Min helgardering slog in, det blev en blågul seger i Turin.

Personligen tycker jag inte om politiska röster i Eurovision Song Contest, oavsett hur ädelt syftet är. Jag försöker alltid skilja på bidragen och deras respektive länders förehavanden och öden – och artisternas bakgrund, läggning och eventuella berättelse. Eurovision ska vara en tävling där allt annat elände i världen läggs åt sidan och alla kommer samman i en enda fest. Jag inser förstås att det inte är alla röstberättigade som resonerar så.

Precis som jag skrivit tidigare var Ukrainas enorma favoritskap närmast enbart en effekt av Rysslands aggressionskrig. Jag tänkte nog då att många tänkte sig att andra skulle rösta på Ukraina av sympati för landets situation, men att inte tillräckligt många i slutändan skulle väga in det i sina röster, allra minst jurygrupperna. Med facit i hand missräknade jag den effekten, grovt. För Ukraina inte bara vann – de pulveriserade motståndet i tittarröster. Det lilla försprång som jurygrupperna (väntat) ändå gav Storbritannien och Sverige var inte i närheten av tillräckligt.

Faktum är att det hade räckt med 28 jurypoäng för att Ukraina skulle hålla Storbritannien bakom sig (vilket som jämförelse hade räckt till en tjugondeplats efter juryrösterna).

Det blev lite antiklimax när Ukrainas 439 tittarröster lästes upp. Luften gick ur tävlingsmomentet och spänningen och allt blev ett enda “We Shall Overcome”-moment. Ingen ville egentligen slå Ukraina. Ingen hade heller längre en så kallad sportmössa.

Värdig vinnare

Var det därmed en ovärdig vinnare? Absolut inte. “Stefania” är en störtskön etnolåt. Hade man bara hade låst in rapsnubben med den rosa hatten i en städskrubb innan framträdandet, hade den blivit närmast fulländad. Det är inte alls mig emot om Eurovision åter går i den riktningen efter några år av slätstruken, lättuggad svenskpop blandat med pretentiösa ballader.

Men trenden är inte entydig, då till exempel Albanien och Cypern (de sistnämnda dock troligtvis på grund av en undermålig sånginsats) förpassades redan i semifinalen och Frankrike hade problem att skrapa ihop poäng med sitt förvisso hoplappade etnonummer. Moldaviens veteraner Zdob şi Zdub charmade däremot publiken friskt och kom tvåa i tittarröster (239).

Årets Eurovision var Ukrainas. Och mycket hellre det än Storbritanniens, som det nu blev. Inget ont i Sam Ryder, som verkar vara en festlig snubbe, men han representerade inte någon riktning som jag skulle vilja dra tävlingen åt. Kul ändå för britterna att slippa komma sist i år. De lämnade den rollen till sin ständiga parhäst i bottenskiktet, Tyskland. Ibland är sistaplatsen lättare att tippa än vinnaren…

I övrigt var resultatet i stort sett det förväntade. Lite synd att Nederländernas S10 inte lyckades ta en plats på topp tio. Det hade hon förtjänat, efter ännu ett mycket starkt framträdande.

Cornelia maxade

All heder också åt Cornelia Jakobs, som verkligen maxade sitt framträdande när det gällde i finalen. Hennes trend var god efter semifinalen och det såg ut som om hon skulle dra det längsta strået i kampen mot Sam Ryder. Så blev det nu inte, vare sig hos jurygrupperna eller eller tittarna. Hon fick dessutom se sig slagen hos tittarna av Spaniens Chanel. Det var synd, men en fjärdeplats är inte fy skam det heller. Och mot Ukraina fanns ju ändå inget att göra.

Nu var “Hold Me Closer” det bästa Sverige har skickat sedan “Heroes” vann, men jag önskar ändå att vi kunde slappna av lite och att vi en dag blir landet som skickar gula alienvargar.

Tack Eurovision! Vi ses nästa år.