Årets hårdrocksalbum är en rutinerad debutant, som följs av en salig och osalig blandning av allt från schlagerrock till mörk metal.
Det har inte varit det bästa hårdrocksåret. Många etablerade akter har underpresterat grovt: Def Leppard, Ozzy Osbourne, Blind Guardian, Megadeth, Saxon och Scorpions, för att nämna några. Andra har gjort helt okej ifrån sig, men inte tillräckligt för att förtjäna en plats på listan: Sabaton, Kreator, Ghost, Rammstein, Volbeat och Amon Amarth. Så i år toppar jag med en “debutant”. Låt vara en med ett tydligt arv och en mycket diger meritlista individuellt. Det är överlag en lista som andas allt från ungdomlig entusiasm till revansch.
The Halo Effect – Days of the Lost
Den som liksom mig hade hoppats att The Halo Effect skulle ta vid där In Flames spårade ur (efter “Clayman”, 2000, om någon tvivlade på detta) hoppades helt rätt! Samtliga medlemmar har som bekant någon form av bakgrund i just In Flames. Det är verkligen som om tiden återställts 22 år och Göteborgssoundets banbrytande ordning med den.
“Shadowminds”, ”Days of the lost”, ”Conditional”, ”Gateways” och “Feel What I Believe” toppar isberget av klassmelodier. Och Mikael Stanne, till vardags i Dark Tranquillity, har alltid varit en mycket bättre frontman, growlare och sångare än Anders Fridén.
Kissin’ Dynamite – Not the End of the Road
Kissin’ Dynamite är ett av de numera sällsynta band som kan fylla ett album med 12 unika skapelser, även om allt går under paraplyet lättsam hårdrock med krullig hårlock. Den överallt lysande stjärnan är titelspåret, tillika första singeln, som är urtypen av den perfekta radiohiten från 80-talets slut. Den som inte trallar med redan i andra refrängen är född med ett hjärta av stål. Klämkäcka ”Only the dead” och ”Voodoo spell” är andra favoriter. De powerfyllda balladerna ”Coming home” och ”Gone for good” hade kunnat vara Bon Jovi-låtar från tidigt 90-tal.
Arch Enemy – Deceivers
De tre spretiga singellåtarna (“Deceiver, Deveiver”, “House of Mirrors” och “Handshake With Hell”) sänkte mina förhoppningar något, men visade sig glädjande nog vara de minst representativa spåren på albumet. När ”The watcher”, “Poisoned Arrow”, ”Sunset over the empire”, “Spreading Black Wings” och ”One last time” klingar ut är det snarare till ett fåraktigt imponerat leende på mina läppar.
Crashdïet – Automaton
Oj, vilken vändning! Crashdïet har snart raderat ut alla återstående spår av sin habila men anonyma sleazerock och i stora delar omfamnat ett mer tillrättalagt melodic rock-sound. Och som de gör det! Låt efter låt har potential att bli favoriter både som allsång och på streaminglistorna. Ge ett särskilt öra till “We Die Hard” och “Shine On”.
Legions Of The Night – Hell
”Who will believe in me” är en udda öppningslåt; symfonisk och pampig, delvis balladliknande, men otroligt mäktig. Och vilken sånginsats! Hade det inte stått svart på vitt att det är Henning Basse som låter stämbanden ljuda hade det varit närmast omöjligt att känna igen hans röst från det Michael Kiske-komplex han allt mer lät ta över i Metalium. Det var länge sedan jag hörde ett så mångsidigt album utan dippar.
Dampf – The Arrival
En gång beskrev jag Deathstars som hårdrockens svar på E-type. Nu är cirkeln sluten och Dampf låter precis som jag hade föreställt mig – som Deathstars. Kort sagt, det bästa av två världar förenade. Taktfasta refrängmonster staplas upp som om det vore en barnlek. Dominant kraftuppvisning, med “Twlight Eyes” och “From the E-ternity” som kronor på verket.
Heat – Force Majeure
Jag tillhör egentligen Team Grönwall, men Kenny Leckremos återkomst övertygar. Så pass att det i tunga ”Tainted blood” låter som om Upplands Väsby-kollegorna i Europe fått en pånyttfödelse. Därifrån till den käckt strömlinjeformade ”One of us” ryms det en variation av trevlig lyssning. “Hold Your Fire” ska också nämnas bland favoriterna.
Civil War – Invaders
Sångarbytet till Kelly Sundown Carpenter har gått förvånansvärt smidigt och han fyller utan problem Nils Patrik Johanssons stora skor. Känslan är att Civil War överlag har en bredare repertoar än storebror Sabaton. Hitfaktorn är däremot inte lika hög, även om den skymtar till här och där, som i “Andersonville” och “Custard’s Last Stand”.
Joe Lynn Turner – Belly of the Beast
Helt tvärt emot vad mina (bristande) förväntningar på Joe Lynn Turner sa är det rivigt, mörkt och mäktigt från första stund. Sångmässigt håller Turner alltjämt yppersta klass. Att Peter Tägtgren medkomponerat och producerat resulterar i ett par Pain-lika industridängor, men här finns en stor kreativ bredd. “Tortured Soul” och “Don’t Fear the Dark” sopar till i solar plexus.
Avatarium – Death, Where Is Your Sting
Poppigare än någonsin, men fortfarande med tung gråsvärta, har Avatarium hittat en linje som känns allt mer hemtam. ”A love like ours”, ”Death, where is your sting” och “Mother Can You Hear Me Now” är bland det snyggaste de har gjort. Tidigare har de varit lätta att glömma bort, men nu finns potential att överleva hösten och ta plats mer permanent i spellistorna.
Warkings – Morgana
De hade mig redan i sitt fasta grepp med stridslysten power metal och supersmittande allsångsrefränger. När de dessutom lägger till dimensionen av en growlande ”Morgana le Fay” höjer det insatsen ytterligare ett snäpp. Klyschigt må så vara, men alldeles, alldeles majestätiskt storartat. Fulländningen kommer direkt i “Hellfire”, med “Row (Into the Storm)” som främsta utmanare.
Stratovarius – Survive
Jag har gnällt på Stratovarius ända sedan Timo Tolkki lämnade 2008, så det är dags att ge en eloge till ett gott försök att aktualisera sig som band, utan att tumma på traditionen. Som grädde på ett ovanligt jämnt mos är 11 minuter långa ”Voice of thunder” det bästa de har gjort på 20 år. Men lyssna även på de karaktäristiskt klämmiga “Survive” och “Glory Days”.
Eldprov – Rift
Årets överraskning (åtminstone för mig själv) får samtidigt representera den mörkare metallen på den i övrigt ganska poppiga listan. Precis lagom melodiöst för att ursäkta den råbarkade ytan. Här finns godbitar som “Third Crow”, “Hunt” och “Vex”, men framförallt en jämnhet och en potential till än större dåd. Det här är trots allt deras debutalbum.
Chez Kane – Powerzone
Jo men, jag instämmer i hyllningarna och spär på hypen. Chez Kane har fångat 80-talets melodiska hårdrock på pricken och hon sällar sig till föregångare som Lee Aaron, Robin Beck, Joan Jett och Lita Ford. Visst kan jag sakna en riktig brottarhit, men jämnheten kompenserar gott. Här finns faktiskt ingen låt som drar ner helheten. “I Just Want You” startar starkt.
Battle Beast – Circus of Doom
Efter två brutalt underskattade album hade jag höga förväntningar på en ny hitkavalkad. Även om ”Circus of doom” fortsätter där föregångaren slutade har den inte samma ostiga krokar och poppiga guldkorn och vittnar snarare om Nightwish-komplex. Mycket vilar tungt på Noora Louhimos röst. Men under året har plattan växt och kämpar sig in på årslistan till slut.
Amorphis – Halo
Att Amorphis inte skulle kunna nå upp till mästerverket ”Queen of time” var på något sätt givet. Inledande låttrion och i synnerhet mäktiga ”The Moon” är i nivå med förväntningarna, men sedan är intensiteten ojämn, på ett helt annat sätt än på föregångaren. Exempelvis är ”Windmane” direkt svag. Men precis som landsmännen i Battle Beast kämpar sig Amorphis in på listan under årets gång, med hjälp av toppar som “Northwards” och “Seven Roads Come Together”. Märkligt nog släppte de senare under året en singel, “The Well”, som lätt är bättre än alla låtar på skivan utom just “The Moon”.
Nära skjuter ingen hare på fortet: Captain Black Beard, Sarcator, Dynazty, Degreed, In Aphelion, Dark Funeral, Flames Of Fire, Tungsten.