunikativa arbetet på socialförvaltningen i Helsingborg. Resten av tiden ägnar vi åt att på olika sätt föra dialog DIREKT med medarbetare och allmänhet.

Dels är det ett behov som alltid har funnits, men som kanske inte alltid har prioriterats. Det borde vara en demokratisk rättighet för alla invånare både att få veta vad som faktiskt händer med våra skattepengar, vilka beslut som fattas och vart du kan vända dig när du behöver hjälp och stöd. Det borde vara lika naturligt att du som invånare kan vara med och påverka både ditt eget ärende och hur offentliga verksamheter styrs. Det kan inte vara ett monopol för media att föra allas talan och låta allmänheten fortsätta dialogen på nåder via en insändarsida eller kommentarsfält.

Idag finns det helt andra öppningar för den enskilde att ta reda på fakta, ifrågasätta och få svar. Myndigheter är öppnare med vad vi gör och varför, vi har börjat lyssna bättre och vi är framförallt mycket bättre på att följa upp och svara. Tidigare kunde vi gömma oss bakom trygga väggar och det enda hotet kom från en dörrknackning av Janne Josefsson. Idag öppnar sig organisationerna sakta men säkert inifrån.

En smärtsam process

Det är också en smärtsam process, där du som myndighetsperson blir mer sårbar och öppen för kritik och rena drev. Därför behövs kommunikatörer också som intern stödfunktion. Vi suddar ut “inga kommentarer” och plockar fram budskapet, även där och när det smärtar som mest.

Tidigare fanns en stark tendens i offentlig verksamhet att sopa problem och – nästan ännu värre – förslag på lösningar under mattan. Kommunikatörens roll i detta är, tvärt emot vad journalister gärna hävdar, att dra fram problemen i dagens ljus, ställa cheferna mot väggen internt och följa upp de förbättringsförslag som kommer från medarbetare och allmänhet.

Rädsla för media

Om det finns ett motstånd mot media och rädsla för medieuppmärksamhet så kommer den inte från kommunikationsavdelningen, utan från chefer som vill skydda sig själva och sina medarbetare. Du kan gräva dig blå som journalist och du får ändå aldrig den insynen och förtroendet i verksamheten som en kommunikatör får från insidan.

Att chefer och politiker är rädda för media är också något som media själva har skapat, genom hänsynslös och sensationslysten drevjournalistik. Att predika öppenhet och tjänstvillighet mot media är inte alltid lätt, när det finns en djup misstro i organisationen att allt en myndighetsperson säger ska vinklas om och användas emot hen.

Hade journalisterna inte haft kommunikatörer på insidan som kan förklara hur media tänker och agerar i olika sammanhang hade ni sannolikt mött en växande mur av misstänksamhet och ovilja och en rad musslor i era granskningar. Eller mekaniska Bosse Ringholm-papegojor.

Medias granskande roll är fortfarande viktig. Ni får gärna granska och vara aldrig så kritiskt inställda, men får då också finna er i att behovet av att nyansera bilden ökar i motsvarande grad. För sanningen är nästan alltid mer komplex än vad som ryms i en artikel eller ett tv-inslag.

Det ÄR också medias uppgift att berätta om självmordsstatistik, arbetslöshet, rasism, bostadsbrist, gängkriminalitet, nedlagda Pressbyråer, politiker på porrklubb och allt annat som Björn Häger radar upp. Det ska vi inte ta ifrån er. Vår uppgift är att göra något åt det och berätta vad. I detta finns ingen motsättning.

Skönmålning eller demokrati?

Det handlar också till slut om invånarnas förtroende för offentlig verksamhet. Om de som verkligen behöver vår hjälp och vårt stöd drar sig för att söka kontakt, eftersom de har bilden av att vi inte kan uträtta något vettigt ändå, blir det ett demokratiskt problem. Det hade varit direkt oansvarigt att lämna till media att avgöra vad i vår verksamhet som allmänheten behöver veta eller vem som ska få svar på vad.

Självklart ska allmänheten få veta när vi misslyckas och missbrukar makt och ställning. Att dölja något skapar inte förtroende. Lika självklart ska de få veta när vi gör något bättre än innan och när vi har något nytt att erbjuda. Det är inte skönmålning, det är en demokratisk rättighet.

Media har heller inte tålamodet att följa upp frågor. De måste dra vidare till nästa oroshärd. Vem är intresserad av att redovisa de tio åtgärder som skandalen för ett halvår sedan ledde till? Och vem har rätt att veta? Självklart de som drabbades, de som riskerade att drabbas i framtiden och de som var med att ta fram lösningarna. Allmänhet och medarbetare.

När drevet går

Media underskattar också sin makt. När ni “låter drevet gå” mot politiker och höga chefer kan ni nästan ensidigt sätta agendan – och i slutändan avgöra vem som får gå och vem som får nåd.

Jag läser just nu Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. Juholt blev offentligt avrättad i media, utan egentlig chans att försvara sig. Han fållades in och drevs snabbt och otäckt målmedvetet mot stupet. Redan under processens gång framkom det av svaga, oberoende röster i bakgrunden att grunden till drevet var ofattbart tunn och dessutom planterad av personer med helt egna intressen och drivkrafter inom partiet.

Ändå svalde media i stort betet med hull och hår och gick sedan vidare till nästa offer, närmast helt utan självrannsakan. Om det är framtidens journalistik – driven av pressen att sälja sig snarare än att berätta en sanning – är det inte konstigt om det bildas en beredskap, även om jag fortfarande inte ser det som en av mina huvuduppgifter som kommunikatör.

Juholt var naiv att tro att om han bara tog på sig hela skulden, bad om ursäkt och gjorde rätt skulle han överleva. Problemet var bara att han aldrig var skyldig. Och att han aldrig blev “frikänd”.

Att stödja och utveckla med kommunikation

De andra 95 procenten av en offentlig kommunikatörstjänst är arbetsuppgifter som andra tidigare har utfört lite vid sidan om, i helt andra tjänster, som nu blir mer professionaliserade, samordnade och strategiska. Det lyfter förhoppningsvis en del börda från enskilda tjänstemän som jobbar inom till exempel vård, skola och omsorg.

Men kommunikation är också att ta ännu ett steg. Det är att stå upp för den enskilde medarbetaren, stå upp för ett arbetsklimat där det går att vara kritisk, konstruktiv och kreativ och faktiskt även stolt för det man gör. Traditionen bjuder att offentliganställda ska vara tysta, tacksamma och trogna sina byråkratiska rutiner.

Men det finns en innovationsanda även inom socialt arbete! Det kanske inte är intressant för media att skriva om att socialarbetare utvecklar nya arbetsmetoder. Det säljer inte lösnummer precis. Ändå är det något som allmänheten bör få veta, eller åtminstone kunna hitta information om och som i slutändan kan hjälpa dig eller dina närstående i en svår situation. Behovet av att kommunicera som myndighet är närmast oändligt. Media får ursäkta…

På Öppna soc kan du se hur vi “skönmålar” vårt arbete på socialförvaltningen i Helsingborg, genom bland annat utvecklingsgrupper med brukare och medarbetare.

Här kan du läsa mitt svar på HD:s granskning av Helsingborgs stads kommunikationsarbete och mer om vad jag faktiskt gör om dagarna.

Vad gör en kommunikatör i Nordkor… förlåt, Helsingborgs stad? Om du läser granskningen i Helsingborgs dagblad verkar svaret vara: skickar (för) positiva pressmeddelanden, agerar valarbetare åt styrande politiker och lanserar stadens vision och varumärke för att attrahera kreativa unga.

Det är en cynisk och snäv bild av kommunikation. Vad värre är osar det lite surt av ett illa dolt antydande att det vi gör inte kommer stadens invånare till någon nytta.

Vad gör socialförvaltningens alla öppna stödinsatser för nytta om inte invånarna känner till vilken hjälp de kan få? Vad händer med invånare och medarbetare som har goda idéer om hur vi ska utveckla vår verksamhet om ingen tar hand om dessa, för dem vidare till rätt bord, följer upp vad som händer och återknyter till invånarna? Att offentlig verksamhet har en fungerande kommunikation är ett demokratiskt fundament!

Politisk styrning

Är vi då Kim Jong Danielssons valarbetare? Som tjänsteman i en politiskt styrd organisation har du att utgå från de politiska målen för verksamheten. Det är självklart. Allt annat vore ett odemokratiskt tjänstemannastyre, som jag inte tror att HD förespråkar egentligen. Att politiker vill att deras beslut ska genomföras under mandatperioden och sedan kunna sola sig i glansen – i synnerhet ett valår – tror jag att de flesta är kapabla att förstå och genomskåda. Men det är ju så långt ifrån syftet med stadens kommunikation som man kan komma. Hur hade samhället sett ut om vi INTE talade om vad vi gjorde – med hänvisning till att det mesta bygger på politiska beslut och syftar till att göra saker bättre för invånarna?

Kritisk granskning är viktig

Vi ska absolut granskas av media. Allt vi gör är inte rätt eller bra. Som kommunikatör förespråkar jag ständigt total öppenhet mot media och allmänhet. Vi ska finnas tillhands och svara på frågor, vägleda i verksamheten och skyndsamt tillhandahålla handlingar och ta fram faktaunderlag, vare sig frågan kommer från en journalist eller ett invånarinlägg på facebook. Vi ska aldrig väja för kritik eller obekväma frågor.

Vi ska allra helst föregå den, genom att själva presentera den öppet och samtidigt tala om vilka åtgärder vi tänker ta för att rätta till det som inte fungerar. Det här är självklarheter för alla kommunikatörer. Tyvärr verkar det inte vara så som vi uppfattas av journalister på HD, som snarare har en sorts beröringsskräck mot att kontakta oss och hellre går omvägar i organisationen i sina granskningar.

Vi kan säkert bli bättre på att sätta mer negativa rubriker på våra pressmeddelanden, men du bör komma ihåg att även om dessa ligger öppna för vem som helst att läsa på webben är de främst riktade till rutinerade journalister. Som journalist förväntar jag att du kan handskas med en sidas ofta torrt faktaunderlag, kryddat av något klyschigt uttalande, utan att låta sig vilseledas av rubriken.

Ganska ofta är det snarare så att media inte bryr sig om att följa upp och granska vad vi gör, vare sig vi skickar pressmeddelanden eller inte. Det har helt enkelt inte tillräckligt medialt nyhetsvärde. Då får vi göra det själva. Som kommunikatör ställer jag ständigt obekväma frågor till mina chefer (och politiker). Jag ser också till att invånare och (i socialförvaltningens fall) brukare kommer till tals och får svar, även när frågorna är obekväma. Jag ser så långt det är möjligt till att ingen fråga står obesvarad i sociala medier.

Kommunikation som organisationsutveckling

Som kommunikatör är jag en del av organisationens utvecklingsarbete. Det låter kanske pretentiöst, men kommunikation är inte begränsat till vad vi skickar ut i pressmeddelanden. Det är ett ständigt flöde, internt på förvaltningen, internt i staden och externt med invånarna. Det gäller att dels vara öppna med vad vi gör och dels se till att allmänheten verkligen kan ta del, vara delaktiga och inte minst i slutändan kan dra nytta av verksamheten. Alla dessa led inkluderar olika former av kommunikation. Det går inte att överlåta den bara på media, som – inte minst genom HD – främst ser sin granskande roll. Det är (återigen) jättebra med kritisk granskning, men invånarna har rätt att veta även det vi kan erbjuda som faktiskt fungerar.

Som kommunikatör på socialförvaltningen utvärderas jag ständigt i förhållande till att satsa pengarna på en socialsekreterare i stället. Våra socialsekreterare går i många verksamheter på knäna och det är förstås de som främst hjälper våra mest utsatta invånare. Allt jag gör värderas alltså utifrån vad det gör för nytta för våra medarbetare (som blir avlastade, informerade, hörda och sedda) och inte minst våra brukare och andra invånare. Den faktiskta effekten av kommunikationsinsatser är svår att mäta i rena siffror, absolut, men tro mig att jag inte hade suttit här om verksamheten inte hade ansett att jag gjorde nytta.

Hur hamnade jag här?

Men låt oss ta det från början! Det var tillfälligheter som gjorde att jag började jobba på socialförvaltningen i Helsingborgs stad. Det började som ett gig bland andra, ett två månader långt projekt som webbredaktör för Skolfam. Egentligen något jag skulle ha gjort som frilansare, men av någon anledning valde jag en projektanställning. Här är jag nu, drygt fyra år senare… Varför? Jag skulle ju bli journalist, som alla andra…

Skolfam

På socialförvaltningen träffade jag först Leif, som är innovatör i socialt arbete. Han är mannen bakom Skolfam, en arbetsmodell som ska underlätta för familjehemsplacerade barn att lyckas i skolan – vilket i sin tur bidrar till bättre sociala framtidsutsikter. Modellen blev väldigt framgångsrik och de goda resultaten markanta. Forskare följde processen och kunde kontinuerligt mäta och belägga resultaten. Modellen har nu spridit sig över hela landet. Detta gick ganska obemärkt förbi Helsingborgs dagblad.

Min roll i Skolfam var begränsad till att utveckla webben, skriva samarbetsavtal och andra dokument och till att digitalisera och modernisera de matematikdiagnoser som pedagogerna använde för att kartlägga barnens mattekunskaper. Inget märkvärdigt i rent hantverk, men såvitt jag vet används diagnoserna än för att hjälpa utsatta barn.

Bostad först

Snart träffade jag på Dinah, då verksamhetschef på vuxenverksamheten, som precis hade vågat satsa på Bostad först – en modell där hemlösa får en egen lägenhet utan att först “förtjäna” den genom att klättra på boendetrappan med olika kravsteg. Med sin lägenhet som grund kan de sedan ta tag i resten av sin problematik: missbruk, psykisk ohälsa, fysisk hälsa, sysselsättning, socialt umgänge, ekonomi, kontakt med familj och så vidare. Helsingborg var först i Sverige med att införa modellen, (som kommer från Storbritannien och nått framgång i USA). Även Bostad först följs av forskare och deras rapporter är närmast entydigt positiva.

Jag blev bland annat involverad i en konferens, där jag intervjuade de boende själva och i att försöka övertyga hyresvärdar om att bidra med fler lägenheter. HD bemötte detta med närmast totalt ointresse, trots otaliga inbjudningar till konferenser och presentationer av resultaten.

Ramlösagården

En tredje upplevelse som formade mig var protesterna mot ett planerat boende för psykiskt funktionsnedsatta på Ramlösagården. Det spårade ur fullständigt med stormöte med en uppretad mobb på 300 personer, insändare, facebookgrupp, blogg och t-shirts. Helt enkelt en otäck och massiv intolerans mot en av samhällets svagaste grupper.

Kommunikatörens hjärta

Det var någonstans här jag gick från den administrativa rollen som webbredaktör/informatör och axlade rollen som kommunikatör. Här fanns helt enkelt berättelser som berörde mig och som Helsingborgs invånare förtjänade att få känna till. Här fanns socialarbetare med ett brinnande patos för att hjälpa utsatta människor. Här fanns innovationsanda och vilja att tänka nytt och utveckla gamla bekväma vanor. Här fanns inte minst människorna som blev hjälpta – och människor som ännu inte blev det.

Jag insåg (om jag inte gjort det tidigare) att det som berättas i en aldrig så lokal mediekanal är en så otroligt begränsad och snävt utvald bild av vad en kommun egentligen gör. En bild som nästan enbart fokuserar på antingen kritisk granskning (vilket är bra) eller glättiga evenemang (vilket också är bra), men som sällan går på djupet och följer upp vad som rör sig bakom kulisserna. För varje tragiskt misslyckande (för de förekommer – självklart – i en så svår myndighet) finns det fantastiska människoöden och mycket hjärta. Jag satt på berättelser som ingen journalist i dagens snabba informationsflöde någonsin skulle få tid att fördjupa sig i.

Det var inte helt lätt att börja utveckla kommunikationstanken i en organisation som socialförvaltningen. Här är vi av tradition duktiga på det personliga mötet, men tanken på att kommunicera brett och öppet med omvärlden hade knappt ens landat, annat än hos spridda individer. Jag fick bygga på det som fanns, lyfta goda exempel och tålmodigt bida min tid en aning.

Begränsade resurser

Det jag och mina kommunikatörskollegor har gjort på socialförvaltningen, har vi gjort med mycket begränsade resurser. Det säger jag inte för att framhäva oss, utan för att sätta perspektiv på HD:s vinkel om stadens pengaflöde i kommunikationsfrågor. Som allra mest har vi under mina fyra år varit en och en halv tjänst. En stor del av tiden har jag suttit själv på en halvtidstjänst. Bemanningen har hittills aldrig varit i närheten av tillräcklig för att möta efterfrågan…

Vad vi har gjort

Direktiven från våra politiker var tydliga – vi måste öppna upp oss och bli tillgängliga, börja kommunicera med omvärlden, tala om vad vi gör – bra som dåligt – och inte minst bättra på vårt anseende hos allmänheten så att folk som verkligen behöver det vågar söka sig hit för hjälp och stöd innan det är så illa att de hamnar här ändå.

Det har hänt fantastiskt mycket på bara ett par år. Inte alls så att jag kan ta åt mig äran för detta, men jag har oftast funnits med på ett hörn och dragit mitt strå till stacken.

• Vi har börjat använda sociala medier och svara på frågor och kritik från våra brukare och invånare

• Vi har öppnat upp oss för medias granskning och finns tillgängliga för att serva journalister, svara på frågor och bereda faktamaterial (vilket HD tyvärr är sämst i klassen på att utnyttja)

• Vi har börjat marknadsföra våra så kallade tidiga insatser, så att stadens invånare vet vilken hjälp de kan få, även med små problem

• Vi har utvecklat fler vägar för att rekrytera familjehem (en ständig brist), bland annat via film och sociala medier

• Vi var den förvaltning som satsade mest på Helsingborgs stads klarspråksprojekt. Så gott som alla våra 400 medarbetare gick seminarieutbildningen för att lära sig skriva på ett sätt så att våra brukare förstår vad vi menar

• Vi har arrangerat en heldag för våra 400 medarbetare på Stadsteatern, med allt från brukarmedverkan, föreläsningar och chefsutfrågningar till allsång och dragshow

• Vi har genomfört massiva dialoginsatser i Kattarp, där vi mött fler protester mot ett planerat LSS-boende för psykiskt funktionsnedsatta

• Vi har kämpat tappert mot den ensidiga mediabilden av bostadslöshetsfrågan och lyft den från att bara handla om för eller mot akuthärbärgen till en satsning på vad som enligt närmast all forskning och erfarenhet faktiskt hjälper människor vidare till ett värdigare liv

Och mycket, mycket är på gång

• Vi ska förbättra vår internkommunikation, så att medarbetarna blir delaktiga i organisationsutvecklingen, bland annat genom innovationsgrupper och ett nytt interaktivt intranät

• Vi håller på att bilda brukargrupper tillsammans med våra frivilligorganisationer, för att äntligen ge substans till mål som delaktighet och brukarperspektiv

• Vi ska genomföra en bredare kampanj för att synliggöra psykisk ohälsa

• Vi ska göra verksamheten ytterligare transparent genom en öppen webb, där vi kan lägga upp våra arbetsprocesser, vårt utvecklingsarbete och annat spännande för allmän beskådan och granskning

• Vi utvecklar uppföljningen av våra Lex Sarah-utredningar. Till att börja med ska vi presentera resultat och åtgärder internt via intranät och seminarier. När alla är bekväma med att detta handlar om organisationsutveckling och inte pekande på vem som eventuellt har gjort fel i enskilda fall tar vi nästa steg

Och en massa, massa mer. Det finns förstås en daglig produktion för att vara tillgängliga för invånarna och medarbetarna via helsingborg.se, sociala medier, bloggar, broschyrer, intranät och annat. För att inte tala om alla personliga möten i nätverk och arbetsgrupper, där vi lyfter de sociala frågorna på agendan.

Nu kommer poängen…

Poängen jag skulle landa i är att det blir närmast surrealistiskt främmande för mig när HD minimerar vårt arbete till att vi sätter “fel” rubrik på ett pressmeddelande (vilket jag inte ens håller med om – läs gärna utskicket i fråga och bedöm själv hur muntert och “skönmålande” det är), låter politiker uttala sig om nämndsbeslut och pratar om varumärke och Helsingborg 2035 ihop med våra kollegor i staden. Tyvärr visar HD:s granskning mest upp den egna okunskapen (och kanske fördomarna) om vad en kommunikatör gör i en offentlig förvaltning – och varför.

Vad gör en kommunikatör – en sammanfattande bild