Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Inte ens när man vis av erfarenhet utgår från att det inte kommer att bli som man har tänkt sig och tycker sig kompensera för det i förebyggande syfte.
Continue reading Semifinalreflektioner från Eurovision Song Contest
Spontant känns startfältet i Eurovision Song Contest i Globen, Stockholm, aningen ljummare än förra året. Var är min Balkanballad? Var är humorn? Var är hatobjekten? Var är den givna vinnaren?
Continue reading Av stjärnor, för stjärnor – Eurovision Song Contest 2016
Det fanns en tid då du inte ens hade hört en ton av låtarna inför Melodifestivalens enda deltävling – finalen. Och det var för den delen inte du som bestämde vem som skulle vinna heller. Det gjorde jurygrupper som suttit inlåsta hela dagen och lyssnat på låtarna för att inte störas av omvärlden i sitt beslut. De fick inte ens se artisterna framträda. Ja, så minns jag det i alla fall…
Först vill jag berätta något roligt. Igår var vi ute i Ödåkra och informerade om de träningslägenheter som socialförvaltningen tänker hyra. Vi hade ingen tur med vädret, men annars var det ett angenämt besök. De allra flesta människor är öppna, tillmötesgående och resonabla, i Ödåkra som i alla andra ställen. Vi hade många givande samtal. Någon hade många synpunkter, med all rätt. Någon ville inte prata med oss alls, vilket vi förstås respekterade. Någon var orolig, men kände sig lugnare efter vårt besök. Någon hade synpunkter på förfarandet i bygglovsfrågan, långt innan socialförvaltningen blev involverad, men inget emot målgruppen för lägenhetshusen. Någon kände sig fullt trygg med detta och hade bara uppmuntran att skicka med oss.
Nästan alla tyckte att det var bra att vi gick runt och informerade. Det här är en av de absolut roligaste arbetsuppgifter du kan tänka dig som kommunikatör, att gå ut och prata med folk. Du får dyka rakt in i vardagen och ta del av åsikter, frågor, känslor och livsöden. Dialog fungerar! Det känns väldigt bra och jag tackar Ödåkra för denna afton!
Sedan vill jag berätta något tråkigt. Det kommer inte att bli fler utflykter till Ödåkra för min del. Jag har idag avsagt mig uppdraget att ansvara för den vidare kommunikationsinsatsen. Orsaken är att någon eller några har beslutat sig för att vända sitt missnöje med det planerade boendet till en kampanj mot mig personligen. Det är helt oacceptabelt och beklagligt. Det gynnar inte någon och kommer inte att leda till en mer konstruktiv dialog.
Det som har hänt är i korthet att någon eller några har ryckt loss citat från mitt föregående blogginlägg (stycket under rubriken Omstart), tagit det ur sitt sammanhang, tryckt upp flygblad och delat ut i postlådor i området. Min blogg är självklart öppen för vem som helst att läsa och tycka till om och det jag skriver här står jag självklart bakom, även när det blåser. Däremot är det mina personliga åsikter, känslor och reflektioner, som jag skriver på min fritid, inte något som socialförvaltningen eller Helsingborgs stad ska lastas för.
Jag vill härmed be alla att sansa sig och se skillnaden på personen och människan David Bergström – och kommunikatören som har fått i uppgift att i tjänsten informera om ett boende.
Som kommunikatör har jag inget med beslutet att öppna träningslägenheter i Ödåkra att göra. Min enda uppgift har varit att på bästa sätt informera de boende i närområdet. Man kan ha synpunkter på själva informationen också, vilket jag vet att många har, och det är inga problem. Jag kan svara på när, hur och varför information har gått ut i olika kanaler. Däremot kan jag inte låta de senaste händelserna och anklagelserna ta fokus från sakfrågan och anser därför att mitt förtroende i frågan är förbrukat. Det är ett beslut jag har tagit helt själv, med tanke på utvecklingen. Kommunikationsplanen ligger fast och kommer att genomföras av andra händer.
Självklart har det inte varit min avsikt att kränka någon boende i Ödåkra. Jag tycker heller inte att det är något jag är skyldig till om man läser hela texten och förstår hela sammanhanget. Om någon trots detta känner sig angripen beklagar jag självklart detta.
Mitt inlägg är en fullt ärlig beskrivning av min upplevelse, utan några intentioner om att vara objektivt, heltäckande eller tillrättalagt. Stycket som några har tolkat som kränkande är beskrivningen av mina känslor direkt efter branden (det är fortfarande för mig oklart exakt vad som egentligen har hänt, mer än att någon avsiktligt har kastat in något i en av byggnaderna). Jag skulle skämmas om jag INTE hade reagerat starkt avståndstagande på en sådan händelse. Men det finns fler bottnar i dessa rader.
Det är också ett debattinlägg som står upp för socialt arbete och våra brukares rättigheter i samhället. Det är inte första gången vi jobbar i stark motvind i folkopinionen och det är inget som vi bör tiga om eller vara rädda för att uttrycka. Om inte vi kan ta den debatten, vem ska då göra det åt oss?
Sedan är det en poäng i sig att kunna skilja på sina första instinkter – ilska, uppgivenhet och kollektivt skuldbeläggande – och rationellt, konstruktivt och lösningsfokuserat resonemang. Det är mellan raderna ytterligare ett medvetet syfte. I stället för att göra alla socialförvaltningens brukare till en enda målgrupp som utmålas som hot mot barns säkerhet måste vi se dem som unika individer med rättigheter och fråga oss hur vi bäst kan återintegrera dem i samhället. I stället för att skylla ett brandattentat på hela Ödåkra har jag över en natt sansat mig och gått vidare i fast förvissning om att det är viktigare än någonsin att kämpa på och nå ut till dem som behöver och vill ha informationen.
Att jag i det aktuella citatet är ärlig med mina första känslor borde vara begripligt om man läser hela sammanhanget. Men jag ska ändå utveckla varför jag tänkte – och skrev – så. Jag är en människa, bakom tjänstemannen. När jag läste om branden låg jag i min säng och skulle precis släcka för kvällen. Min fru hade precis påpekat att hon var obekväm med att jag använder min privata facebookprofil i jobbet, för att gå in i en infekterad fråga där många är väldigt arga. Jag försökte lugna henne med att det nog bara är hårda ord, att ingen verkligen skulle kunna ta sig för att göra något handgripligen. I nästan samma andetag klickar jag en sista gång på hd.se på surfplattan och läser rubriken.
Beskrivningen av den chocken och ångesten jag kände i det ögonblicket var inga retoriska påhopp för sakens skull, det var helt genomskinligt äkta och det var jag tvungen att sätta ord på. Min facebookprofil är öppen, med bilder på mina barn. Någon hade redan googlat fram min adress och lagt upp i protestgruppen. Den allmänna stämningen var upptrissad och aggressiv. Jag hade blivit ansiktet utåt för alla missnöjda. Att reagera på allt detta är i första hand mänskligt. I andra hand korkat, rent professionellt.
Hur som helst är det här att lägga fokus på helt fel sak. Jag som person har som sagt ingen del i beslutet och att starta en kampanj mot mig som utsedd budbärare är inte – ska aldrig kunna vara – en väg att få som man vill. Däremot kräver mitt arbete ett visst mått av förtroende från målgruppen och det har jag misslyckats med här. Tack för allt stöd och förståelse från medarbetare och medmänniskor, i Ödåkra och på alla andra ställen!
Jag har funderat lite kring veckans händelser i Ödåkra. Socialförvaltningen ska hyra träningslägenheter. Bomben briserar, bildligt och bokstavligen. Allt spårar ur. Jag hamnar mitt i skottlinjen. Hur speglar det samhället vi har och vill ha? Och vem kan garantera mina barns trygghet?
I natt har jag sovit tio timmar i sträck. Det händer inte ofta. Nu är det i och för sig inte ofta du har det valet som småbarnsförälder, men ändå. Jag behövde det. Under en veckas tid har jag nämligen sovit ungefär tre timmar i snitt per natt. Det är på natten tankarna och frågorna kommer, när du har varit uppe i fullt varv hela dagen.
Frågor som:
Har jag gjort mitt bästa i den här situationen?
Vet jag egentligen vad jag pratar om?
Har jag all information jag behöver ha?
Har jag ställt alla kontrollfrågor jag borde ställa?
Förenklar jag en komplex verklighet för mycket?
Slätar jag över risker?
Är jag styrd av egna eller andras intressen?
Är jag styrd av känslor och värderingar?
Vilket ansvar har jag i detta om det verkligen skulle hända något?
Hur hade jag själv reagerat i samma situation?
Det här har varit den värsta veckan under mina drygt fem år som kommunikatör på socialförvaltningen. Det började helt odramatiskt. Jag fick veta att vi hade hyrt två hus i Ödåkra som ska användas som träningslägenheter. De är nybyggda och var tänkta som trygghetsboende för äldre, men intresset var för svagt på marknaden. Nu blev det i stället ett snabbt avtal som gynnade alla parter. Vi behöver desperat lägenheter. Fastighetsägaren behöver hyra ut 48 stycken. Ny målgrupp – nya tag.
Normalt sett är det här inget konstigt för oss. Vi öppnar boenden överallt, hela tiden. Lägenheter har vi i olika tappningar utspridda överallt i stan: träningslägenheter, bostadssociala lägenheter, hyresgarantilägenheter och bostad först-lägenheter. Vi hyr trappuppgångar, bostadsrätter och hela fastigheter. Vi bygger nytt när det behövs. De läggs i alla områden där vi kan få napp hos fastighetsägare eller tillgång till en ledig tomt. Vi är sällan i position att välja och vraka, utan får ta det som erbjuds.
Målgrupperna är framförallt före detta missbrukare och hemlösa, personer med olika grad av psykisk funktionsnedsättning och – på senare tid – ensamkommande flyktingbarn. I dagens debattklimat verkar den sistnämnda gruppen vara de kontroversiella och “farliga” i folks ögon. Att vi tar god hand om “våra egna” brukar tvärtom krävas alltmer högljutt. Varför gör vi inget för “våra” hemlösa när vi öppnar flyktingboenden till höger och vänster, undrar dagligen folk utan insyn och som oftast har en tvivelaktig agenda. Men det gör vi förstås – också.
När en person med bakgrund i missbruk eller psykisk ohälsa flyttar in i en träningslägenhet är den utredd och bedömd som stabil och på väg tillbaka in i samhället. Målet är att personen efter ett eller två år är redo att få en helt egen lägenhet. Det är poängen med socialt arbete, att vi tar hand om dem som behöver stöd under en period i livet och ger dem en ny chans. I det här fallet innebär stödet en individuell handlingsplan och personal på dagtid som hjälper dig med vardagsbestyr som kan vara självklara för de flesta, men inte för den som stått utanför vardagen en tid.
Det kan vara så enkelt som att se till att räkningar betalas, att kontakt med olika myndigheter fungerar, att tider passas, att du sköter städning och andra vardagsbestyr. Det kan också vara stöd att komma in i rätt sammanhang, med ett nytt umgänge eller med att återuppta kontakten med familj och gamla vänner och att få en meningsfull sysselsättning: jobb, praktik, studier eller annat.
Träningslägenheter ligger alltså lite här och där i samhället. Det är inget vi på socialförvaltningen knackar på och informerar grannar om, med hänsyn till våra klienters integritet och trygghet. Skillnaden nu är alltså att det blir 48 lägenheter på samma tomt. Jag köper att det är många på en gång och en stor omställning från 48 pensionärer. Jag köper att man vill ha mer information och kunskap om vad det här egentligen handlar om. Absolut. Men därifrån till det som nu har hänt är steget gigantiskt.
Kontraktet skrevs under 22 januari. Lokaltidningen grävde fram det direkt och skrev om det 27 januari. Då var jag som kommunikatör fortfarande inte inkopplad. Inget ovanligt i det. Det är mycket att tänka på både i den dagliga verksamheten och i en sådan här större flytt av personer. Först och främst måste brukarna själva, personal, politiker och andra förvaltningar (vård- och omsorgsförvaltningen som nu mister ett boende och skol- och fritidsförvaltningen som blir våra grannar) informeras. Grannarna i området får finna sig i att komma i andra hand.
Dagen efter, 28 januari, fick jag i uppdrag att informera om hyresavtalet. Jag skickade ut ett pressmeddelande och la upp motsvarande information på webben (helsingborg.se och öppnasoc.se). Dagen efter hade vi möte med fastighetsägaren och skrev ihop en kommunikationsplan för internt stöd och ett informationsblad för allmänheten. Det är ovanligt raskt marscherat för en kommunikationsinsats som trots allt inte är akut. Det är två månader till första personen flyttar in. Utöver mig måste vi dock ta övriga personalresurser för att gå ut och informera ur den dagliga boendeverksamheten. Det tar några dagar att pussla ihop arbetsscheman för detta.
Samtidigt hade en protestgrupp bildats på facebook och en digital protestlista cirkulerade runt. Nu eskalerade allt bortom alla rimliga proportioner. Jag gick med i facebookgruppen, presenterade mig i min kommunikatörsroll, delade informationsbladet och började svara på frågor och påståenden. Där blev jag sittande under de närmaste dagarna. Gruppen fick snabbt 500 medlemmar och många var oroliga, några var ursinniga och ett fåtal var direkt fientliga och hånfulla.
Ta skit är jag bra på och efter 15 års erfarenhet av sociala medier kan jag urskilja vilka som det är lönt att svara och vet hur jag gör för att inte låta mig provoceras. Jag känner också igen mönstret tydligt från tidigare protestorkaner vid planerade boenden för psykiskt funktionsnedsatta, på Ramlösagården och i Kattarp.
Folk hetsar upp varandra i grupp och sprider snabbt felaktigheter, vantolkningar, stereotypa bilder, domedagsprofetior och konspirationsteorier. Någon har hört av någon som hört av någon som minsann har jobbat med missbrukare att… Nu ska detta bekämpas med varje till buds stående medel!
Det följer samma mönster, men den här gången har det lagts till en dimension vi inte har sett tidigare. Det följer klimatet i samhället i stort och det är skrämmande. Det bygger på ett urskiljningslöst hat, misstro och förakt mot allt som kan räknas som “etablissemanget”. Det spelar ingen roll om det är stat eller kommun, politiker eller tjänstemän, media eller fackförening. Alla ljuger och ingår i en gigantisk maktfullkomlig sammansvärjning mot den stackars vanlige medborgaren.
Det räcker att läsa några gamla inlägg i den här bloggen för att inse att mitt förhållande till lokalmedia knappast kan betecknas som en konspirationspartner… Inte desto mindre anklagar några personer nu HD för att gå i Helsingborgs stads ledband. Komiskt, mitt i allt elände.
Vad värre är, leder den här hatiska och upproriska stämningen i sociala medier och vid köksborden till att någon eller några förr eller senare tar lagen i egna händer. Vi har sett tilltänkta flyktingboenden brinna, vi har sett mobbar attackera gatubarn. I Ödåkra var det någon eller några som kastade in någon form av brandbomb i en av byggnaderna. Det är svårt att hitta något annat rimligt motiv än en protest från en ilsken granne. Det tog mindre än en vecka från den första tidningsnotisen.
De första känslorna är att du bara vill ge upp. Du vill aldrig mer ha med någon från Ödåkra att göra. Du vill bara avblåsa hela informations- och dialoginsatsen och låta dem ruttna i missnöje. Vad är de mer kapabla till? Kommer de att attackera personerna som ska bo där? Kommer jag själv eller min familj att hamna i skottlinjen? Till skillnad från människor som kämpat sig upp ur missbruk och psykisk ohälsa har Ödåkra visat sig innehålla en verklig fara för omgivningen.
Men efter ännu en sömnlös natt tar du ändå tag i det som måste göras. Någon eller några är skyldiga till dådet, något fler till att ha uppviglat till det (jodå, det insinuerades i facebookgruppen att husen nog skulle brinna snart) men inte alla. Och förhoppningsvis har några fått sig en tankeställare av detta.
Att jobba mot en så massiv mobb är påfrestande, även om jag är bra på att skilja på yrkesrollen och mig själv som person. Kritik har nämligen haglat inte bara på boendet i sig, utan även mot hur vi har skött kommunikationen, ironiskt nog samtidigt som jag lagt allt annat åt sidan och suttit till sent på kvällarna och svarat på frågor. Det hjälpte inte när en politiker gick ut i media och totalsågade socialförvaltningens information, det vill säga i praktiken min insats. Jag kan ta det också. Jag har dessutom haft full backning och stöd av mina chefer, kollegor och andra politiker. Det som gör mig mest bekymrad – och sömnlös – är samhällsklimatet.
Jag förstår om du värnar om dina barns trygghet, absolut. Jag gör det själv. Men det måste finns rimliga proportioner till vad som utgör en fara och vilka konsekvenser vårt vadderade av tillvaron får för samhället i stort. Bilar är livsfarliga. Alla vet det. Ändå är det ingen som bränner bilar för att skydda sina barn. Det är inte ens någon som argumenterar emot att vi behöver gator utanför skola och förskola. Trots att risken alltid finns att något barn kommer att jaga ut en boll i gatan framför en bil. Det går inte att skydda sig mot den risken genom att förbjuda alla bilar. Det går inte att bränna alla spinnrockar i landet för att skydda prinsessan från att sticka sig på sländan.
Om du är beredd att stänga ute människor med en viss bakgrund från samhället för att skydda dina barn, vilka konsekvenser skulle det få? Det mest uppenbara idag är förstås de som av “säkerhetsskäl” inte vill släppa in flyktingar i landet. Det kan komma in en terrorist eller en våldtäktsman. Om det sedan är en av 1 000 eller en av 10 000 spelar ingen roll. Om du genom att hindra 10 000 människor från att komma hit kan stoppa en enda potentiell våldsverkare är det värt besväret, resonerar vissa. Vi kan lämna det galna i det resonemanget åt sidan här och i stället tänka på att “ta hand om våra egna”, som samma människor som vill stänga gränserna ofta säger sig brinna för.
För det första är det absolut nödvändigt att vi tar hand om samhällets svaga grupper. Utan socialtjänstens verksamhet skulle vi verkligen kunna tala om otrygghet. Att grupper av missbrukare och personer med psykisk ohälsa får det stöd de behöver är det absolut mest trygghetsskapande du kan tänka dig. För det andra, vad skulle alternativet vara? Till skillnad från flyktingar kan du inte landsförvisa eller på annat sätt fördriva en före detta missbrukare, eller någon som drabbats av psykisk ohälsa.
Vart skulle de ta vägen, där det då inte finns barn i närheten? Ska de spärras in för gott på institutioner någonstans på landsbygden, utan att någonsin få rätten att återintegreras mitt i samhället? Ska de förvisas till något härbärge på en industritomt, där de heller aldrig kommer att ha en rimlig chans att återkomma till ett värdigt liv? Ska de tvingas driva runt på stan för att ingen kan tänka sig att bli deras granne? Nej, det tycker förstås ingen. Det är klart att de ska få både hjälp och bostad, “men inte HÄR”. “Inte på min bakgård.” “Inte vid mina barns skola, förskola, lekplats eller cykelväg.” “De kan väl bo på andra sidan stan? I det där snobbiga området där alla politiker bor?” “Eller i det där området som ändå har så dåligt rykte och hög kriminalitet att det kan kvitta?”
Så vilket samhälle vill vi ha? Ett där du kan välja bort droger, kriminalitet, hemlöshet och få en andra chans? Eller ett där du för alltid kommer att betraktas som en tickande återfallsbomb som man inte bör beblanda sig med? Ett där någon med psykisk ohälsa kan få stöd att leva relativt självständigt? Eller ett där vi för säkerhets skull spärrar in dem på mentalsjukhus? Om jag tänker på mina barn, vill jag att de ska växa upp i ett samhälle där alla är välkomna, där alla får den hjälp de behöver, där alla är välkomna tillbaka och där alla ses som individer med möjligheter och färdigheter. Där vi alla har saker att lära av varandra oavsett bakgrund.
I min andra yrkesroll, som utvecklare på socialförvaltningen, jobbar jag med delaktighet för brukare. Vi samlar brukarorganisationer, med nuvarande och före detta brukare, för att lyfta in dem i vårt utvecklingsarbete. De allra flesta, för att inte säga alla, jag har träffat i det här arbetet är kloka, kreativa och konstruktiva. Ingen ältar gamla oförrätter mot socialtjänsten, utan alla är inställda på att vi tillsammans ska göra det bättre i framtiden.
Ingen – INGEN – har någonsin skrikit på mig, varit otrevlig, hotfull, hånfull eller ens upprörd. Detta trots att de mycket väl kan ha anledning att vara bittra på ett och annat som socialtjänsten har gjort eller inte gjort i deras liv. Men de har lämnat det och ser framåt. Framförallt ser de skillnaden på mig som person, min yrkesroll och mig som representant för en myndighet de inte alltid har kommit överens med tidigare.
Tvärtom har jag aldrig mött sådan uppskattning, sådan värme och sådan ödmjukhet. De frågar mig om de kan hjälpa till med något, för de har hört att vi har en tuff arbetsmiljö på socialförvaltningen. Det är stort.
De är värda all uppmuntran och respekt. De har haft det tufft och de har kämpat sig tillbaka, med eller ibland utan stöd. De är de absolut bästa förebilder mina barn kan ha.
Detta i kontrast till när jag besökte ett protestmöte i Ödåkra i torsdags. Min (självsvåldigt påtagna, skall påpekas) uppgift var att dela ut informationsblad och kontaktuppgifter till de som var oroliga och ville ställa frågor. Om möjligt ville jag också lyssna en stund och anteckna frågor. Det fick jag inte – och det är okej. Men när jag precis var på väg att gå briserade det. Den kanonad av ilska, hejdlösa påståenden, glåpord, gråt och skrik som följde är helt enkelt inte okej. Du får ha en åsikt, du får protestera och du får vara arg på hur saker går till, absolut.
Men du kan inte ta en enskild kommunal tjänsteman och göra honom personligen ansvarig för allt ditt myndighets- och politikerförakt. Du kan inte skrika “åk hem, vi vill inte ha dig här” till budbäraren som är där för att informera. Du kan inte fabricera ihop domedagsprofetior om knarkarkvartar, inbrott, barn som får kanyler i armarna, självmordsförsök, prostitution, överdoser och mordbrand – och kräva att jag ska bemöta, eller ännu hellre bekräfta, att det är precis så det nu kommer att bli. Jag själv kan skaka av mig detta, men jag är orolig för tryggheten och bemötandet för de trots allt sköra människor som ska flytta dit.
Det går aldrig att garantera något när du jobbar med människor. Precis som du inte kan garantera ens vad dina egna barn tar sig för i livet, hur mycket du än vårdar och fostrar dem. Men jag skulle nästan våga säga att människor som har varit på botten, blivit utredda och rehabiliterade, har kontakt med socialtjänstens trygghetsnät, har en individuell handlingsplan och får precis det stöd de behöver i vardagen utgör en mindre risk för sin omgivning än en labil villagranne som på en vecka kokar över på sociala medier och går ut och tar lagen i egna händer. Det är där otryggheten bottnar och faran ligger. Och den som oroar sig för områdets status och priset på sitt hus borde fundera på vad det ger för bild av en by som anklagar och dömer grannar – innan de ens har flyttat in.
Jag har varit ganska tyst under hösten. Jag har inte gjort någon samlad analys av “flyktingkrisen”, “samhällskollapsen”, omsvängningarna i migrationspolitiken i det ena politiska partiet efter det andra och de alltmer igenbommade gränserna. Det beror delvis på uppgivenhet. Men mest på att jag föredrar att inte bilda mig förhastade slutsatser. Jag läser, lyssnar, analyserar, grubblar, omvärderar och värker slutligen fram en åsikt som en utdragen förlossning. Fler borde testa det, snarare än att ryckas med i den ena vågen efter den andra.
Uppgivenheten är mest riktad till EU. Unionen som stod för fred, fri rörlighet, integration, samarbete och ökad solidaritet mellan länder har på något halvår kollapsat framför våra ögon. Men jag är också allt mer uppgiven inför de människor som tar det här läget som en intäkt på att SD har haft rätt och i vädrandet av någon sorts fascistisk morgonluft vältrar sig i öppen främlingsfientlighet på sociala medier. Och slutligen är jag besviken på våra ledande svenska politiker, som står handfallna, från höger till vänster. Där den enda handlingskraften verkar vara riktad åt att skaffa sig kortsiktigt “andrum”, delvis i hopp om att stoppa tillströmningen till SD.
Så – först och främst – nej, SD har inte fått rätt. SD är ett parti vars ideologi säger att i stort sett varje asylsökande som får komma in och stanna är en för mycket – ett hot mot den nationella identiteten och den svenska kulturen. Det har ingenting med vad som är praktiskt, organisatoriskt eller ekonomiskt möjligt att göra, även om de förstås argumenterar simultant på alla dessa vägar mot ett slutnare land, beroende på vilken väljargrupp som blidkas av vilket argument. Inte heller handlar det om var pengar “hjälper flest”.
Deras världsbild grundar sig i en tro att människor med olika ursprung inte kan och inte bör leva inom samma territorium. Nationalism. Förakt mot det mångkulturella. Förakt mot religionsfrihet. Och, fortfarande puttrande under ytan, värre saker än så. Hat och kulturrasism.
Som om det inte vore nog avskräckande med det ideologiska haveriet vill SD dessutom styra landet med järnhand. De vill kontrollera media, polis, rättsväsende och kultur på ett sätt som i längden leder till att bara SD-åsikter är godkända. Och vilka som passerar det nålsögat bestämmer SD. Det har visat sig redan i liten skala i kampen mot det egna ungdomsförbundet och andra obekväma personer i partiet. Det har visat sig i de ledande företrädarnas försök att stänga ute media, hota fri media och att helt enkelt vägra att svara på obekväma frågor.
Det har visat sig i det sektliknande, alternativa informationssamhälle de har byggt upp på nätet. Bland annat genom att utge sig för att vara vanliga medborgare som har “tröttnat” och startat en facebookgrupp, men som sedan visar sig bara vara ännu en propagandakanal för SD-medier och SD-åsikter.
Så nej, SD har inte haft rätt och kommer inte att få rätt. Däremot är förstås alla former av inskränkningar i asylrätten och den fria rörligheten helt i linje med deras åsikter. De kommer för varje nytt sådant förslag att lagom djärvt flytta fram sina positioner och hävda att de minsann skulle gjort ännu mer i den riktningen och ännu snabbare. Att det som görs nu inte är nog och för sent. Och visst, SD:s kärna hade inte varit nöjda innan asylinvandringen är nere på noll och gärna minus.
Är det som regeringen gör därmed fel? Nej. Om just ID-kontroller är en klok och hållbar åtgärd kan förstås diskuteras, inte minst då Öresundsregionens långt gångna integration över gränserna förminskas och hotas. Men rent krasst håller det förstås inte att Sverige som enda land i EU står kvar som ett solidariskt och öppet samhälle, som erbjuder permanenta uppehållstillstånd och frikostig anhöriginvandring. Vi måste anpassa oss till och harmonisera med vår närmaste omvärld, hur ruskigt fel ute den än är. Det är baksidan av ett globalt samhälle.
Om våra EU-grannar stänger sina gränser och motar iväg asylsökande kan vi inte ensamma ta emot alla med öppna hjärtan. Framförallt kan vi inte göra det mot det egna folkets vilja. Om 70 procent av svenskarna nu anser att vi bör strypa asylinvandringen går det i längden inte att gå emot folket. Slaget för våra öppna gränser och öppna hjärtan är förlorat, för den här gången. Det är bara att inse, mitt i det tragiska. Vi kan fortfarande vara stolta över att vi har gjort vad vi har kunnat och att vi höll ut längst av alla i Europa.
Hur hamnade vi då plötsligt där? Höstens markant ökade flyktingströmmar frestade förstås på mottagningssystemet till det yttersta. Vi nådde den praktiska gränsen för hur många vi kan ta emot, med de höga krav och regler vi ställer på oss själva i nuläget. Det handlar egentligen inte om plats eller pengar – och definitivt inte om antal människor med annan bakgrund som vår kultur klarar av att umgås med på en gång. Det handlar om ett system med fundamentala brister och samtidigt så höga krav på sig självt att det inte går att lösa en oväntad tillströmning på kort sikt. Och när regeringen själv inte tror på att de kan lösa det, faller folkets mod snabbt.
En systemkollaps skulle jag däremot inte kalla det. Allt fungerar i stort sett som vanligt i samhället, för oss som redan är inne i värmen. Det innebär så klart stora påfrestningar på vissa myndigheter och kommuner att lösa situationen, men den katastrofretorik som även de normalt mer sansade debattörerna har hänfallit sig åt under hösten är gravt överdriven. Den syftar snarare på att “moraliskt” rättfärdiga beslut om inskränkningar i asylrätten och gränskontroller än på att vi verkligen skulle stå på någon sorts ruinens brant.
Sanningen är snarare att ingen idag ledande politiker i Sverige egentligen har förmågan att överblicka situationen, hitta långsiktiga lösningar, få med sig folket på dessa och sedan faktiskt genomföra dem inom överskådlig tid. Beredskapen har varit usel och baserat sig på (förvisso välvillig) ideologi och övertro på solidariska EU-lösningar.
Mina sympatier ligger fortfarande orubbade i den linje som Centerpartiet håller fast vid. Sverige ska vara ett öppet land. Det är det enda långsiktiga målet som är värdigt. Men just nu är jag uppgiven, därför att det inte är möjligt när världen ser ut som den gör i EU och i den inhemska politiken såväl som folkopinionen. Och bakom nästa hörn lurar Donald Trump – och ännu mer hat, inskränkthet och konflikt…
Jag har inga idoler eller favoritband. Inga som jag följer slaviskt eller köper allt jag kommer över med. Inga jag hyllar oreserverat eller sjunker in i. Men om jag under pistolhot (eller i andra sociala sammanhang…) ändå tvingas nämna ett favoritband har jag nästan undantagslöst dragit till med Motörhead.
Det finns så klart visst fog för detta. Jag hann se bandet 14 gånger live (vilket för närvarande gör dem till tvåa på min livelista, efter Jerusalem), jag har köpt på mig ett exemplar av det mesta i diskografin (ligger lite efter på de tre senaste, ska erkännas), äger och bär stolt ett antal tröjor (ingen i rätt storlek dock, av någon outgrundlig anledning) och inte minst toppar de överlägset mitt skrobblande på last.fm sedan 2006.
Ian “Lemmy” Kilmister hann precis bli 70 år innan han kastade in handduken för gott. Det är en respektabel ålder med tanke på livsstilen. Vad han och Motörhead har betytt för den moderna rock- och hårdrocksvärlden är oomtvistligt och självskrivet av alla de kondoleanser som direkt har strömmat in världen över i sociala medier.
Personligen är jag tillfreds över att jag (i motsats till när Dio kilade hädan häromsistens) har tagit i princip varje chans jag har haft att se bandet och förstås då inte minst den sista gången, 1 december 2015 i Scandinavium i Göteborg. Det var inte den bästa, långt ifrån. Det kändes redan då att det var ett avsked. Lemmy var tunn, stel, sluddrig (jo, mer än vanligt) och blek. Jag tänkte att han kanske lever till sommaren och en avskedsspelning på Sweden Rock Festival (där jag har sett bandet åtta av de 14 gångerna), men knappast längre än så. Ganska exakt fyra veckor senare var han borta.
Lemmys bortgång har varit väntad, inte minst efter de två senaste årens sviktande hälsa och inställda och avbrutna spelningar. Inte desto mindre en stor förlust. Jag har tyvärr inga personliga minnen av Lemmy. Det närmaste jag någonsin kom honom var i fotodiket. Jag ska i stället fokusera på en sammanfattning av Motörheads musik, ur min synvinkel.
Första gången jag såg bandet live var på Karlshamn Rock Festival 1998. Då var det på nivån “ett kultband man bör ha sett” och jag kände inte till mycket mer än “Ace of Spades”. Faktum är att jag flera gånger under spelningens gång trodde att “nu kommer basintrot till “Ace of Spades”…” innan jag insåg att i stort sett varannan Motörhead-låt börjar så. Höjdpunkten blev när Twisted Sister-sångaren Dee Snider hoppade in under “Born to Raise Hell”.
Fylld av inspiration åkte jag hem och inhandlade året därpå livedubbeln “Everything Louder Than Everyone Else”. Den blev sedan ett stående inslag på fester och som sällskap på mina resor (det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande använde CD-freestyle). Inte minst “Orgasmatron” blev en signaturmelodi under studentåren. Något bättre förberedd såg jag dem igen på det som nu hette Sweden Rock Festival 1999 och under Sverigeturnén Monsters of the Millennium (tillsammans med Dio och Manowar). Dock dröjde det fram till 2002 och den då nysläppta “Hammered” innan jag började jag köpa in mig på resten av skivkatalogen och upptäcka de fantastiska nyanser som faktiskt finns i bandets musik – och som inte alltid avspeglas live.
Sedan har jag alltså sett dem ett antal gånger till: på Arenan i Stockholm, på Metaltown, på Wacken Open Air och på Getaway Rock Festival. Förutom då samtliga spelningar på Sweden Rock genom åren. Alltid i sättningen Lemmy – Phil Campbell – Mikkey Dee. Alltid nöjd, men utan att kunna nämna den där enstaka favoritspelningen. Däremot kan jag utan vidare bjuda på mina tio favoritskivor och trettio favoritlåtar. Håll till godo!
(Minst spelad i det här huset är utan tvekan “Another Perfect Day” (1983).)
Det har varit ett kämpigt år i propagandacentralen. Socialförvaltningen har under 2015 genomlidit några tunga kriser.
Vi avslutade 2014 med en usel medarbetarundersökning, vilket ledde till att socialdirektören beställde en fördjupad undersökning med intervjuer av tio procent av personalen. Den avslöjade i sin tur stora brister i arbetsmiljö, ledarskap och ledningens förtroende hos personalen. Detta ledde i sin tur till en serie artiklar i Helsingborgs dagblad. Personalomsättningen ökade samtidigt dramatiskt och allt blev en ond cirkel där en dyster stämning spred sig internt, samtidigt som ryktet som arbetsplats försämrades externt.
Med detta som utgångsläge blev kommunikationen viktigare än någonsin. Vi ändrade fokus från extern kommunikation till intern. Det är svårt att marknadsföra verksamheten utåt, med 400 medarbetarambassadörer som inte mår bra och inte känner sig delaktiga. Vi hoppas förstås att vi har lyckats bidra till att vända trenden.
Fotnot: Jag jobbar halvtid som kommunikatör (med en kollega på 80 procent) och halvtid som utvecklare. Även om tjänsterna går in i varandra när det gäller nämnda öppnasoc, klarspråk, Skåneveckan för psykisk hälsa och Kvalitetsmässan – kort sagt i det som berör delaktighet för brukare – är utvecklingsarbetet en helt annan historia, som jag återkommer till…
Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?
Journalisten vs. kommunikatören (den oredigerade versionen…)
Helsingborg har flest kommunikatörer, media “rasar”…
Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 2
Med tanke på det intresse som har funnits kring mina inlägg om jobbet som kommunikatör i offentlig verksamhet känner jag viss förpliktelse att fortsätta på ämnet. Nu ska jag förvisso snart logga ut för en välbehövlig semester, men här kommer ett axplock ur vad som är på gång just nu, på det lilla propagandaministeriet på socialförvaltningen i Helsingborgs stad.
Tja, det var ett axplock av den senaste skönmålande propagandan. Glad midsommar!
Enligt en undersökning i Dagens Samhälle har Helsingborgs stad flest anställda kommunikatörer per 10 000 invånare (6 stycken). I det pågående kalla kriget mellan journalister och kommunikatörer tolkas det automatiskt som något negativt.
Flera nyhetsmedier vill också få det till en ohämmad ökning på kort tid. Det är säkert sant, om du förenklar verkligheten så att du bara tittar på hur många med titeln kommunikatör som är anställda i respektive kommun, från ett år till ett annat. Men sanningen ser som vanligt mer komplex ut. Till att börja med är kommunikatör en ung yrkeskategori – inte minst i offentlig verksamhet – som har vuxit fram ur ett behov och ur en lång lista på krav.
Låt mig först och främst klargöra att det är få kommuner/förvaltningar/offentliga myndigheter som frivilligt ökar på sin personalkostnad om de inte absolut måste. I synnerhet inte om det inte rör de traditionella, lagstadgade kärnverksamheterna. Det är snarare så – om man får svära lite i kyrkan – att vi generellt sett släpar lite efter i utvecklingen, och inte satsar nytt förrän trycket är ohållbart.
Omvärldens, invånarnas, brukarnas och de egna medarbetarnas krav på en fungerande kommunikation har alltså under flera år droppat tålmodigt på budgetstenen. Varje liten eftergift till något nytt och lite abstrakt, som på kort sikt tar medel från något gammalt och konkret möts samtidigt av starkt internt motstånd.
Inte minst har motvinden blåst stark inom en verksamhet som socialförvaltningen, där en kommunikatör förstås ställs mot att anställa en socialsekreterare till i en hårt arbetsbelastad organisation. Varje procent kommunikatörstjänst har förhandlats fram genom år av intern förankringsprocess och mödosam självrannsakan. Är det jag gör nu det som kommer flest av våra brukare/invånare/medarbetare till del, eller kan jag prioritera annorlunda?
När jag började på socialförvaltningen i Helsingborg 2010 hade vi 75 procent informatör tillsvidare och 50 procent webbredaktör visstid. Fem år senare har vi 150 procent kommunikatör tillsvidare. 2005 fanns det formellt sett ingenting av detta. Så visst har det ökat, på pappret. I verkligheten är det däremot så att flera av våra stående eller återkommande arbetsuppgifter är sådant som någon måste göra, anställda kommunikatörer eller inte. Det delades tidigare upp på kanske 20 andra anställda, med andra huvuduppgifter, kompetenser och arbetsbeskrivningar.
I bästa fall av egenintresse eller i värsta fall på order av chefen ägnade sig socialsekreterare, chefer eller administrativ personal åt allehanda vardagliga kommunikationsgöromål. Någon pulade med den externa webben. Någon skrev lite på intranätet. Någon gjorde en broschyr. Någon gick på ett centralt nätverksmöte i något projekt. Någon skrev protokoll (som i bästa fall arkiverades). Någon gjorde några nummer av en personaltidning. Någon banbrytare startade en blogg om sin verksamhet. Någon höll i en mejllista. Någon skickade ett pressmeddelande. Någon kanske till och med gjorde en film. En hel del blev säkert riktigt bra, men det blev samtidigt spretigt, ojämnt och ineffektivt. Nästan omöjligt att samordna, utveckla och utvärdera.
Alternativt beställde man tjänsterna av byråer eller konsulter, eller köpte dyra annonsplatser, till mångdubbla kostnaden.
När webben slog igenom på allvar var det något konkret. Reaktivt, förvisso. Nästan motvilligt. Vi måste vara tillgängliga på webben. Socialförvaltningen har själva eller i samarbete med andra förvaltningar ansvar för ungefär 200 webbsidor bara på helsingborg.se som måste hållas aktuella och uppdaterade. Alla förvaltningar behövde alltså en webbredaktör. Samtidigt behövdes det någon som kunde göra lite snyggare broschyrer, skicka pressmeddelanden i stadens mall och göra nyheter till intranätet. Informatören föddes. Till en början med högst oklara uppgifter. Ingen visste nog riktigt vad en informatör gör. Men låt mig samtidigt garantera att det inte en dag sedan dess har förekommit att efterfrågan från verksamheten har varit mindre än tillgänglig arbetstid…
Självklart har vi som varit med ett tag i respektive förvaltning gjort en resa som heter duga till att idag vara kommunikatörer, med i många fall helt andra huvuduppgifter och ökat internt anseende. Vi har efterhand flyttat fram våra positioner, utvecklat vår egen kompetens, repat mod och skapat eller lyft fram behov som ingen visste fanns, eller som ingen hade tid att ta tag i. Idag har vi utöver den konkreta produktionen (som vi knappt hinner med längre) en helt annan strategisk roll i intern och extern kommunikation, närmare organisationsutveckling och ledning. Helt enkelt därför att kraven på kommunikation ständigt ökar.
En del av kraven har funnits länge, men “glömts” bort, andra tillkommer i en strid ström: från lagar, regeringsuppdrag, socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL), invånare, brukare, brukarorganisationer, medarbetare, chefer, stadsledningsförvaltningen…
Myndigheter ska skriva klarspråk, säger regeringen. Kommuner ska ha tydlig information på webben för barn och unga som råkar ut för psykisk ohälsa, säger SKL. Vi ska vara öppna och tillgängliga i vår information till allmänheten, säger socialnämnden. Vi ska ha en informationsberedskap i kris, vi ska ha en öppenhet mot media, vi ska jobba med delaktighet för våra brukare, vi ska svara på inlägg i sociala medier inom 24 timmar… Listan kan göras oändlig på absoluta krav på kommunikation som på ett eller annat sätt dykt upp de senaste åren.
Allt det här och allt annat vi gör, tenderar att skalas ned till “skönmålande nyheter” och “vilseledande propaganda à la Nordkorea”, när media granskar kommunernas kommunikationsarbete. Rimligheten är noll, kunskapsbristen stor, eftertanken obefintlig.
Journalister ska absolut granska offentlig verksamhet. Jätteviktigt. Men en anställd kommunikatör är inte en motvikt till media, eller – ännu mer absurt – orsaken till att media är i kris. Om jag vore journalist idag hade jag varit orolig över att ett ökat antal människor väljer att sätta större tilltro till Affes statistikblogg och Petterssons blogg än till etablerade nyhetstidningar. I stället läggs fokus i debatten på att kommuner samtalar direkt med sina invånare utan att nådigt passera traditionella mediedrakar.
För den som vill få ett hum om vad jag gör – egentligen – finns ett dagsaktuellt axplock här…