Det mesta gick egentligen enligt alla planer, men upplägget gjorde att dramatiken blev stor i årets final av Eurovision Song Contest. Både jurygrupperna och tittarna visade prov på ytterst nyckfullt beteende.

Det gick inte att förutse att jurygrupperna skulle gräva fram Nordmakedonien som sin favorit, näst Sverige förstås. Vad såg de i den trista balladen som uppenbarligen ingen annan såg? Tamara Todevska låg på 13:e plats i de sammanlagda oddslistorna och var överhuvudtaget inte på tal i toppskiktet hos fansen. Jag ger henne att hon sjöng fantastiskt i finalen, men låten kvarstår som hopplöst färglös, trots sitt fina budskap.

I det närmaste lika obegriplig var hissningen av Tjeckiens tjatsoulbagatell.

Lika oförutsägbart var det att tittarnas röster skulle gå till Norge. Jag gillar den klämkäcka eurojojken, absolut, som ett pittoreskt inslag i mittfältet. Att den på något sätt skulle kunna bli involverad i något som helst toppstrid föll mig aldrig in.

På motsvarande sätt sänkte juryn Serbiens betydligt eldigare ballad, helt omotiverat. Samtidigt totaldissade tittarna lika oförklarligt Frankrikes fina budskap och Maltas glada hitpop.

Men, i det stora hela gick det sammantaget ändå som det skulle. Det vill säga Nederländerna vann. Låt vara att marginalen till trista Italien blev skrämmande liten. Ryssland, Schweiz och Sverige var med i toppen. Australien och Azerbajdzjan var något överskattade och i botten trängdes San Marino (ändå överraskande högt), Spanien, Israel, Tyskland, Vitryssland och Storbritannien enligt plan.

Orimligt Sverigefokus

Det som åter slår mig är också den irrationella nationalismen. Kommentatorer och journalister är helt besatta hur det går för Sverige, varje år. Oavsett vad vi skickar och rimligheten i att det ska gå och vinna. Det är överhuvudtaget förstås helt förryckt att tro – eller ens hoppas – att Sverige ska gå och ta hem tävlingen varje år. Att det är det saken går ut på. John Lundvik i all ära – han gjorde det så bra han någonsin kunde – fanns det även i år 26 mer eller mindre starka bidrag i finalen. Bästa låt och framförande ska naturligtvis vinna, oavsett land. Oavsett om det så är Israel eller Ryssland för den delen.

Det läggs också alldeles för mycket fokus på svenska låtskrivare, artister, dansare, koreografer, scenarbetare och korvgubbar. Vi fattar. Edward af Sillén känner dem alla. Sverige är en Eurovision-stormakt, involverade i stora delar av tävlingen, oavsett var den går eller vilket land ett bidrag representerar. Det är snarare en svaghet för tävlingen än en styrka för Sverige. Det hämmar mångfalden och i längden intresset från publiken i övriga Europa.

Sist men inte minst

Madonna sjöng överlägset sämst av alla.