När den mentala baksmällan börjar lägga sig efter den sena timmen är det dags att reflektera. Vann rätt låt, eller är det i själva verket tittarnas favorit som är den moraliska vinnaren?
Först och främst: stort grattis till Loreen för en välförtjänt och historisk seger som den andra artist och första kvinna som vinner Eurovision Song Contest två gånger. Inget snack om det. Det var artisten Loreen som vann, snarare än låten “Tattoo”. Med en mindre ikonisk och fulländad artist hade låten drunknat direkt.
Annars är svaret på frågan inte alls enkelt. Eller jätteenkelt. Reglerna är nu som de är och Loreen vann juryns gunst. Men precis som när Måns Zelmerlöw vann 2015 är det något som skaver med att tittarnas röster gick till någon annan (då Italiens Il Volo med 366 poäng mot 279). Och inte lite så heller. Finlands Käärijä vann tittarrösterna med överlägsna 133 poäng (376-243). Faktum är att Loreen inte tog en enda tolva bland tittarna, Käärijä hisanande 18 stycken – inklusive Sveriges.
Fler oenigheter mellan jury och tittare
Det är enkelt att argumentera för att det får vara slut på jurysnobberiet nu och ge all makt åt folket. Det är för övrigt inte bara Loreen och Måns som vunnit på juryröster. 2019 vann Norges Keiino tittarnas hjärtan (291 poäng), men sänktes totalt av juryn (40 poäng och 18:e plats) och blev bara sexa totalt. Duncan Lawrence vann för Nederländerna, trots att Nordmakedonien och Sverige tog hem fler juryröster. Ett mycket märkligt resultat, även om “rätt låt vann” till slut. “Arcade” var bättre än både Keiino och Nordmakedoniens Tamara Todevska.
Det hör närmast till vanligheterna att juryn och tittarna är djupt oense (och annars hade det väl heller inte varit någon vits med att ha en jury, kan man argumentera) och vinnarna från Israel 2018, Italien 2021 och Ukraina 2022 lyftes alla upp av tittarröster. Senast juryn och tittarna var överens var om Portugal (och tvåan Bulgarien!) 2017. Ukrainas Jamala vann liksom Duncan Lawrence varken juryrösterna (som gick till Australien) eller tittarrösterna (Ryssland) 2016.
Österrike 2014, Danmark 2013 och Sverige (Loreen) 2012 var jury och tittare överens om. Men sedan 2012 har inte Sverige vunnit tittarrösterna en enda gång. Vi hade nog varit det land som förlorat mest på skrotade jurygrupper. Inte sedan Eric Saades “Popular” 2011 har ett svenskt bidrag värderats väsentligt högre av tittarna (tvåa) än av juryn (nia). Även Frans 2016 (juryn: 9:a, tittarna: 6:a) och Tusse 2021 (juryn: 17:a, tittarna: 11:e) gavs en marginell skjuts, men då på en lägre nivå. Det omvända är däremot högst vanligt. Minns inte minst Robin Stjernberg 2013 (juryn: 3:a, tittarna: 18:e), Benjamin Ingrosso (juryn: 2:a, tittarna: 23:e).
Kalkonen som blev Käärijäs fall
Vi ska också bära med oss vad konsekvenserna kan bli av slopade jurygrupper. De återinfördes 2009 efter att telefonrösterna fått råda enväldigt under några år och det triggat igång en rad mer eller mindre oseriösa bidrag som uppenbart lanserats för att vinna humor- och antipoäng hos tittarna. Droppen blev när Irland skickade muppen Dustin The Turkey. Nu gick det visserligen inte särskilt bra för Dustin , som inte gick till final (eller för direktkvalificerade Spaniens lustigkurre Rodolfo), men blotta tanken avskräckte de mer renläriga Eurovision-ledarna. Efter Verka Serduchkas andraplats (som förvisso blev en odödlig Eurovision-ikon) 2007 kunde de inte riskera att Eurovision blev en plojtävling, där det gällde att ta det minst seriöst för att vinna tittarnas skratt och kärlek.
Med detta i någorlunda färskt minne tillhör jag dem som tycker att en Eurovision-vinnare i första hand ska bygga på kvalitet i komposition, sång och framträdande. Sedan får det gärna finnas humor och udda bidrag (som Kroatien i år), men mer som komplement till toppstriden. Käärijä då, är han seriös nog för att vinna? Ja, det tycker jag. Han hade bara extrem otur att råka ploppa upp samma år som drottning Loreens återkomst. Vilka som väljs ut till jurygrupperna och deras instruktioner behöver absolut ses över.
Fiasko för Big Four – igen
Annars då? Jag prickade in samtliga medaljörer i mitt tips. Det är jag förstås nöjd med. Sedan blev resultatet mer blandat där under. Jag (och många med mig) överskattade gravt The Big Four (den femte medlemmen i de odödliga, Italien, gick ju skapligt däremot). Jag förutspådde visserligen Storbritanniens fiasko, men ändå på en mer beskedlig nivå, att de skulle missa topp-tio, trots alla favorittips. Nu blev de alltså näst sist, snäppet före Tyskland. Som det allt som oftast har sett ut sedan The Big Four/Five infördes alltså.
Mae Muller var blek, så inte mycket att säga om, men Tysklands Lord Of The Lost gav allt och gjorde sig inte förtjänta av en sistaplats. Upp till mitt tips på topp-tio var det förstås en avgrund. Vad som var än mer överraskande (men desto mer glädjande) var att Spaniens pretentiösa ylande dissades totalt av tittarna och blev toksist där, med endast 5 poäng. Tack Europa (och Australien)! Frankrikes fiasko är desto mer svårbegripligt. Varken juryn eller tittarna uppskattade kvalitativa och till synes publikpopulära “Évidemment”. Det är trist att Frankrike så sällan får utdelning för sina särpräglade bidrag.
Att Litauens gospelballad landade på en elfteplats är märkligt åt andra hållet. Men inte lika märkligt som juryns vurmande för Belgiens Gustaph, som inte ens är en särskilt övertygande sångare, och Australiens bleka rock. Kul däremot att tittarna lyfte upp Norges Alessandra till en femteplats och att juryn förbarmade sig över Estlands starka sångfågel Alika (8:a). Det finns fördelar med båda maktsystemen…
Cha!