I år är Eurovision Song Contest en oviss historia, där åtminstone fyra-fem länder kan aspirera på segern, med olika kombinationer av jury- och publikröster. Det är med andra ord viktigare än någonsin att vara bäst när det gäller. Här kommer den traditionsenliga genomgången av alla 37 bidrag.
Eurovision Song Contest fortsätter att gå i rätt riktning när det gäller mångfald, autentiska bidrag där artisten själv är med i den kreativa processen och sång på egna språket. Och med detta höjs kvaliteten ytterligare ett snäpp. Det finns en handfull bidrag här som hade varit given vinnarkandidat för fem år sedan, men som nu får kämpa för en topposition, eller ens en finalplats.
Däremot blir det tyvärr inte heller i år fler deltagarländer. Nu står visserligen Luxemburg för en välkommen återkomst efter 31 långa år, men då tappar vi i gengäld Rumänien.
Som vanligt är alla omdömen och betyg preliminära och bygger på liveuppträdanden i nationella finaler och på olika förfester, klipp från repetitionerna i Malmö, studioversioner och musikvideor. Först efter den andra semifinalen går det till fullo att skapa sig en bild av vilka som funkar och inte i det här formatet.
Semifinal 1
Första semifinalen är väldigt speciell. Här finns två storfavoriter i Kroatien och Ukraina, min personliga etta Serbien, samt de två mest uppmärksammade framträdandena i Finland och Irland. Men här finns också en hel del skräp och med hela 10 platser till blott 15 låtar innebär det att det är upplagt för skrällar, vem som än går vidare.
(Låtarna presenteras i startordning.)
Cypern, Silia Kapsis – Liar
Silia är yngst i startfältet med sina 17 år. Sången är en reguljär danspoplåt, av det slag vi sett i överflöd i Eurovision på senare år. Den sätter sig efter ett tag och är absolut inte bland de sämre, men kommer den att kunna ta sig över nätet till final, utan att egentligen sticka ut nämnvärt?
Serbien, Teya Dora – Ramonda
Konst på absolut högsta nivå. Min personliga favorit av alla 37 bidragen, efter en fantastisk insats i den Serbiska finalen. Teya Dora framför sin ballad med en sådan ackuratess och känsla att det borde leda raka vägen till final, utan mankemang. Men ballader anses tråkiga idag och många kan missa henne med så pass tidigt startnummer. Hon har heller ingen jury som kan rädda henne i semifinalen.
Litauen, Silvester Belt – Luktelk
Det råder masspsykos bland Eurovision-fans över den här stentrista klubblåten. Ett beat, en enformig refräng och monoton sång – och alla blir som hypnotiserade. Utom jag. Kommer att gå vidare, men kommer att falla tungt i finalen.
Irland, Bambie Thug – Doomsday Blue
Efter 12 långa år med totalt intetsägande, utdaterad pop och ideliga kraschlandningar testar Irland äntligen ett nytt grepp och chockar med skräckrock. Låten är rakt igenom bedrövlig, egentligen. Men Bambie gör ett förhäxande scenframträdande och har en skarp och mångsidig röst. Det är mörkt, läskigt och sticker ut tillräckligt för att gå till final – trots att fler kommer att oja sig och avfärda det direkt än vad som hejar fram och röstar.
Ukraina, Alyona Alyona & Jerry Heil – Teresa & Maria
Den första hypade vinnarkandidaten, redan i början av året. När Alyona och Jerry sedan vann den ukrainska finalen Vidbir dog intresset lika snabbt. Förutsättningarna att spraka där var begränsade och det levde med dem oroväckande länge. Nu har det åter livats upp sedan de presenterat sitt imponerande scenbygge i Malmö. Räcker det för att åter bli en utmanare om vinsten? Låten är rysligt vacker, förföriskt mässande och fästande, även om rappartiet som så många gånger är en svag punkt. Till viss nackdel också att Ukraina vann så sent som 2022 (med en mycket sämre låt) och folk vill se ett “nytt” vinnarland.
Polen, Luna – The Tower
En genomgenerisk popdänga du inte behöver lyssna på mer än en gång. Den når sin fulla potential direkt, så att säga. Luna har kämpat med sin röst under förfesterna och repetitionerna. Det schackinspirerade scenbygget har fått utstå en del kritik. En kantboll som kan räddas av en stor polsk diaspora.
Kroatien, Baby Lasagna – Rim Tim Tagi Dim
Baby Lasagna hade en utfyllnadslåt till sin debutplatta, som han övertalades att skicka in till den kroatiska uttagningen Dora. Den kom inte med. När den sedan fick en reservplats steg hypen snabbt. Den lättrallade industrimetallen i Pain-stil fångade en bredare publik än vad någon hade kunnat ana. En skojig musikvideo senare var han plötsligt storfavorit, inte bara i Kroatien, utan till att vinna hela Eurovision. Marko Purišić hade dock knappt uppträtt som sångare när han äntrade scenen på Dora och det lät därefter. Hypen fick sig en rejäl törn. Sedan dess har han bättrat sig lite för varje gång. Tillräckligt för att få juryns godkännande? Publikens hjärtan har han redan vunnit. Låten om att lämna sitt hem på landsbygden för att söka lyckan har fått många att både tralla och dansa med den sympatiske Marko. För att inte tala om den redan bevingade frasen “Meow cat – please meow back!” Leder oddsen med viss marginal en vecka innan finalen – dit han går utan problem.
Island, Hera Björk – Scared of Heights
Vi ska lämna därhän hur Hera kom hit över huvud taget (läs mer om det här), men låt oss konstatera att detta inte håller Eurovision-klass 2024. Kraven är helt enkelt högre än när Hera var med senast 2010. Utdaterad, färglös låt och svag sång. Obefintlig finalchans.
Slovenien, Raiven – Veronika
Ännu en kantboll, som förvisso borde gå vidare i den svaga konkurrensen om de sista platserna, men inte kan räkna med det. En ganska pretentiös och mörk låt, som säkert går de flesta förbi, men som har sina entusiastiska förespråkare. Räcker det?
Finland, Windows95man – No Rules!
Windows95man låg sist i den finska finalen UMK när juryn hade lagt sina röster. När publikens röster var räknade hade han vunnit komfortabelt över storfavoriten Sara Siipola. Som om Sean Banan skulle slagit Loreen i Melodifestivalen 2012, men finnarna ville hellre skoja till det lite än att behöva riskera nesan att missa segern hårfint igen. Och även om låten är en gammal eurodiskobagatell är framträdandet alldeles fenomenalt skojigt och lite fräckt, spetsat med en liten nakenchock. Det går inte att tycka illa om Günthers nördiga kusin Teemu Keisteri och hans falsettsjungande vapendragare Henri Piispanen.
Moldavien, Natalia Barbu – In the Middle
Natalia Barbu är en av två återvändande artister och hennes “Fight” från 2007 får anses toppa det här än idag. In the Middle är hopplöst bottentippad och lär inte kunna motbevisa sina tvivlare. Vissa etnoinslag, inklusive fiolsolo, kan inte hjälpa upp.
Azerbaijan, Fahree & Ilkin Dovlatov – Özünlə Apar
En underbar och autentisk etnoballad, där Fahrees svala röst blandas perfekt med Ilkins skarpa toner. Men den har helt hamnat utanför allt form av förhandssnack och lär ha små förutsättningar att hitta sin publik på tre futtiga minuter en tisdagskväll. Tyvärr, för det innebär att en betydligt sämre låt tar platsen. Men jag väljer att leva på hoppet.
Australien, Electric Fields – One Milkali (One Blood)
Australisk etno med urinvånarinslag har inte riktigt samma schwung som öst- och sydeuropeisk dito. En ganska slätstruken elektropop, som kommer att svaja på gränsen.
Portugal, Iolanda – Grito
Precis som Raiven har Iolanda sina trogna vurmare. Precis som Raiven kommer hon att få svårt att övertyga den breda massan med den här småsömniga vaggvisan. Hopplöst är det inte, men oddsen är höga på en finalplats.
Luxemburg, Tali – Fighter
Tali kämpar främst med Cyperns Silia och Polens Luna om finalplatsen för generisk pop. Tali kan rida lite på att det är Luxemburgs efterlängtade återkomst efter mastiga 31 års frånvaro. Hon är också den säkraste sångerskan av dem. Och har kanske också den bästa låten av de tre.
Till final: Serbien, Litauen, Irland, Ukraina, Polen, Kroatien, Finland, Azerbaijan, Australien och Luxemburg.
Semifinal 2
Semifinal 2 är jämnare än ettan, även om vinnarfavoriten Schweiz huserar här. Visst är Nederländerna, Grekland och i viss mån Israel också toppkandidater, men där bakom är det betydligt jämnare än i den första semifinalen. Ingen kan helt räknas in, utöver de redan nämnda och få kan helt räknas bort. Vi börjar dock med dessa två.
(Låtarna presenteras i startordning.)
Malta, Sarah Bonnici – Loop
Spralliga Sarah Bonnici gör verkligen allt hon kan för att lyfta den här extremt slätstrukna danspopen. Men ett långt dansbreak, som hämtar inspiration från såväl Chanel (Spanien 2022) som Noa Kirel (Israel 2023) räcker inte. Refrängen är obefintlig och finalchanserna sannolikt desamma. Sist i oddslistan.
Albanien, Besa – Titan
Ännu en given finalmissare. Det finns ingenting här som vi inte har hört eller sett förut, eller för den delen – som inte någon annan gör bättre i den här semifinalen. Sista dödsstöten var att översätta låten till engelska. På albanska hade den åtminstone en etnisk mystik av ett vackert språk. Nu bli texten bara lökig.
Grekland, Marina Satti – Zari
Nu höjs kvaliteten inte bara ett snäpp, utan flera. Traditionella grekiska toner blandas med moderna beats och en förförisk hook i “ta ta ta ta”. Marina är rutinerad och levererar stensäkert med högsta klass. Ett frågetecken dock för de halvtrista scenbilder vi har fått se hittills. Jag hoppas att slutversionen kommer att spraka något mer.
Schweiz, Nemo – The Code
Vilken bergochdalbana det har varit för Nemo. Från relativt anonym, efter att Belgiens Mustii tagit det mesta av rampljuset när de presenterades nästan samtidigt, till plötslig favoritraket när det visade sig att Nemo verkligen kunde sjunga live på förfesterna, till ifrågasatt för sin klädstil, till omsprungen igen av Kroatiens Baby Lasagna när folk fick se den schweiziska scenen. The Code är en rörig låt, som blandar allt från rap till opera till pop, men som därmed också sticker ut. Kommer Nemos balansnummer på en snurrande parabolantenn att gå hem? Har potential att dra tillräckligt med röster från både jury och publik för att fortfarande utmana om segern.
Tjeckien, Aiko – Pedestal
Aiko avfärdades tämligen omgående när hon som andra bidrag blev klar för Eurovision i december 2023, efter ett ganska stökigt och opolerat uppträdande i den tjeckiska finalen. Sedan dess har hon genomgått en imponerande resa till att idag vara en fullfjädrad Eurovision-artist. Låten är i grunden punkig och rockig, men har allt mer poppats till, samtidigt som Aiko har fått kontroll på sin röst och sina rörelser. Men ytterst tveksamt om det räcker till final, i ganska hård konkurrens.
Österrike, Kaleen – We Will Rave
Som hämtad direkt från eurodiskons storhetstid på 90-talet (skriven av svenskarna Anderz Wrethov, Jimmy “Joker” Thörnfeldt, Julie Aagaard och Thomas Stengaard) är We Will Rave ett ösigt och sorglöst nummer. Den sätter sig direkt – men du tröttnar lika snabbt. Kaleen har dessutom haft svårt att övertyga med sin sång. Den har svajat betänkligt under både förfester och repetitioner. Lär ändå gå till final tämligen komfortabelt, då den har skaffat sig en trogen fanskara bland de partysugna “Vi som älskar 90-talet”-besökarna.
Danmark, Saba – Sand
När Saba vann den danska Melodi Grand Prix kändes det både rätt och lättande, efter en rad år med tveksamma danska insatser. Länge låg Sand på min topp-tio, men den bleknade långsamt i takt med att konkurrenterna bombade in den ena popdängan efter den andra. Nu får Saba slå ur underläge och kämpa för att över huvud taget kunna knipa en finalplats.
Armenien, Ladaniva – Jako
Jako och i synnerhet sångeskan Jaklin Baghdasaryan är ett riktigt lyckopiller. Refrängen är lättrallad, även för den som inte kan ett ord armeniska och det går att alstra elektricitet för hela Eurovision-veckan ur framträdandet. Det bästa är ändå att den tillsammans med Grekland höjer etnofaktorn i Eurovision igen. Bara av den anledningen hoppas jag på final och en bra placering.
Lettland, Dons – Hollow
En låt som gör mig tudelad. När den vann den lettiska finalen var den länge en topp tio-kandidat på min lista. Men precis som Danmark fick den till slut flytta på sig. Dons sjunger fantastiskt och låten är en dramatisk ballad. Men tyvärr har den inte det där sista lilla extra som krävs i år för att säkert nå final.
San Marino, Megara – 11:11
Det släpps hundratals bättre rocklåtar i världen, varje dag. Men nu var det refrängsvaga “11:11” som tog sig till Malmö. Spanska Megara är en av de artister som (av klippen att döma) har bättrat på sitt framträdande mest sedan den nationella finalen. Det kommer sannolikt inte att räcka ändå, men det går inte att räkna bort dem helt än.
Georgien, Nutsa Buzaladze – Firefighter
Ett av de mest uppsnackade bidragen i fankretsar, mycket tack vare en ihärdig skara förespråkare som följt Nutsas varenda rörelse. Hon har en stark röst, absolut, men har inte varit alltigenom tonsäker på förfester och repetitioner – vilket många viftat bort. Till fördelarna lägger vi en imponerande show med eld och avancerade dansmoves. Men låten är något vi hört förut, ett par-tre gånger per Eurovision-uppställning. Mycket rök utan eld.
Belgien, Mustii – Before the Party’s Over
Än mer upphypad för sin starka röst har Mustii varit. Men precis som Nutsa har han vacklat betänkligt under försäsongen. Det händer inte mycket i låten de första två långa minuterna, men sedan exploderar den i ett förvisso repetitivt crescendo. Hypen börjar avta lagom till tävlingen, men visst bör väl Belgien ändå ta sig till final. Att de skulle vara någon vinnarkandidat kan vi dock avskriva.
Estland, 5Miinust x Puuluup – (nendest) narkootikumidest ei tea me (küll) midagi
Jag tycker att de estniska gubbarna är charmiga och deras udda stråkinstrument och tokroliga dans är uppfriskande. Men låten… Den som lyckas hitta en melodi eller refräng i det här kaoset kan skratta sig lycklig i sin tondövhet. Kan dock gå vidare på rent uppmärksamhetsväckande.
Israel, Eden Golan – Hurricane
Efter mycket om och men fick Israel sin låt och text godkänd. “October Rain” anspelade för tydligt på terrorattackerna 7 oktober 2023 och döptes därför om. Och oj, vilken vacker, känslostark ballad det är! Eden sjunger den dessutom fantastiskt. Ett vanligt år hade det här varit en stark segerkandidat, men ett år som detta kommer tyvärr politik att sätta käppar i hjulet. Final lär det i alla fall bli.
Norge, Gåte – Ulveham
Jag var inte alls såld när Gåte slog Keiino med ynka 6 poäng i Melodi Grand Prix, men Ulveham har växt stadigt för varje lyssning, scenframträdandet är oerhört starkt och Gunnhild Sundlis röst är magisk. De hade en kort liten hype i samband med den nationella segern, men den dog ut och verkar nu tyvärr väldigt avlägsen, trots fortsatt starka insatser. Andra rockbidrag (läs Irland) har snott åt sig hela rampljuset. Men final lär det förhoppningsvis bli.
Nederländerna, Joost Klein – Europapa
Joost har gått in i Eurovision-karusellen med väldigt hög svansföring, ivrigt påhejad av sin trogna följarskara. Han har varit väldigt aktiv i att piska upp en “nu ska jag erövra Eurovision”-stämning i sociala medier. Och då har alla medel varit tillåtna, inklusive att spela på sin faders död, manipulera omröstningar på nätet och fraternisera sig med förra årets tvåa och fanfavorit Käärijä. Detta har inte helt fallit i god jord hos alla och rivaliteten med framförallt kroatiska fans är påtaglig, om än inte på Sverige-Finland-2023-nivå. Låten är en trallvänlig eurodiscodänga, som leder streamingstatistiken överlägset. Den gör sig faktiskt också bättre utan Joosts fåniga kostymer och mimik framför ögonen.
Till final: Grekland, Schweiz, Österrike, Armenien, Georgien, Belgien, Estland, Israel, Norge och Nederländerna.
Finalklara
Italien, Angelina Mango – La noia
La noia fastnade för mig redan första gången jag såg Angelina framföra den i Sanremo. Efter en komplicerad röstningsprocess gick hon också segrande därifrån och fick chansen att representera Italien. Det jag är rädd för är att Angelinas naturliga scennärvaro drunknar lite i Eurovisionformatet, där hon får sällskap av en hoper dansare, en plottrig scenbelysning och en revampad utstyrsel. Förhoppningsvis skiner hennes talang och framförallt sångbegåvning ändå igenom och låten är en unik, rytmisk skapelse som sticker ut precis lagom. Lär gå hem i alla läger och kan därmed smyga hem en seger framför mer utpräglade jury- och tittarfavoriter.
Spanien, Nebulossa – Zorra
Det fanns bättre alternativ i Benidorm Fest, men spanjorerna var benhårda på att skicka elektropopduon Nebulossa. Låten är ett feministiskt statement, där sångerskan Maria Bas är stolt över att vara en zorra (= slampa). Tyvärr har hon inte mycket till röst att framföra den med, men en och annan allsång är att vänta till stöd. Ingen tror att Spanien kommer att vinna, men ganska många tycker ändå att låten har viss charm.
Tyskland, Isaak – Always on the Run
Tyskland är ett unikum i dålig smak i Eurovision. Isaak må vara en duktig sångare, men han har scennärvaro som en hösäck. Och låten? Den har inte tagit sig till Andra chansen ens i Sverige. Radioslätstruken och tjatig. Det osar ännu en sistaplats för tyskarna – om inte jurygrupperna fattar oväntat tycke för Isaaks röst då. Lite kul att tyskarna i princip har plankat Liamoos scenbygge från Melodifestivalen, vilket inte alls passar låten eller Isaaks brist på glöd.
UK, Olly Alexander – Dizzy
Mången britt hade redan tagit hem segern när Olly Alexander från Years & Years presenterades som artist. När låten väl kom uteblev all form av hype. Allt ljus hamnade i stället på Belgien och snart även Schweiz, som kom ut med sina bidrag nästan samtidigt. Det snälla omdömet är att det låter lite Pet Shop Boys. Det sanningsenliga är att det är hopplöst intetsägande och drunknar i all annan pop i år. Dock har Olly i ett desperat försök att krydda till det lagt sig till med en ganska uppmärksammad såväl som avancerad scenshow. Återstår att se om det räcker.
Frankrike, Slimane – Mon amour
Mon amour var den allra första låten som presenterades till årets startfält, redan i november 2023. Den har dock på något märkligt sett ändå lyckats hänga sig kvar och ständigt varit lite lurande i nedre delarna av topp-tio i förhandstipsen. Med Slimanes fantastiska sång har den förutsättningar att bli en juryfavorit, men den annars ganska traditionella franskballaden lär inte dra tillräckligt med teleröster för att vinna.
Sverige, Marcus & Martinus – Unforgettable
Sällan eller aldrig har det pratats så lite om Sverige inför Eurovision. Och vi har inte direkt en tradition av att lyckas i Malmö… (Christer Björkman näst sist 1992 och Robin Stjernberg 14:e 2013). Över huvud taget brukar det vara mycket svårt (och kanske inte heller önskvärt) att vinna två år i rad. Men saken är ju också den att låten är väldigt lätt att glömma bort, i ett startfält fullt av pop- och danslåtar.
Bidragen finns att höra på Spotify och ses på Youtube (klipp från repetitionerna).