Förra året vann en artist med skägg och långklänning. Tvåa kom en duett. Trea en balladtjej. Därför ser vi i år duett på duett där män med skägg sjunger ballader med kvinnor i långklänning. Eller bara långklänningar. Eller bara skägg. Eller bara duetter. Eller… bara ballader. Och så några få avstickare, såsom Måns (som i och för sig har skäggstubb han också).
I tisdags på plats i Wiener Stadthalle, igår hemma i soffan med iPad och hörlurar. Världarna har knappast varit mer skilda…
Det kluriga med Eurovision är att trots månader av promotion, där artisterna reser runt och framför sina låtar och gör intervjuer, trots påkostade musikvideor och klockrena studioversioner är det slutligen på scenen i arenan det avgörs. Det är där den falsksjungande avslöjas och avfärdas utan pardon. Det är där det går att lyfta en i grunden “hyfsad” låt till ren magi med ett sprakande nummer.
Under uppladdningen inför årets Eurovision har jag roat mig med att plocka ut 20 låtar som aldrig tog sig till final (sedan de TV-sända semifinalerna infördes 2004). De flesta var faktiskt inte ens nära. Ändå tycker jag att just de här förtjänar en plats i Eurovision: Revanschen.
Continue reading Eurovision: Revanschen – Finalmissarna ni inte minns
Genom historien har världen skakats av otaliga extrema ideologier, vare sig de sprungit ur eller propagerat för vänster, höger, kristendom eller islam. Med facit i hand kan de flesta av oss vara överens om vilka strömningar som inte har varit så lyckade. Men det har visat sig vara desto svårare att identifiera ett snett spår när det håller på att byggas, nästan oavsett hur mycket det ekar av historiska stöveltramp. Därför har historien gång på gång upprepat sig, till mångas förvåning. Aningslösheten har alltid varit människans värsta fiende. Tron på att det är något annorlunda den här gången…
Inte ens Sverigedemokraternas egna historia är nog för att ge deras väljare upplysning om vilken väg de trampar allt mer taktfast på. Det var då. Nu är det annorlunda. Nu behövs SD, säger man. ”Lite nationalism har ingen dött av.”
Det poleras frenetiskt på den allra yttersta ytan. Det paketeras om och propageras. Normaliseras och rycks fram positioner. Ändras etiketter. Ändå finns alla tecken kvar, öppet. För den som orkar bry sig. Historiens vingslag går inte att värja sig emot. Inte heller den ruttna frukten som aldrig faller långt från trädet.
Det räcker att du går till SD:s eget propagandaorgan Samtiden (styrt av järnrörsmannen och Ungernflyktingen Erik Almqvist) för att få det serverat i klartext. Nasrin Sjögren lyckas få med allt i en enda krönika. Att hon gör det lite från sidan, från sitt “mellanförskap” som invandrare, förändrar inte budskapet nämnvärt:
Visst har vi hört det förut. Jag blir rädd. Inte för att de här åsikterna finns i begränsade kretsar, det har de alltid gjort. Utan för att de fungerar. Igen och igen och igen. De delas, gillas, hyllas och applåderas, av allt större och bredare massor. “Precis det man själv tänkt och som alla andra tänker, men inte våga säga”, tjoar man. På grund av sådana som mig, som reagerar. Som inte håller med. Överlöpare, konspiratörer och förtryckare eller vilseledda, godtrogna och manipulerade? Vi som inte passar in i den önskade nygamla världen. Fortfarande över 80 procent av befolkningen förvisso, men stadigt minskande…
Visst är det dags att vakna och agera! Men inte genom att skapa ett “vi” och ett “dom”, utan genom att fortsätta att envist stå upp för medmänsklighet i vardagen, samarbete över gränser och en inkluderande världsgemenskap. Där SD står för förbud, skuldbeläggande, inskränkande, konfronterande, stängande, uppdelande, isolerande och uteslutande, under aldrig så “kärleksfulla”, “kristna” och “rasismhatande” flaggor, måste motmedlet fortfarande vara öppenhet, tolerans, förståelse, tilltro och en ömsesidig gemenskap. Politiskt korrekt, om du vill.
Dessa grundläggande demokratiska värden får aldrig bli skällsord eller symboler för naivitet eller passivitet. Det är i högsta grad den realistiska, tydliga och klarsynta vägen framåt. Det handlar inte om att blunda för de utmaningar vi faktiskt ser i samhället, utan att ha tålamod nog att lösa dem tillsammans, utan att utse syndabockar, skapa motsättningar och klyftor mellan utsatta grupper. Det är mycket vi inte har lyckats med de senaste åren i Sverige, i EU och i världen. Det är delvis för att det inte finns några enkla lösningar. Om någon kittlar ditt öra med en enkel lösning ÄR det för bra för att vara sant.
Det osar unket av bitterhet och förakt i Sveriges journalistkretsar. Det inbillade(?) hotet kommer från det växande antalet kommunikatörer i myndigheter och offentlig verksamhet.
Vår egen lokaltidning Helsingborgs Dagblad har gång på gång svårt att dölja sin avoga inställning till Helsingborgs stads kommunikatörer. Så kallade granskningar målas upp med små, men tydliga och rent åsiktsbaserade pikar om rubriker på pressmeddelanden och annat som misshagar granskaren, men som helt saknar faktisk betydelse i sammanhanget.
Till exempel när den akuta hemlösheten sjunker i den årliga mätningen är HD:s vinkel att kommunikatören (det vill säga undertecknad) har skönmålat bort 60 personer i själva pressmeddelandet. Vi “stoltserar”, via en “PR-plattform”… Den ansvarige chefen pressas nästan att be om ursäkt. Så här såg pressmeddelandet ut.
Nu senast har Publicistklubbens ordförande Björn Häger kräkt ur sig en hel tirad i en krönika, som till stora delar bygger på och hänvisar till HD:s granskning av kommunikationen i Helsingborgs stad.
De talar om skönmålning, PR-jippon och politisk propaganda. Jämförelserna haglar mellan allt från Nordkorea till trendkänsliga PR-maskiner. För mig blir avogheten lätt bisarr.
I detta finns det flera nivåer av bristande självinsikt. Och bristande kunskap. Journalisterna lyckas med konststycket att både över- och underskatta sin egen betydelse på samma gång.
Överskatta, genom att leva kvar i tron att de själva utgör den enda kanalen för kommunikation mellan myndighet och invånare. Och att de är de enda som granskar vad som händer i offentliga verksamheter. Detta speglar sig sedan så att de tror att allt en kommunikatör gör på något sätt är riktat till (eller mot) dem.
Låt mig därför först slå fast att arbete som på något sätt har med media att göra, inklusive omvärldsbevakning, utgör grovt uppskattningsvis runt fem procent av det kommunikativa arbetet på socialförvaltningen i Helsingborg. Resten av tiden ägnar vi åt att på olika sätt föra dialog DIREKT med medarbetare och allmänhet.
Dels är det ett behov som alltid har funnits, men som kanske inte alltid har prioriterats. Det borde vara en demokratisk rättighet för alla invånare både att få veta vad som faktiskt händer med våra skattepengar, vilka beslut som fattas och vart du kan vända dig när du behöver hjälp och stöd. Det borde vara lika naturligt att du som invånare kan vara med och påverka både ditt eget ärende och hur offentliga verksamheter styrs. Det kan inte vara ett monopol för media att föra allas talan och låta allmänheten fortsätta dialogen på nåder via en insändarsida eller kommentarsfält.
Idag finns det helt andra öppningar för den enskilde att ta reda på fakta, ifrågasätta och få svar. Myndigheter är öppnare med vad vi gör och varför, vi har börjat lyssna bättre och vi är framförallt mycket bättre på att följa upp och svara. Tidigare kunde vi gömma oss bakom trygga väggar och det enda hotet kom från en dörrknackning av Janne Josefsson. Idag öppnar sig organisationerna sakta men säkert inifrån.
Det är också en smärtsam process, där du som myndighetsperson blir mer sårbar och öppen för kritik och rena drev. Därför behövs kommunikatörer också som intern stödfunktion. Vi suddar ut “inga kommentarer” och plockar fram budskapet, även där och när det smärtar som mest.
Tidigare fanns en stark tendens i offentlig verksamhet att sopa problem och – nästan ännu värre – förslag på lösningar under mattan. Kommunikatörens roll i detta är, tvärt emot vad journalister gärna hävdar, att dra fram problemen i dagens ljus, ställa cheferna mot väggen internt och följa upp de förbättringsförslag som kommer från medarbetare och allmänhet.
Om det finns ett motstånd mot media och rädsla för medieuppmärksamhet så kommer den inte från kommunikationsavdelningen, utan från chefer som vill skydda sig själva och sina medarbetare. Du kan gräva dig blå som journalist och du får ändå aldrig den insynen och förtroendet i verksamheten som en kommunikatör får från insidan.
Att chefer och politiker är rädda för media är också något som media själva har skapat, genom hänsynslös och sensationslysten drevjournalistik. Att predika öppenhet och tjänstvillighet mot media är inte alltid lätt, när det finns en djup misstro i organisationen att allt en myndighetsperson säger ska vinklas om och användas emot hen.
Hade journalisterna inte haft kommunikatörer på insidan som kan förklara hur media tänker och agerar i olika sammanhang hade ni sannolikt mött en växande mur av misstänksamhet och ovilja och en rad musslor i era granskningar. Eller mekaniska Bosse Ringholm-papegojor.
Medias granskande roll är fortfarande viktig. Ni får gärna granska och vara aldrig så kritiskt inställda, men får då också finna er i att behovet av att nyansera bilden ökar i motsvarande grad. För sanningen är nästan alltid mer komplex än vad som ryms i en artikel eller ett tv-inslag.
Det ÄR också medias uppgift att berätta om självmordsstatistik, arbetslöshet, rasism, bostadsbrist, gängkriminalitet, nedlagda Pressbyråer, politiker på porrklubb och allt annat som Björn Häger radar upp. Det ska vi inte ta ifrån er. Vår uppgift är att göra något åt det och berätta vad. I detta finns ingen motsättning.
Det handlar också till slut om invånarnas förtroende för offentlig verksamhet. Om de som verkligen behöver vår hjälp och vårt stöd drar sig för att söka kontakt, eftersom de har bilden av att vi inte kan uträtta något vettigt ändå, blir det ett demokratiskt problem. Det hade varit direkt oansvarigt att lämna till media att avgöra vad i vår verksamhet som allmänheten behöver veta eller vem som ska få svar på vad.
Självklart ska allmänheten få veta när vi misslyckas och missbrukar makt och ställning. Att dölja något skapar inte förtroende. Lika självklart ska de få veta när vi gör något bättre än innan och när vi har något nytt att erbjuda. Det är inte skönmålning, det är en demokratisk rättighet.
Media har heller inte tålamodet att följa upp frågor. De måste dra vidare till nästa oroshärd. Vem är intresserad av att redovisa de tio åtgärder som skandalen för ett halvår sedan ledde till? Och vem har rätt att veta? Självklart de som drabbades, de som riskerade att drabbas i framtiden och de som var med att ta fram lösningarna. Allmänhet och medarbetare.
Media underskattar också sin makt. När ni “låter drevet gå” mot politiker och höga chefer kan ni nästan ensidigt sätta agendan – och i slutändan avgöra vem som får gå och vem som får nåd.
Jag läser just nu Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. Juholt blev offentligt avrättad i media, utan egentlig chans att försvara sig. Han fållades in och drevs snabbt och otäckt målmedvetet mot stupet. Redan under processens gång framkom det av svaga, oberoende röster i bakgrunden att grunden till drevet var ofattbart tunn och dessutom planterad av personer med helt egna intressen och drivkrafter inom partiet.
Ändå svalde media i stort betet med hull och hår och gick sedan vidare till nästa offer, närmast helt utan självrannsakan. Om det är framtidens journalistik – driven av pressen att sälja sig snarare än att berätta en sanning – är det inte konstigt om det bildas en beredskap, även om jag fortfarande inte ser det som en av mina huvuduppgifter som kommunikatör.
Juholt var naiv att tro att om han bara tog på sig hela skulden, bad om ursäkt och gjorde rätt skulle han överleva. Problemet var bara att han aldrig var skyldig. Och att han aldrig blev “frikänd”.
De andra 95 procenten av en offentlig kommunikatörstjänst är arbetsuppgifter som andra tidigare har utfört lite vid sidan om, i helt andra tjänster, som nu blir mer professionaliserade, samordnade och strategiska. Det lyfter förhoppningsvis en del börda från enskilda tjänstemän som jobbar inom till exempel vård, skola och omsorg.
Men kommunikation är också att ta ännu ett steg. Det är att stå upp för den enskilde medarbetaren, stå upp för ett arbetsklimat där det går att vara kritisk, konstruktiv och kreativ och faktiskt även stolt för det man gör. Traditionen bjuder att offentliganställda ska vara tysta, tacksamma och trogna sina byråkratiska rutiner.
Men det finns en innovationsanda även inom socialt arbete! Det kanske inte är intressant för media att skriva om att socialarbetare utvecklar nya arbetsmetoder. Det säljer inte lösnummer precis. Ändå är det något som allmänheten bör få veta, eller åtminstone kunna hitta information om och som i slutändan kan hjälpa dig eller dina närstående i en svår situation. Behovet av att kommunicera som myndighet är närmast oändligt. Media får ursäkta…
Förra året vann kombinationen skägg och långklänning. Det har satt sina avtryck på årets tävling, milt uttryckt. Det är många skägg och många långklänningar, om än inte samtidigt. Du kommer snabbt in i mönstret: långklänning med ballad, skägg med ballad eller långklänning OCH skägg i duett.
Jag får väl drämma till med ett pliktskyldigt tips inför Melodifestivalens final. Peppen är inte riktigt på topp. Startfältet är egentligen inte sämre än vanligt. Hur svaga deltävlingarna än kan verka dyker det alltid upp små guldkorn här och där som tillsammans fyller ett acceptabelt finalfält. Tyvärr verkar det avgjort på förhand den här gången.
Continue reading Tre trallande pojkar – final i Melodifestivalen
Vad gör en kommunikatör i Nordkor… förlåt, Helsingborgs stad? Om du läser granskningen i Helsingborgs dagblad verkar svaret vara: skickar (för) positiva pressmeddelanden, agerar valarbetare åt styrande politiker och lanserar stadens vision och varumärke för att attrahera kreativa unga.
Det är en cynisk och snäv bild av kommunikation. Vad värre är osar det lite surt av ett illa dolt antydande att det vi gör inte kommer stadens invånare till någon nytta.
Vad gör socialförvaltningens alla öppna stödinsatser för nytta om inte invånarna känner till vilken hjälp de kan få? Vad händer med invånare och medarbetare som har goda idéer om hur vi ska utveckla vår verksamhet om ingen tar hand om dessa, för dem vidare till rätt bord, följer upp vad som händer och återknyter till invånarna? Att offentlig verksamhet har en fungerande kommunikation är ett demokratiskt fundament!
Är vi då Kim Jong Danielssons valarbetare? Som tjänsteman i en politiskt styrd organisation har du att utgå från de politiska målen för verksamheten. Det är självklart. Allt annat vore ett odemokratiskt tjänstemannastyre, som jag inte tror att HD förespråkar egentligen. Att politiker vill att deras beslut ska genomföras under mandatperioden och sedan kunna sola sig i glansen – i synnerhet ett valår – tror jag att de flesta är kapabla att förstå och genomskåda. Men det är ju så långt ifrån syftet med stadens kommunikation som man kan komma. Hur hade samhället sett ut om vi INTE talade om vad vi gjorde – med hänvisning till att det mesta bygger på politiska beslut och syftar till att göra saker bättre för invånarna?
Vi ska absolut granskas av media. Allt vi gör är inte rätt eller bra. Som kommunikatör förespråkar jag ständigt total öppenhet mot media och allmänhet. Vi ska finnas tillhands och svara på frågor, vägleda i verksamheten och skyndsamt tillhandahålla handlingar och ta fram faktaunderlag, vare sig frågan kommer från en journalist eller ett invånarinlägg på facebook. Vi ska aldrig väja för kritik eller obekväma frågor.
Vi ska allra helst föregå den, genom att själva presentera den öppet och samtidigt tala om vilka åtgärder vi tänker ta för att rätta till det som inte fungerar. Det här är självklarheter för alla kommunikatörer. Tyvärr verkar det inte vara så som vi uppfattas av journalister på HD, som snarare har en sorts beröringsskräck mot att kontakta oss och hellre går omvägar i organisationen i sina granskningar.
Vi kan säkert bli bättre på att sätta mer negativa rubriker på våra pressmeddelanden, men du bör komma ihåg att även om dessa ligger öppna för vem som helst att läsa på webben är de främst riktade till rutinerade journalister. Som journalist förväntar jag att du kan handskas med en sidas ofta torrt faktaunderlag, kryddat av något klyschigt uttalande, utan att låta sig vilseledas av rubriken.
Ganska ofta är det snarare så att media inte bryr sig om att följa upp och granska vad vi gör, vare sig vi skickar pressmeddelanden eller inte. Det har helt enkelt inte tillräckligt medialt nyhetsvärde. Då får vi göra det själva. Som kommunikatör ställer jag ständigt obekväma frågor till mina chefer (och politiker). Jag ser också till att invånare och (i socialförvaltningens fall) brukare kommer till tals och får svar, även när frågorna är obekväma. Jag ser så långt det är möjligt till att ingen fråga står obesvarad i sociala medier.
Som kommunikatör är jag en del av organisationens utvecklingsarbete. Det låter kanske pretentiöst, men kommunikation är inte begränsat till vad vi skickar ut i pressmeddelanden. Det är ett ständigt flöde, internt på förvaltningen, internt i staden och externt med invånarna. Det gäller att dels vara öppna med vad vi gör och dels se till att allmänheten verkligen kan ta del, vara delaktiga och inte minst i slutändan kan dra nytta av verksamheten. Alla dessa led inkluderar olika former av kommunikation. Det går inte att överlåta den bara på media, som – inte minst genom HD – främst ser sin granskande roll. Det är (återigen) jättebra med kritisk granskning, men invånarna har rätt att veta även det vi kan erbjuda som faktiskt fungerar.
Som kommunikatör på socialförvaltningen utvärderas jag ständigt i förhållande till att satsa pengarna på en socialsekreterare i stället. Våra socialsekreterare går i många verksamheter på knäna och det är förstås de som främst hjälper våra mest utsatta invånare. Allt jag gör värderas alltså utifrån vad det gör för nytta för våra medarbetare (som blir avlastade, informerade, hörda och sedda) och inte minst våra brukare och andra invånare. Den faktiskta effekten av kommunikationsinsatser är svår att mäta i rena siffror, absolut, men tro mig att jag inte hade suttit här om verksamheten inte hade ansett att jag gjorde nytta.
Men låt oss ta det från början! Det var tillfälligheter som gjorde att jag började jobba på socialförvaltningen i Helsingborgs stad. Det började som ett gig bland andra, ett två månader långt projekt som webbredaktör för Skolfam. Egentligen något jag skulle ha gjort som frilansare, men av någon anledning valde jag en projektanställning. Här är jag nu, drygt fyra år senare… Varför? Jag skulle ju bli journalist, som alla andra…
På socialförvaltningen träffade jag först Leif, som är innovatör i socialt arbete. Han är mannen bakom Skolfam, en arbetsmodell som ska underlätta för familjehemsplacerade barn att lyckas i skolan – vilket i sin tur bidrar till bättre sociala framtidsutsikter. Modellen blev väldigt framgångsrik och de goda resultaten markanta. Forskare följde processen och kunde kontinuerligt mäta och belägga resultaten. Modellen har nu spridit sig över hela landet. Detta gick ganska obemärkt förbi Helsingborgs dagblad.
Min roll i Skolfam var begränsad till att utveckla webben, skriva samarbetsavtal och andra dokument och till att digitalisera och modernisera de matematikdiagnoser som pedagogerna använde för att kartlägga barnens mattekunskaper. Inget märkvärdigt i rent hantverk, men såvitt jag vet används diagnoserna än för att hjälpa utsatta barn.
Snart träffade jag på Dinah, då verksamhetschef på vuxenverksamheten, som precis hade vågat satsa på Bostad först – en modell där hemlösa får en egen lägenhet utan att först “förtjäna” den genom att klättra på boendetrappan med olika kravsteg. Med sin lägenhet som grund kan de sedan ta tag i resten av sin problematik: missbruk, psykisk ohälsa, fysisk hälsa, sysselsättning, socialt umgänge, ekonomi, kontakt med familj och så vidare. Helsingborg var först i Sverige med att införa modellen, (som kommer från Storbritannien och nått framgång i USA). Även Bostad först följs av forskare och deras rapporter är närmast entydigt positiva.
Jag blev bland annat involverad i en konferens, där jag intervjuade de boende själva och i att försöka övertyga hyresvärdar om att bidra med fler lägenheter. HD bemötte detta med närmast totalt ointresse, trots otaliga inbjudningar till konferenser och presentationer av resultaten.
En tredje upplevelse som formade mig var protesterna mot ett planerat boende för psykiskt funktionsnedsatta på Ramlösagården. Det spårade ur fullständigt med stormöte med en uppretad mobb på 300 personer, insändare, facebookgrupp, blogg och t-shirts. Helt enkelt en otäck och massiv intolerans mot en av samhällets svagaste grupper.
Det var någonstans här jag gick från den administrativa rollen som webbredaktör/informatör och axlade rollen som kommunikatör. Här fanns helt enkelt berättelser som berörde mig och som Helsingborgs invånare förtjänade att få känna till. Här fanns socialarbetare med ett brinnande patos för att hjälpa utsatta människor. Här fanns innovationsanda och vilja att tänka nytt och utveckla gamla bekväma vanor. Här fanns inte minst människorna som blev hjälpta – och människor som ännu inte blev det.
Jag insåg (om jag inte gjort det tidigare) att det som berättas i en aldrig så lokal mediekanal är en så otroligt begränsad och snävt utvald bild av vad en kommun egentligen gör. En bild som nästan enbart fokuserar på antingen kritisk granskning (vilket är bra) eller glättiga evenemang (vilket också är bra), men som sällan går på djupet och följer upp vad som rör sig bakom kulisserna. För varje tragiskt misslyckande (för de förekommer – självklart – i en så svår myndighet) finns det fantastiska människoöden och mycket hjärta. Jag satt på berättelser som ingen journalist i dagens snabba informationsflöde någonsin skulle få tid att fördjupa sig i.
Det var inte helt lätt att börja utveckla kommunikationstanken i en organisation som socialförvaltningen. Här är vi av tradition duktiga på det personliga mötet, men tanken på att kommunicera brett och öppet med omvärlden hade knappt ens landat, annat än hos spridda individer. Jag fick bygga på det som fanns, lyfta goda exempel och tålmodigt bida min tid en aning.
Det jag och mina kommunikatörskollegor har gjort på socialförvaltningen, har vi gjort med mycket begränsade resurser. Det säger jag inte för att framhäva oss, utan för att sätta perspektiv på HD:s vinkel om stadens pengaflöde i kommunikationsfrågor. Som allra mest har vi under mina fyra år varit en och en halv tjänst. En stor del av tiden har jag suttit själv på en halvtidstjänst. Bemanningen har hittills aldrig varit i närheten av tillräcklig för att möta efterfrågan…
Direktiven från våra politiker var tydliga – vi måste öppna upp oss och bli tillgängliga, börja kommunicera med omvärlden, tala om vad vi gör – bra som dåligt – och inte minst bättra på vårt anseende hos allmänheten så att folk som verkligen behöver det vågar söka sig hit för hjälp och stöd innan det är så illa att de hamnar här ändå.
Det har hänt fantastiskt mycket på bara ett par år. Inte alls så att jag kan ta åt mig äran för detta, men jag har oftast funnits med på ett hörn och dragit mitt strå till stacken.
• Vi har börjat använda sociala medier och svara på frågor och kritik från våra brukare och invånare
• Vi har öppnat upp oss för medias granskning och finns tillgängliga för att serva journalister, svara på frågor och bereda faktamaterial (vilket HD tyvärr är sämst i klassen på att utnyttja)
• Vi har börjat marknadsföra våra så kallade tidiga insatser, så att stadens invånare vet vilken hjälp de kan få, även med små problem
• Vi har utvecklat fler vägar för att rekrytera familjehem (en ständig brist), bland annat via film och sociala medier
• Vi var den förvaltning som satsade mest på Helsingborgs stads klarspråksprojekt. Så gott som alla våra 400 medarbetare gick seminarieutbildningen för att lära sig skriva på ett sätt så att våra brukare förstår vad vi menar
• Vi har arrangerat en heldag för våra 400 medarbetare på Stadsteatern, med allt från brukarmedverkan, föreläsningar och chefsutfrågningar till allsång och dragshow
• Vi har genomfört massiva dialoginsatser i Kattarp, där vi mött fler protester mot ett planerat LSS-boende för psykiskt funktionsnedsatta
• Vi har kämpat tappert mot den ensidiga mediabilden av bostadslöshetsfrågan och lyft den från att bara handla om för eller mot akuthärbärgen till en satsning på vad som enligt närmast all forskning och erfarenhet faktiskt hjälper människor vidare till ett värdigare liv
• Vi ska förbättra vår internkommunikation, så att medarbetarna blir delaktiga i organisationsutvecklingen, bland annat genom innovationsgrupper och ett nytt interaktivt intranät
• Vi håller på att bilda brukargrupper tillsammans med våra frivilligorganisationer, för att äntligen ge substans till mål som delaktighet och brukarperspektiv
• Vi ska genomföra en bredare kampanj för att synliggöra psykisk ohälsa
• Vi ska göra verksamheten ytterligare transparent genom en öppen webb, där vi kan lägga upp våra arbetsprocesser, vårt utvecklingsarbete och annat spännande för allmän beskådan och granskning
• Vi utvecklar uppföljningen av våra Lex Sarah-utredningar. Till att börja med ska vi presentera resultat och åtgärder internt via intranät och seminarier. När alla är bekväma med att detta handlar om organisationsutveckling och inte pekande på vem som eventuellt har gjort fel i enskilda fall tar vi nästa steg
Och en massa, massa mer. Det finns förstås en daglig produktion för att vara tillgängliga för invånarna och medarbetarna via helsingborg.se, sociala medier, bloggar, broschyrer, intranät och annat. För att inte tala om alla personliga möten i nätverk och arbetsgrupper, där vi lyfter de sociala frågorna på agendan.
Poängen jag skulle landa i är att det blir närmast surrealistiskt främmande för mig när HD minimerar vårt arbete till att vi sätter “fel” rubrik på ett pressmeddelande (vilket jag inte ens håller med om – läs gärna utskicket i fråga och bedöm själv hur muntert och “skönmålande” det är), låter politiker uttala sig om nämndsbeslut och pratar om varumärke och Helsingborg 2035 ihop med våra kollegor i staden. Tyvärr visar HD:s granskning mest upp den egna okunskapen (och kanske fördomarna) om vad en kommunikatör gör i en offentlig förvaltning – och varför.
Ibland måste man skriva det uppenbara. Idag har sex av riksdagspartierna gjort en överenskommelse, som rent praktiskt talar om hur de ska kunna kringgå Sverigedemokraternas roll som vågmästare. “Odemokratiskt” hävdar förstås SD och deras anhängare. Nej, det är inte odemokratiskt att 81 procent av vår demokratiskt valda församling gör en överenskommelse om hur riket ska bli praktiskt möjligt att regera. Det är demokrati när den fungerar – när samarbete, samförstånd och förnuft får råda. När Sveriges bästa sätts framför en aldrig så obstinat, missnöjd och högljudd minoritet.
Men hade det då inte gått att samtala med SD och rent av samarbeta med dem, för att undvika hela den här regeringskrisen och extravalscirkusen?
Nej, det går inte att samtala eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är inget alternativ. Det handlar inte om SD:s historiska problem eller om enskilda partiföreträdares rasism, utan om partiets politik här och nu.
Anledningen är enkel. Sverigedemokraterna står för en helt annan grundläggande ideologi och inte minst människosyn än resten av Sveriges riksdagspartier. Jag pratar då inte om någon förmildrande omskrivning som socialkonservatism, utan rätt och slätt om nationalism.
Riksdagens andre vice talman, Björn Söder, uttryckte det med all önskvärd tydlighet i en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter nyligen. Visserligen blev hans uttalanden vantolkade och förvrängda i andra hand, av såväl journalister som politiker som uppenbarligen inte vet hur begreppet nation definieras. Söder har i sak helt rätt på den punkten. Om samer och judar definierar och identifierar sig själva som nationella minoriteter är det tveksamt om de samtidigt tillhör den svenska nationen, ja.
Problemet är ju i stället att det bara är Söder och hans parti som bryr sig om vem som tillhör eller inte tillhör den svenska nationen. För alla oss andra är den diskussionen ointressant. Vi har vandrat vidare från 1900-talets nationalism, som slet isär länder och orsakade krig och lidande, både i kamp om gränser och territorier och för minoriteters rättigheter. Vi ser inte poängen i att ha en sådan exkluderande och konfliktskapande syn på en statsbildning som nationalstaten. Det är givetvis det som Söder-diskussionen borde ha handlat om. Vem ska välja och vraka vem som ska få uppgå i nationen och till vilken nytta?
För alla som inte är förblindade av nationalromantik är det fullt tillräckligt att den som är svensk medborgare och/eller bor i staten Sverige är en del av Sverige, oavsett ursprung.
Synen på nationalstaten ligger i sin tur hand i hand med avståndstagandet från mångkultur och integration. En nationalstat kräver en kulturell, religiös, historisk, ekonomisk och (även om det talas lite tystare om det inom SD) etnisk sammanhållning. Därför kräver även SD:s så kallade “öppna svenskhet” en assimilering, det vill säga att totalt lägga sitt ursprung, sin kultur, sin eventuella avvikande religiösa tro och sin historia åt sidan för att kunna bli “svensk”.
Det är naturligtvis inte något rimligt krav för de flesta utomeuropeiska invandrare, åtminstone inte de första två generationerna, vilket SD förstås är ytterst medvetna om. På så vis kan de lite fint exkludera människor som är mindre önskvärda, genom att rätt och slätt mobba ut dem ur gemenskapen tills de självmant återvänder till sina hemländer. (Detaljerna kring detta går att läsa i föregående inlägg om SD:s principprogram.)
I mitt personliga avståndstagande från SD räcker det redan här. Jag kan helt enkelt inte göra den sorteringen, ens i teorin, vem som skulle vara “inne” och “ute”, vem som skulle få OK-stämpel och inte, vem som är önskvärd och mindre önskvärd. Det kan inte SD själva heller. De vägrar konsekvent att svara konkret på sådana frågor, utan svävar ut i svar som att “man ska definiera sig själv som svensk och bli definierad som svensk av andra”. Behöver jag påminna om att Erik Almqvist la i sitt veto rörande Soran Ismails “svenskhet” under aluminiumrörsnatten? Tydligen, för det faller alltsomoftast bort i debatten.
En enhetlig nation skulle ge en större känsla av samhörighet och därmed förpliktelse till det gemensamma bästa, är argumentet. Vi har alla sett hur SD har hanterat den förpliktelsen som riksdagsparti, genom att så djupare och djupare splittring i såväl riksdagen som i samhället.
Att på det viset sortera in människor i mer eller mindre värda är inte bara ointressant och i förlängningen degenererande för samhällets utveckling, det är rent etiskt förkastligt. Sverigedemokrater hävdar förvisso ivrigt att det är bättre och finare att sortera in olika kulturer och religioner – men tar bestämt avstånd från att sortera etniska grupper eller raser. För det senare är ju som bekant politiskt inkorrekt. Och är det något Sverigedemokraterna lägger stor vikt vid är det att vara politiskt korrekta, märkligt nog.
För mig är den klassificeringen också ointressant. Antingen gör du skillnad på människa och människa eller inte. Bevekelsegrunderna är ungefär lika infantila och kan göra detsamma. Därför kallar många slentrianmässigt det för “rasism”, men problemet är ju inte föraktet mot en viss ras i sig, utan föraktet mot människor som avviker och “stör”, vare sig de är muslimer, romer, somalier, araber eller samer. Behovet av att välja och kontrollera, styra och diktera vilken kultur, vilken tro och vilket beteende som skulle vara acceptabelt är problemet, inte vad det ska kallas.
MEN, och det är viktigt…
Därmed inte sagt att dessa saker ska diskuteras med Sverigedemokraterna, på Sverigedemokraternas initiativ eller enligt Sverigedemokraternas agenda. SD har med sin extrema inställning kring nationen och svenskheten, med sitt motstånd till mångkultur, religionsfrihet och integration, diskvalificerat sig själva från samarbeten kring sina egna hjärtefrågor. Det finns helt enkelt inget att diskutera där.