Det är fantastiskt när du lyckas pricka in en Eurovision-vinnare, vare sig det är kärlek vid första lyssningen eller något som värker fram efter tungt analysarbete av all tillgänglig information. Men på sätt och vis är det ännu mer fantastiskt när du totalt bommar, inte bara vinnaren utan ett helt paradigmskifte. Nu blir det revival för smärtsam etno och hejdå svennepop! Jag gillar det.

Ukraina – igen!

Och det är Ukraina som gör det igen. Precis som när Ruslana 2004 sprängde Västeuropas dominans och förde in Östeuropeisk etnopop med eld, dans och stora trummor. På detta följde en period av förvirring, när västländernas gamla traditionella schlagerpop och ballader mestadels ratades för mer innovativa inslag och storslagna shower, om det så var foliegubbar från Ukraina, monster från Finland, ryska skridskoåkare eller serbisk smärta. Inte ens desperata åtgärder som att återuppliva gamla vinnare som Carola, Charlotte Perrelli och Dana International gick hem.

Så småningom lyckades Väst, eller i synnerhet Norden, vända tävlingen till sin fördel igen, delvis genom att skärpa till sig och modernisera sina bidrag och sina shower, men också genom att mixtra med röstningsförfarandet och återinföra juryröster. Tyvärr också genom att infiltrera östländerna med svenska låtskrivare. Sammantaget har de här händelserna inneburit ett lyft och en återupprättad status för en tävling som så sent som för 15 år sedan var dödsdömd – dränerad på kvalitet, vilja och innovationsförmåga.

Att röra om i grytan

Ukraina var inte min favorit i år. Egentligen hade jag betygsmässigt, såväl som i mitt tips, satt både Ryssland och Australien högre. Men något hände under kvällens gång. När röstningen väl var igång insåg jag att jag satt och smyghöll lite på Ukraina. Inte bara för låten och framförandet i sig (som förstås var värdigt segern) som för kicken av det oväntade, det utmanande. Ukraina har nämnts bland favoriterna, men alla trodde nog ändå att det stod mellan Ryssland, Australien och möjligen Frankrike.

Med alla tillgängliga oddslistor, streaminglistor, experttips och analyser som finns idag trodde jag att det var närmast omöjligt att smyga sig upp och utmana de utpekade vinnarna. När alla riktade sina blickar åt Rysslands och Australiens kompetenta, men plastigt förutsägbara pop och ambitiösa scenshower smög sig Ukraina upp i tätposition med hjälp av äkthet, rötter och känsla. Politiskt, javisst, men på ett sätt som ligger inom tävlingens möjligheter.

Nya tider

Nu står vi åter inför något nytt och lite okänt. Det är en inte alltför vågad gissning att vi nästa år får se betydligt mer av de nu närmast utdöende etnoinslagen. Kanske, kanske kan vi även få en trend av att sjunga på inhemska språk, åtminstone delvis. Kanske får våra utstuderade svenska låtskrivare kliva tillbaka något steg.

Men det stör mig förstås något oerhört att jag inte såg det komma. Jag tippade visserligen Ukraina femma, men såväl segerchansen som låtens fulla styrka gick under min radar. Jag laborerade med ett tiotal potentiella vinnarkandidater och även om Ukraina figurerade där avfärdade jag snabbt möjligheten med att bidraget var för smalt och svårt.

Normalt sett hade jag grämt mig och grymtat över att så grovt ha missat en vinnare (värsta feltipset sedan den fortfarande mystiska Azerbaijan-segern 2011), men idag känner jag en inre frid över att varken jag eller någon annan kan styra monstret Eurovision helt och hållet. Tävlingen kommer alltid att hitta nytt liv genom att återfödas i sig själv, så fort det riskerar att gå slentrian i favorittipsen.

Kiev nästa år då, och jag får äntligen en anledning att förverkliga min drömresa till spökstaden Pripjat.

Annat värt att notera

• Polen fick absurt många telefonröster. Bra låt, men skumt ändå , då den inte alls nämndes i förhandssnacket. Samtidigt nollades Tjeckien, som var minst lika vassa i samma genre.
• Lika skumt var jurygruppernas obegripliga vurmande för Malta och Nederländerna – som sedan dissades av tittarna.
• Och varför ingen gillade Italien är en annan sak att fundera på. Låt vara att det inte gick så bra för mina personliga favoriter Israel, Tyskland, Kroatien och Tjeckien, men Italien trodde jag ändå omöjligt kunde missa övre halvan.
• Bulgarien gick hem till den fjärdeplats jag tippade på. Den blommade sent för mig, men blev till slut en absolut favorit, tillsammans med Israel. På liknande sätt tog sig Armenien något i finalen.
• Azerbaijan på undre halvan, för andra gången sedan de debuterade 2008.
• Det blev totalflopp (nåja, en sjätteplats) för min tippade vinnare Frankrike. Det är förstås alltid svårt att bedöma de bidrag du inte får se i full liveblomning innan finalen och Amir var faktiskt inte så skrämmande charmig när han väl stod på scenen.
• Slutligen gick det ju över förväntan för Frans. Eller över min förväntan i alla fall.