Time To Rock har kört på sedan 2006 (tidigare som Helgeåfestivalen), men är fortfarande gemytligt och oförstört. Ändå kunde jag hitta 15 klassband på tre dagar. Här kommer några korta tankar om dessa.

För mig blir det här det blott tredje besöket i Knislinge, då festivalen tidigare ofta krockat med andra tillställningar i början av augusti. Nu, festival på en måndag? Ja, varför inte? Någon gång ska vara den första.

Här är logistiken enkel. Gratis parkering, fem minuters promenad till området, biljettköp direkt (utan kö), insläppt direkt (utan kö) och ett par minuter till  scenen längst bort (utan att behöva plöja genom folkhav och kolonier av stolsittare). Allt på tio minuter. Du ser bra, från alla positioner och slipper trängas, eller tränga dig fram. Du träffar människor du känner, utan att behöva bestämma tid och plats. Stress existerar inte ens när du har sju band du vill se på en dag. Du hinner lätt till bilen och tillbaka på en kvart, så du kan byta kläder eller fylla på blodsockret (matutbudet är nämligen medaljens baksida).

Lördag

Alestorm

Det smäller till redan i första tonerna av “Keelhauled” och Alestorm tappar sin medhörning, men kör på ändå. De är som vanligt här för att framföra dryckesvisor och piratskrönor med stor portion glimt bakom ögonlappen. Som vanligt är det visuella temat lite spretigt, med Christopher Bowes kilt och den gigantiska badankan som mest framträdande attribut. Låtmässigt är det klockrent med “Zombies Ate My Pirate Ship” och “Magnetic North” tillbaka i setet. Tillsammans med “Keelhauled”, “Under Blackened Banners”, “Drink” och “Fucked With an Anchor” levererar de en en strid ström allsånger. Bra start på dagen och festivalen.

Diamond Head

Jag såg Diamond Head på Sweden Rock 2016, och vill minnas att det var riktigt bra, men här är det inte högprioriterat. Då det ändå passar klockrent i schemat blir det att jag tar plats på en gles grästuva. Och plötsligt minns jag. Det ÄR bra! Den enda kvarvarande originalmedlemmen, Brian Tatler, är till skillnad från en del andra stofiler i branschen inte bara är en galjonsfigur, utan fortfarande en i högsta grad vital gitarrist och scenperson. Danske sångaren Rasmus Bom Andersen gör också sitt till för att höja trycket. Sedan har de ju låtarna. Att Metallica har gjort fyra av dem jättekända är bara välförtjänt. Inte minst “The Prince” och “Am I Evil?” borde vara klassiker av egen maskin. Men även sentida “Bones” gör sig förtjänt av ett omnämnande.

Michael Schenker Group

I sin gigantiska pälsmössa ser den benige Michael Schenker ut som en stor tops. Men lira, det kan han. Förmodligen bättre än någonsin, av det jag sett. Kvällens stora stjärna är ändå Robin McAuley. När jag sett honom tidigare med Michael Schenker Fest har han försvunnit i mängden av sångare, eftersom hans “era” i MSG inte är min favorit. Nu får han skina i full prakt. Som vanligt läggs fokus på UFO-material. Det är begripligt, med låtar som “Doctor, Doctor”, “Rock Bottom”, “Lights Out” och “Only You Can Rock Me”, men MSG har ju en och annan pärla som kan mäta sig, som “Victim of Illusion”, “Ready to Rock”, “Let Sleeping Dogs Lie” och “Desert Song”. Dessa får vi alltså inte höra idag. En oväntat stor församling verkar ändå nöjda med utfallet. Så är också jag.

Treat

Efter moget övervägande kan jag lika gärna erkänna, inte minst för mig själv: jag är mer av en Treat-killeän en Hellhammer-kille. För 20 år sedan hade det möjligen varit det omvända, men idag prioriterar jag en bra refräng framför kultig tyngd. Därför dissar jag den annars snygga bokningen med Tom G. Warrior och ser Treat för sjunde gången. Jag vet vad jag får och blir inte besviken. Såväl nya låtar som “Home of the Brave”, “Ghost of Graceland” och “Roar” som klassikerna “We Own the Night”,  “Conspiracy” och “World of Promises” är toppklass. Kul också att “Rev It Up” har plockats in i värmen igen. Den behövs, då den (för att citera) Robert Ernlund är “en riktig rökare”.

Söndag

Brothers Of Metal

Med en låt som “Yggdrasil” i bagaget är det förvånande att Brothers Of Metals övriga katalog är så slätstruken som den är. Visst, “Prophecy of Ragnarök” och “Njord” är helt okej, men sedan tar det stopp. “The Mead Song” är helt meningslös. Ylva Eriksson är den givna stjärnan här. En olidlig hetta och minimal skugga gör upplevelsen något haltande, men det lossnar aldrig riktigt.

Tungsten

Skugga! Härligt. Tungsten kör samma set som på Sweden Rock, men i något omkastad ordning. Jag saknar fortfarande bästa låten från senaste plattan, “Northern Lights”. Annars hinner de rada upp “King of Shadows”, “Come This Way”, “This Is War” och “The Fairies Dance”, så jag ska inte klaga. Mest taggad är Karl Johansson, som med grimaser och gester förgyller det hela rent visuellt. Hans growl i kombination med Mike Anderssons sång blir en dynamisk effekt.

Ross The Boss

På Sweden Rock 2022 var Ross The Boss kanske den allra bästa spelningen jag såg (av 17). Idag har Gamma Ray-basisten Dirk Schlächter en sämre dag. Det är bara att konstatera att han inte är någon Joey DeMaio. Han får kämpa rejält med snabba “Black Wind, Fire and Steel” och får annars mäktiga “Heart of Steel” att haverera totalt. Men det vägs upp av Marc Lopes, som gör en fullkomligt fenomenal sånginsats, totalt värdig Eric Adams skor. Setet är späckat av klassiker från de sex första Manowar-plattorna. Extaserna staplas på varandra: “The Oath”, “Sign of the Hammer”, “Thor (The Powerhead)”, “Battle Hymn” och “Kill With Power”, för att nämna några. The Boss själv verkar tillfreds med tillvaron och responsen, trots att han fått vänta en bra stund efter Molly Hatchets försening på den andra scenen.

D-A-D

D-A-D har gjort ett antal riktigt vassa låtar genom åren. De har bara haft lite dålig fingertoppskänsla ibland (eller ganska ofta) när de knåpar ihop sina setlistor. Inte sällan blir det sega partier. Men idag lyckas de bäst hittills av de gånger jag bevittnat. “Burning Star” är den perfekta öppningslåten och “Grow or Pay” och “Rim of Hell” borde ha lika givna platser som “Jihad”, “Bad Craziness” och “Sleeping My Day Away”. Scenbygget med Laust Sonne på en karusell känner vi igen från Sweden Rock 2022, men inte desto mindre fräckt. Som brukligt byter Stig Pedersen specialbyggd bas inför nästan varje låt. Favoriten är fortfarande “den omvända gitarren”.

Masterplan

Masterplan känns på förhand som ett ganska ljummet band, i relation till de övriga den här dagen. De hade sin storhetstid i början av karriären, för ganska exakt 20 år sedan, och sedan har de alltmer fallit i glömska. Roland Grapow förefaller dock alltjämt lika butter som hans tidigare Helloween-kollega Michael Weikath. Det är svenske sångaren Rick Altzi som håller humöret uppe och skojar till det. Till skillnad från den nyckfulle föregångaren Jörn Lande är han tryggheten själv. Tyvärr har han det kämpigare med rösten den här aftonen. Det är dock inte värre än att vi får en hel del klassiker levererade på rad. Sju av elva låtar hämtas från den självbetitlade debuten. Helt rimligt. Men det betyder ju inte att allt står och faller med den. “Lost and Gone” och “Back for My Life” gör sig väl. Det hade kunnat vara en och annan outsider till i setet. Deras kanske allra bästa låt (efter “Soulburn”, så klart), “Lonely Winds of War” (från “Time to be King”, 2010) har blivit sorgligt bortglömd. Men nu är det just “Soulburn” som blir höjdpunkten.

KK’s Priest

Teknikstrul med bildskärmen gör att spelningen kommer igång 70 minuter efter utsatt tid. Det har jag nog aldrig upplevt på en festival, inte ens med Guns’n’Roses i lineupen. Men när de väl kommer igång så är det verkligen fullt pådrag. Snacka om explosiv öppning när “Hellfire Thunderbolt” ackompanjeras av eld, gnistor och smällare. Tim “Ripper” Owens visar varför han en gång valdes ut att ersätta Rob Halford. Han smäller originalet på fingrarna idag, åtminstone röstmässigt. Bara att få höra en av tidernas mest underskattade metallåtar, “Night Crawler”, är värt all väntan. Fokus ligger på Judas Priest 70-tal och 90-tal, medan man medvetet “hoppar över” 80-talet, sånär som på “Breaking the Law”. Jag har aldrig varit något stort fan av vare sig “Beyond the Realms of Death” eller “Victim of Changes”, men Ripper gör dessa svåra nummer hur säkert som helst. “Burn in Hell” är en bortglömd pärla från Rippers egen Priest-era. Spelglädjen skiner också hos “ungtupparna” A.J. Mills och Tony Newton. KK själv hamnar nästan lite i skymundan, men han är ju där…

Dream Evil

Ärligt talat visste jag inte ens att Dream Evil fortfarande fanns. Det känns som evigheter sedan de gav ifrån sig något livstecken. Men här är de nu, över en timme senare än planerat, efter en dag full av teknikstrul på största scenen. “Immortal” är en hyfsad öppning, men sanningen att säga är det aningen glest mellan hitsen. “Blind Evil” hade de väl kunnat peta in i alla fall? Jag får intrycket av att Dream Evil tar sig själva på mindre allvar än någonsin. Jag går bort och spanar en stund på Tom G. Warrior och Triptykon, som kör Celtic Frost-setet på andra scenen, men jag är snart tillbaka igen. Har jag stått ut så här långt ska jag minsann höra “The Book of Heavy Metal” också.

Måndag

Emotional Fire

Det i särklass mest oprövade bandet av dem jag har på mitt schema är Emotional Fire. Jag har egentligen bara hört de fyra låtar de har släppt på Spotify. Dessa var dock övertygande nog för att ge kvartetten ett wild card in i springschemat. Det ångrar jag inte. De levererar stark melodisk rock, med spelglädje och skicklighet. Therés Enström imponerar i synnerhet, med sin kraftfulla röst.

The Hooters

The Hooters såg jag på Sweden Rock 2016 och vill minnas att det var skapligt då. Idag är det ändå inte så tätt med band för min del, så de får en ny chans. De har onekligen en handfull riktiga hits i “Satellite”, “Johnny B.”, “All You Zombies”, “Boys Will Be Boys” och “Karla With a K”. Dessutom är de skickliga multimusiker, ett väl sammansvetsat team, där alla turas om att skina och verkar gilla vad de gör. Det är en rakt igenom trevlig stund.

Blind Guardian

Hansi Kürsch har rykte om sig att vara en tråkig scenperson. Mina tidigare erfarenheter har väl i stort bekräftat det, men den här aftonen är han allt annat än tråkig. Trots att publiken i Knislinge är långt ifrån den största han har spelat för blir han uppriktigt förtjust i responsen och allsången på var och varannan låt. Han pendlar mellan leende mysfarbror och publikdomptör. För Blind Guardian är allsång annars ett stående inslag, vare sig det är till mäktiga “Nightfall”, akustiska “The Bard’s Song (In the Forrest)” eller speed metal-rökaren “Valhalla”. Att bandet tidigare i år spelat hela “Somewhere far Beyond” inger vissa förhoppningar, som tyvärr inte infrias. Visserligen får vi “The Quest for Tanelorn” och “Ashes to Ashes”, men det var ju titelspåret och “Theatre of Pain” som hägrade. Inte desto mindre kan det här rent av vara den bästa spelningen jag sett med bandet.

Saxon

Sist ut är “The Mighty” Saxon. De har aldrig gjort mig besviken tidigare och inte heller nu. Att Diamond Heads gitarrist Brian Tatler dubbelarbetar på festivalen gör knappast det hela sämre. Trots sina 63 år kommer han in med ny energi på Paul Quinns plats. Jag har nog aldrig hört bandet låta hårdare, eller spela snabbare. Biff Byford själv har inte åldrats en dag sedan jag såg Saxon för första gången för 21 år sedan. Snarare tvärtom. Ovanligt nog för festivalspelningar blandar Saxon dessutom in lite nya låtar i setet. Hedervärt i sig. Dessvärre har jag inte fastnat för den senaste plattan “Carpe Diem”, som får representeras med hela tre låtar. Men att de slänger in “Metalhead”, från plattan med samma namn (1999), är inget kort om mäktigt. Inte ens ett ihärdigt regnande kan inte förta  stämningen den här aftonen.