Årets (det vill säga 2023:s) hårdrocksalbumlista blir en kamp mellan gott och ont, ljust och mörkt, amerikanskt och nordiskt. Och så lite tyskt förstås.
Vi kan börja med att konstatera att Metallica inte kommer i närheten av den här listan i år. Deras “72 Seasons” är 2023 års största besvikelse från en etablerad artist i genren. Inte heller prominenta och rutinerade herrar som Alice Cooper, U.D.O., Saxon, Electric Boys, In Flames eller Uriah Heep tar sig riktigt hela vägen in på listan, trots helt okej leverans. Det är med andra ord hårda bud som gäller.
Twilight Force – At the Heart of Wintervale
Korsar du Rhapsody (innan Of Fire), Avantasia och Majesticas julskiva börjar du närma dig den samlade briljansen i ”At the Heart of Wintervale”. Det är en power metal-saga så pampig, klämkäck och stark att du blir andlös av lycka. Ett lyft inte bara för Twilight Force utan för hela genren. Här kan du i princip blunda och låta din svärdsspets peka på ett spår, men titelspåret, “Dragonborn”, “Skyknights of Aldaria” och “Sunlight Knight” bör ändå nämnas i särskilt ömhetsomhuldade ordalag.
The Lightbringer Of Sweden – The New World Order
Ett av de mer spännande framtidsnamnen just nu på den svenska metalscenen följer upp en smått sensationell debut med ännu en kvalitetsskiva. Förmågan att skriva inte bara en eller två ”singellåtar”, utan fylla ett helt album med karaktärsspår av samma höga lägstanivå är imponerande. Låna ett öra till “Free the Angels”, “Heroes of the Past”, “Where the Eagles Fly” eller “Back from the Dead”, till exempel.
Rival Sons – Darkfighter
På ”Darkfighter” har bitarna fallit på plats för Rival Sons. Inte för att de har gått lottlösa hittills, men nu finns en genomarbetad kvalitet och starkare karaktär, för att kliva till nästa nivå. Åtta starka spår på under 40 minuter är en sorgligt underutnyttjad framgångsformel idag. “Nobody Wants to Die”, “Guillotine” och “Darkside” lyser starkast. Som väntat höll dock tvillingalbumet “Lightbringer” inte riktigt samma klass.
Sorcerer – Reign of the Reaper
Sorcerer har lagt ribban orimligt högt med sina tre senaste album. Möjligen är det därför ”Reign of the reaper” kräver mer nötning innan den sällar sig till sviten. Även här finns de mäktiga melodierna och de tunga riffen, blandat med lagom doser influenser från olika grenar av hårdrocksträdet. “Morning Star”, “Reign of the Reaper” och “Thy Kingdom Will Come” är extra mumma.
Overkill – Scorched
Mäktiga 20 album in i karriären låter Overkill fortfarande hungriga och taggade. De har heller inte fastnat i ett bekvämt fotspår, utan vågar kliva åt sidan och utforska nya stigar i precis lagom takt. ”Scorched” är inte deras bästa skiva, men en av de piggaste och roligaste att lyssna på. “Goin’ Home” och “The Surgeon” går hem här i alla fall.
Narnia – Ghost Town
Med starka ”From Darkness to Light” i ryggen gällde det att bygga vidare på momentumet, men också tänja lite på gränserna. Narnia fixar det rakt igenom gediget. Det är stundtals hårdare, rent av argare, mer progressivt, men också med givna favoriter i ”Thief”, ”Alive” och ”Ghost Town”. Efter återföreningen har bandet varit bättre än någonsin och förtjänar ett bredare erkännande.
Wig Wam – Out of the Dark
Med en handfull finsnickrade låtar kommer du alltid långt. Wig Wam har förmågan att alltid leverera refränger åt folket. ”Out of the Dark”, “High ‘n’ Dry”, ”Forevermore” och ”Sailor and the Desert Sun” går alla rakt in på önskelistan att få dansa krigsdans till live. Ett par plojlåtar kommer på köpet, men det får man ta. Det här är norrmännens bästa sedan “Hard to Be a Rock’n’Roller” (2005).
Jerusalem – Stygn
Jerusalem går sannerligen inte den breda vägen. De är inte här för att tillfredsställa världen; alla som inte förstår eller åtminstone köper sammanhanget, att ”Stygn” i första hand är ett kristet budskap och livshistoria. Det är påtagligt äkta och starkt, men samtidigt otyglat experimentellt. Rent musikaliskt är det tillbaka till bandets tidiga rötter i 70-talshårdrocken, med lätt progressiv ådra.
Flames Of Fire – Our Blessed Hope
Kort inpå det självbetitlade debutalbumet kommer ett till som är åtminstone lika starkt, tungt och välkomponerat, med ”This Is the One”, ”In Dark Times (Shelter Me)” och ”The King Will Return” som hetast på gröten och “Rest in Me” som en soft lovsång. Christian Liljegren har pressat sin röst ännu ett snäpp och ryter nu med en pondus som Aslan själv.
Kalmah – Kalmah
Finnarna står som vanligt för en fartfylld, hård och lagom melodiös dödsmetal. Som vanligt vill du lägga till nästan vartenda spår på din mastodontspellista. “Home Sweet Hell” har dessutom tenderat att hamna i spelkön var och varannan dag. “Haunted by Guilt” och “Taken Before Given” är andra givna rekommendationer att börjar med.
Primal Fear – Code Red
Efter ett par tröttare rutinalbum är Primal Fear tillbaka i vinnarspåret. Här finns dängor som “Another Hero”, “Cancel Culture” och absolut inte minst “Their Gods Have Faíled”. Uppfriskande och glädjande, inte minst med tanke på Mat Sinners långvariga sjukdomsbesvär. Det som inte flyger är möjligen den närmast patenterade balladen, där “Forever” står sig slätt mot tidigare motsvarigheter.
Bloodbound – Tales from the North
Genomtralliga låtar som ”Tales from the North”, “Odin’s Prayer” och “Stake My Claims” är svåra att värja sig emot. Men i längden är det på gränsen till för mycket glättig power metal (jo, det kan det bli) och lite för lite av bandets andra sidor; det mörkare, hårdare och kraftfullare. Fast, det är förstås ett lyxproblem. Är det bra? Det är självfallet finemang!
Eclipse – Megalomanium
Jag älskar det okomplicerade med Eclipse. Det finns inget att nöta in, inget du måste förstå eller lära dig tolerera. Inga obekväma överraskningar. Det är bara att luta sig tillbaka och låta slagkraften flöda fritt. För den finns förstås där, tillförd av Erik Mårtenssons magiska hand, med “The Hardest Part Is Losing You” som en av årets mest spelade låtar i det Bergströmska hemmet.
Crowne – Operation Phoenix
Svensk melodisk rock står starkare än någonsin, vilket supergruppen Crowne manifesterar kraftfullt på ”Operation Phoenix”. Varje spår har en refräng som andra band skulle få kämpa en karriär för att åstadkomma en gång. Även om mallen är väl beprövad slår kvalitet alltid originalitet. Titelspåret, “The Last of Us” och “Champions” är väl värda att kröna i sällskapet.
Powerwolf – Interludium
Räknas det som ett nysläppt studioalbum, eller en samling av fristående singlar? Oklart. Låten “Sainted by the Storm” släpptes redan i mars 2022. Vad som däremot står fullkomligt klart är att “Interludium” slår sin föregångare “Call of the Wild” rejält på fingrarna. Här finns inte ett svagt spår. Nämnda “Sainted by the Storm” och följande singeln “My Will Be Done” står så klart ut, men här kan jag lägga till “Wolves of War”, “Altairs of Fire” och “Wolfborn” till den bestialiska samlingen.
Beyond The Black – Beyond The Black
Faktiskt ett album jag fick upp som förslag av Spotify i elfte timmen. Det räckte för att klå bland annat självaste originalet, Within Temptation. Låtar som “Is There Anybody Out There?” (nej, inte en Melodie MC-cover), “Winter Is Coming”, “Into the LIght” och “Raise Your Head” är tralliga till tusen. Bäst är dock balladen “Wide Awake”. Jennifer Haben blir därmed, tråkigt nog, enda kvinna på listan.
Mystic Prophecy – Hellriot
Maken till jämnpresterande band går knappast att hitta. Tyskarna är nästan undantagslöst en kandidat till årslistan när de har släppt nytt. Samtidigt är de också så pass förutsägbara att de ytterst sällan når de översta fem platserna. “Demons of the Night” har tydliga influenser från Hearts klassiker “If Looks Could Kill”. “Road to Babylon” och “Azrael” bör också nämnas.
Vandenberg – Sin
Mats Levén gör måhända sin bästa sånginsats någonsin. Den ruffiga känslan han frammanar kommer i perfekt samklang med den melodistinna blueshårdrocken. Receptet är klassiskt och samtidigt knådat hårt och smidigt. Det backas upp av ett material med stark doft av Whitesnake, Rainbow och Y&T, där “Sin”, “Light it Up” och “Baby, You’ve Changed” rekommenderas som inkörningsport.
Nära skjuter ingen hare på fortet: Bürner, Warhawk, Iron Savior, Svartanatt, Angus McSix, Graven Sin, Danko Jones, Liv Sin, Satan’s Fall och Majesty.